Nu ska vi upp, upp, upp... 
                         
nr 42  1980 
■■■ Svenska män är inte till att tala med i dessa dagar, de har sina tankar på annat håll. Orsaken är att den tid på året kommit, då alla ska upp. Man hör dem samtala på lunchrestaurangen.
    — Jag ska upp på lördag.
    — Jaså du, jag ska inte upp förrän första veckan i november.
    — I fjol kom jag inte upp förrän första snön hade fallit.
    Man ringer befattningshavare i de statliga verken men får inga besked.
    — Nej byrådirektören är ledig, han ska upp i dag.
    — Nej, intendenten är inte tillbaka förrän på måndag, han ska upp på söndag.
    — Nej, kommunalrådet har rest till Norrtälje, han ska upp där.
    Ska upp? Vad då i? Pluggar dom på fritiden och ska upp i examen? Naturligtvis inte, det är inga lundagubbar som ska upp utan deras båtar och det är lika smärtsamt varje år.
    Att ligga raklång under en båt och tvätta botten ren i skarven av oktober och november är inte alls lika tjusigt som att stå till rors en stekande julidag.
  Ändå är det vad som just nu väntar 800.000 fritidsskeppare. Båtuppdragningen är nästan samma folkrörelse som älgjakten, lika förlamande på näringslivet på grund av båtägarens behov av ledighet. I kustlänen ligger all verksamhet nere i dagar, alla är upptagna med att få sina båtar upptagna.
    Kanske är det första gången ni drar upp en båt? Vi får enligt statistiken 50.000 nya skeppare om året, kanske är ni en av dem? Låt i så fall en luttrad kapten komma med några goda råd.
1.  Försök aldrig dra upp båten ensam, det går sällan. Vattnet utövar en stark dragningskraft på båten. När den hunnit halvvägs upp, vill den gärna ner i vattnet igen. Är man ensam, brukar båten avgå med segern. Båda därför upp grannar, helst sådana som har båt själva och kan greppen. 
2. Förbered uppdragningen genom att göra nödvändiga inköp, starkt tvättmedel, hårdrivande svamp samt en 75:a Koskenkorva. Visserligen har man hört talas om båtar som gått upp på en kvarting, men de hör till undantagen.
3. När alla medhjälpande gubbar är glada och båten ligger på land, öppnar man dyvikan, den lilla avtappningspluggen i aktern och släpper ut allt slagvatten, så att detta inte fryser till is i båten när kylan kommer.
4. När båten är stöttad i sidorna och vilar tryggt uppallad på bockar samt täckt med presenning, ska den förtöjas. Det är viktigt att man förtöjer den i närmaste tall, ty den där dragningskraften, som omnämnes under punkt 1, verkar fortfarande. Båtar som backar ner i plurret igen med öppen dyvika och går till botten med ett vemodigt bubbel, kan driva sina ägare till förtvivlade handlingar.
5. Tvätta botten ren från alger med svamp och starkt tvättmedel redan nu. Sparar ni jobbet till våren, får ni ett helvete. Då har algerna förvandlats till cement och det är som att raka ett piggsvin med en slö hyvel.
    På ön har vi Johns traktor som en välsignad tillgång. Det är en gammal Volvotraktor, så gammal, att det inte längre finns några tändstift att köpa till motorn. Gängorna på de stift vi har, börjar ta slut, så vi får köra lite försiktigt. Gasar man på för mycket, flyger stiften ur motorn som glada champagnekorkar.
    Han som kör brukar vilja ha en hundring för varje båt, viljet inkluderar även sjösättningen i vår. Det är inte dyrt.
    Ändå har Begagnade Bergman brutit sig ur gemenskapen. Begagnade Bergman skulle upp för fjorton dagar sen. Begagnade Bergman drog sig för hundralappen och bestämde sig för att dra upp sin båt på fastlandet, för där kunde han använda sin egen Opel som dragkraft.
  Begagnade Bergman är både nog- och samvetsgrann. Det var ingen konst för Opeln att dra båten 25 meter upp på stranden. Bergman tvättade, Bergman pallade, länsade, konserverade motorn, riggade upp ställning och täckte med presenning. Det tog sina fyra timmar, men så blev det också rejält gjort. Begagnade Bergman var riktigt belåten med sin dag, när han satte sig i Opeln för att resa tillbaka till stan. Då visade det sig att även båten ville till stan. Bergman hade glömt att kasta loss, båten rasade av bockarna och la sej på sidan med en suck.
    Begagnade Bergman blev så där hysteriskt arg som man kan bli när saker och ting går åt helvete. Han rusade ur bilen och gav båten en spark i vattenlinjen. Plastskrov är dock inte så starka som man kan tro. Bergmans doja gick rakt igenom bordläggningen och satt där som en fastkilad blindgångare från något ubåtskrig.
    Om detta talades det sedan mycket på ön. När snålheten tillåts bedraga visheten, väntar ofta en dryg nota.
    Han som kör traktorn log för sig själv, ett sånt där leende som AIK:are brukar kosta på sig när Djurgårn varit i Norrköping och fått spö med 4-0.
    Söderlund i viken påminde om Isakssons segelbåt, för ska man prata om tragedier så är det lika bra att ta dem alla. Isaksson hade köpt segelbåten, en 20-talsskorv i trä, för 400 kronor, så den var ju inte i toppskick precis. Det retade Isaksson att han nödgades investera lika mycket i bockar för vinterförvaringen, 200 kr styck. Till råga på allt köpte han för låga bockar, kölen tog i backen mitt emellan. När våren kom hade hela skorven kroknat, låg där och såg ut som överljudsplanet Concorde. Vi hjälpte honom i februari att med domkraft och pallningsvirke få fartyget att vila på bockarna med kölen fri. I april var skorven krökt åt andra hållet och liknade en banan på lit de parade. Då satte vi domkraften under kölen för att rikta henne. Därvid tog vi i lite för hårt. Kölen åkte upp i ruffen. Och när Isaksson klev ombord för att kolla skadorna, gick båtfan i tre bitar. Isaksson fick 300 kronor för bockarna.
   När sista båten var på land i söndags, gick vi in och firade det med en whiskypinne framför Söderlunds TV. I rutan pågick politisk utfrågning som vanligt, men varken Fälldin eller Gösta Bohman var i form. Bohman föreföll helt okoncentrerad.
    — Känner inte igen honom i dag, sa Öberg med Pentan.
    — Han har väl sina skäl, sa Söderlund i viken. Han kanske ska upp imorgon.
    Det är den tiden på året nu. . .