Öppna ditt fönster, men var försiktig! 
    
nr 28  1978 
■■■
Ensam spikar bäst. Det är mitt råd i sommarvärmen!
  Industrisemestern har brutit ut och södra skärgården ekar av ivriga hammarslag. Det har plötsligt blivit inne att spika på semestern. Förr köpte man monteringsfärdigt från Småland. I dag bygger man i lösvirke och finner en fröjd i att en gång i kvarten slå sej på tummen.
    Vi som spikade oss mätta redan på 60-talet är rörande överens om en princip när det gäller att spika hus, man ska vara ensam! Möjligen kan man be nån om lite hjälp när takstolar ska upp och tegel ska läggas. Men i själva snickeriet gäller regeln att ensam spikar bäst.
    Det sa jag också till Öberg med Pentan när han tog upp ett fönster på södra gaveln. Han hade inte haft något fönster där och det är ju för tokigt, södersolen ska man vara rädd om. Och när Öberg nu bestämde sej för att såga upp vid gaveln och sätta in ett smårutigt dubbelfönster som han köpt färdigt i stan, då ringde han runt och bådade upp hela gubbhögen plus en polare från Huddinge som var expert.
    — Du kommer att bittert ångra dej, Öberg, sa jag. Du kommer att vara osams med hela bunten förrn soln går ned i havet.
    — Bläbläblä, sa Öberg och så kom gubbarna.
  Att sätta fönster i kåkar är en kinkig historia. Vare sej kåken är nybyggd eller gammal. Fönstret får inte sitta snett i sidled, fönster får heller inte luta vare sej ut eller in. Det ska vägas av, riktas med kilar mellan båge och väggregel. Just avvägningen brukar det bli gurgel om.
    — Jag har lodlina med mej, sa Pettersson med Archimedesen och dinglade med en droppformad blytyngd i ett snöre. Man kan inte sätta in fönster utan lodlina.
    — Skitsnack, sa Söderlund i viken, och halade fram det långa passet, dvs. ett vattenpass på 1,20 som han är mycket stolt över. Bubbla både mitt på och i ändarna. Man kan inte undvara vattenpass vid fönsteröppning, sa han.
    — Fel, sa Oskarsson på udden, ni är tydligen helt i händerna på teknologisk vidskepelse. Det mänskliga ögat är klart överlägset alla tekniska påfund, här på ön har vi alltid syftat mot Raka tallen och nått goda resultat.
     Raka tallen står på berget vid ångbåtsbryggan och den står så perfekt i nittio graders vinkel mot horisonten att alla på ön har rättat sej efter den i trettio år. Vedbodar, bostadshus och utedass, alla är resta med hjälp av denna talls stolta hållning. Det är bara att resa hörnstolparna, kisa med ena ögat och se till att man får stolpen och tallen ens.
    — Jajaja, sa Öbergs polare som var expert från Huddinge. Ni snackar ni gubbar men vi som är proffs i byggsvängen vi kör med tefat!
    Vad menade karl’n?
    Jo, så här: Man ställer ett tefat på fönsterbrädan till det fönster man håller på att sätta in. Sen häller man en centiliter vatten i tefatet, inte mer än att den lilla rundeln mitt i är precis full och när brädan är i våg då är allt vatten i rundeln. Minsta millimeter fel åt något håll och vattnet rinner upp på själva fatet.
    — Enkelt men genialt, sa experten från Huddinge.
    — Jag bryr mej inte om hur ni gör, sa Öberg, bara fönstret blir insatt före lunch.
    Vi lät Pettersson börja med sin lodlina. Pettersson kilade och Pettersson gillrade upp lina, Pettersson stack ut tungan ur ena mungipan och blundade med norra ögat, Pettersson sa:
    — Nu är fönstret rakt men väggfaan är sned!
    — Han var rak i morse, sa Öberg.
    Sen fick Söderlund chansen med vattenpasset. Söderlund lade passet på fönsterbrädan, varligt som man nedlägger ett spädbarn i vaggan. Tog sen ett steg tillbaka och kikade på bubblan.
    — Upp mera på vänsterkanten! sa han.
    Sen var det lutningen. Överkanten skulle ut tre millimeter.
    — Nu är det klart, sa Söderlund. Grattis Öberg du har Fåglarös rakaste fönster!
    Detta ville inte Oskarsson hålla med om. Han stod borta vid dörrposten och kikade så att han hade fönsterkarmen och Raka tallen ens. Det stämde inte.
    — Det glipar mellan tallen och karmen upptill, sa Oskarsson. Karmen är sned.
    — Det är tallen som står på sniskan, sa Pettersson.
    — I så fall står vartenda skithus på sniskan här på ön, sa Oskarsson.
    Jahaja, sa han som var expert från Huddinge. Finns det möjligen ett tefat i huset så ska det här snart vara kirrat.
    Öberg kom med fat och lite vatten i ett glas. Huddinge skvätte ett par droppar i fatet och tog två smygande steg bakåt och glodde.
    — Lätta lite på högerkanten!
    Öberg lättade.
    — Ta hem lite på underkanten!
    Öberg tog hem.
    — Hold it, hold it! skrek Huddinge som läser engelska på ABF. Med några raska spik fäste han fönsterkarmen i det läge han utan övrigas hörande fann vara det riktiga.
    — Nu kör vi på med drev och foder! kommenderade Huddinge.
    Men det tyckte vi att Öberg och Huddinge kunde fixa själva. Vi drog oss med våra lodlinor och vattenpass nedåt ön och Oskarsson föreslog att vi skulle traska bort och kolla Raka tallen när vi ändå hade grejerna framme. 
    Raka tallen höll stilen. Både lodlina och vattenpass bekräftade att Raka tallen är lika rak som någonsin.
    Ett surr i viken röjde att Öbergs polare, som var expert från Huddinge, lämnade ön efter väl utfört jobb. Och Öberg själv kom lommande. Men såg purken ut.
    — Är saken klar? sa Söderlund.
    — Ni kan dra åt helvete allihopa, sa Öberg. Fönstret finns inte mer.
    Nu förstod vi ingenting. Öberg måste förtydliga sej.
    — På plats kom det. Men när vi öppnade det, så ramlade hela härligheten av från gångjärnen och slogs i flisor mot berget. Rakt var det nog fan, men det satt upp och ner.