ALLT OM EN NY GUBBE I GÄNGET
    
nr 44  1980

■■■ Ny gubbe på ön, en som köpt Josefssons ställe i Söderviken. Ska heta Eriksson.
    Höstmörker och blåst, gnistorna flyger ur skorsten på bastun. Söderlund pinglar och undrar om det är dags?
    — Bara sjutti grader än så länge, men det tar sej väl.
    — Då kommer jag. . . men du, jag har med mej Magnus, den nye i Söderviken.
    — Han är välkommen.
    Blåsten lirade orgel på bastukaminen, Oskarsson på udden vred ner spjället nästan till noll så att inte vedträna skulle hoppa opp genom skorstenspipan.
    Har var liten men stadig, den nye, lite halvflintis, bra handslag, gott leende. Hade inkilningsputäll med sej i plastpåse, vilket är ett gott tecken.
    — Magnus heter jag, sa han, mera får ni väl veta så småningom.
    — Ha, sa Oskarsson på udden, redan rödögd på översta laven, precis som inte vi skulle veta allt om Magnus Eriksson. Vi har läst på!
    — Nu igen, suckade Söderlund i viken, vilket inte förmådde hålla Oskarsson tillbaka.
    Det hör till pjäsen att Oskarsson kan det mesta om svensk historia. Det må vara hans sak, men han ska ju alltid briljera.
  Magnus Eriksson blev kung när han bara var tre år, sa Oskarsson. Du minns kanske Nyköpings gästabud? 
Kung Birger bjöd in sina brorsor till party, låste in dem i fängelsetornet och kasta nyckeln i Nyköpingsån, så att dom svalt ihjäl. Anhöriga till de mördade blev så förbannade att Birger jagades ur landet. Och Magnus, treårig son till en av de döda, Erik, utropades till kung. Det var 1319 det här.
    — Och det ska jag säja're, sa Oskarsson, att Magnus Eriksson hade ett helvete i livet. Först fick han köpa igen Skåne och Blekinge för 34.000 av greve Johan av Holstein, sen fick han pröjsa en massa stålar till Valdemar Atterdag i Danmark för att få tillbaka Halland.
    Allt hade väl gått bra, om han inte var så förbannat tokig i fruntimmer. Han var gängad med drottning Blanka av Namur, en tjej från Belgien. Du kommer kanske ihåg den där barnramsan, "Rida rida ranka, hästen heter Blanka" ? Det är Magnus tant och hans son Håkan det handlar om, Albert Edelfelt har målat dom. Men Magnus for omkring och pippade lite hipp som happ. Den heliga Birgitta skällde ut honom och kallade honom för "Magnus Smek". Det var ju ett öknamn, men efter den dagen brukar vi här i Sverige säja "smeknamn". Det kommer därifrån.
    Allt hade kanske ändå gått bra om inte digerdöden hade kommit, den gick mellan 1349—1350 och undersåtarna dog som flugor. Som inte det vore nog, börjar Magnus äldsta grabb, Erik, sticka upp mot farsan och gjorde sej till kung. Han lugnade inte ner sej förrän han fick Skåne, Östergötland, Småland och hela Finland att regera över.
    Som inte det vore nog kommer sen den jädrans Atterdag och anfaller. Han brandskattar Visby 1361 och snor vartenda öre i stan.
    Då var det inte lätt att heta Magnus Eriksson. Stormännen, som grabbarna i företagsnämnden kallades på den tiden, ledsnade på Eriksson och gav honom kicken. En utlänning som hette Albrekt av Mecklenburg skrev på för Sverige och Magnus fick sticka till Norge och under resten av sitt liv kinesa hos grabben sin, som var kung där, Håkan, han som satt på morsans påk och fick rida ranka.
    Det enda som han fick en klapp på axeln för i historieboken, var att han gav Sverige en ny landslag 1350.
    — Just det, sa Söderlund i viken, den har man ju hört talas om. Storfräsarna var hänsynslösa på den tiden. När dom åkte häst mellan Stockholm och Göteborg t.ex. hade dom inget käk med sej utan tog bara för sej i bondgårdarna. Det var sed på den tiden att stackars fattiga bönder skulle ställa opp med kröken och käk så fort det kom en storgubbe förbi. Inget pröjs fick dom och gud vet om dom inte fick släppa till tanten också när det led mot natt. Det var det där som Magnus Erikssons landslag satte stopp för. Kallade dom inte killen för Magnus Ladulås t.o.m?
    — Barbar! sa Oskarsson. Jag blir så upprörd att jag måste hoppa i spat.
    Han försvann ut i kolsvarta oktober och vi andra drällde efter.
    Under Oskarssons långsnack hade temperaturen stånkat opp i 90 grader och gubbsvetten porlade i lokalen.
  Det är en ganska kuslig känsla att leta sig ut på bryggnocken i karbonpapperskvällen, men något av den goa sommarvärmen dröjer faktiskt kvar i vattnet, som kan hålla sina 8—10 grader månaden ut. Kvällen blev full av svettiga gubbars hi och huj när de tappade andan.
    Varför jag kallar dej barbar, Söderlund, sa Oskarsson när vi packade ihop oss på lavarna igen, det är för att du blandar ihop Magnus Eriksson och Magnus Ladulås. Ladulås levde på 1200-talet och small av 1290 så att han missade trettonhundratalet. Men så långt kan jag sträcka mej som att det fanns ett samband mellan honom och Magnus Eriksson, Ladulås var faktiskt farbror till karln.
    — Ja, nåt var det, sa Söderlund och hällde en fräsande skopa på stenarna. För övrigt ska du ha tack för denna historiska lektion, Oskarsson, men jag säjer som jag brukar säja, historiska kunskaper hör till det försumbara. Inte många har glädje av historia.
    — Jag tänkte just fråga, sa den nye och harklade sig försiktigt, vad finns det för samband mellan Magnus Eriksson och mej?
    Det blev tyst i bastun, fem svettiga gubbar avvaktade svaret. Oskarsson blev en nyans rödare och sa:
    — Vafan, haja'ru inte humor? Då har'u inte på den här ön å göra! Här kommer du och säjer att du heter Magnus Eriksson och påstår, att vi inte vet något om Magnus Eriksson, och så berättar vi en hel massa. . .
    — Jovisst, sa den nye, det skulle ju vara en poäng i så fall, men jag heter ju Magnus Fredriksson?
    Då gick Oskarsson hem till sej och Söderlund sa, att få har glädje av historia, särskilt de som heter Fredriksson och inte är med.