På en mörk ö veckorna före jul!
 
     
     nr 48  1980 
■■■ Allmänhetens förtroende för Sveriges kommunikationer är inte vad det aldrig har varit.
  Flyg är de flesta rädda för att använda. För tiotusentals svenskar är flygmaskiner fortfarande nymodigheter som endast våghalsar törs använda.
  Tågen tappar hjulen och spårar ur, därför att Lars Peterson under sin tid som generaldirektör för SJ, försummade service och underhåll.
  Och nu, sen den nya Gotlandsfärjan visat sig vara läck, redan efter ett par veckors seglation, vågar man inte åka båt heller.
    Larv, sa Söderlund i viken, klart att en sån här jättebåt måste ha vissa barnsjukdomar i början.
    — Barnsjukdomar är ordet, sa Oskarsson på udden, alla nya leveranser läcker. Fråga mig, mitt barnbarn på 11 månader läcker femton gånger om dan.
    — Det är bara att täta läckan och sjösätta på nytt, fastslog Söderlund.
    — Ny champagne och nya tal, sa Öberg med Pentan, “må lyckan och välgång följa dig på böljan”.
    — Blöjan, sa Oskarsson och reste sig för att uppsöka barnkammaren där pip och gnäll röjde att nytt läckage inträffat.
    Höst i skärgården, tjyvkallt, isglaserade hällar och rimfrost i enbuskarna som liknar såna där rakborstar som tyska turister bär i sina hattar. Farleden ligger öde, men rätt som det är saktar ett containerfartyg ner i höjd med Dalarö skans. Inifrån Dalarö kommer den apelsinfärgade lotskuttern och lägger sig långsides. Det ser ut som om containerbåten ammade den lilla. En lejdare rullas ut, lotsen klättrar upp för fartygssidan och det stora fartyget accelererar igen.
    — Tredje båten i dag, sa Pettersson med Archimedesen, vi har kanske fått fart på exportaffärerna igen?
    Trafiken är vår mätare på landets välstånd. Varje utländskt fartyg, som forsar förbi oss söderut, tungt lastat med gods, fyller oss med förtröstan. På 60-talet gick dom så tätt att de nästan nafsade varandra i hälarna. I dag är det glesare, fast ännu glesare har det varit. Oljetankers är sällsynta. Förr kom det en hejare om dagen och vi höll tummarna varje gång. Skulle en sån där bjässe på väg med olja från raffinaderierna i Nynäshamn till Värtan ränna på en grynna, skulle vi inte kunna bada här på femtioelva somrar.
    I dag kommer det inte mer än någon enstaka tankar i veckan. Har vi slutat använda olja? Nej, men det är färdighamstrat. Cisternerna på uddarna kring Stockholms inlopp är fyllda till bredden, vi har inga reservutrymmen kvar.
    Man kan fråga sig vad fem inbitna ögubbar och deras familjer har här ute att göra i ruskvädret. Jo hur det än är, så börjar det lacka mot jul. Kåkarna ska fejas och rustas för helgfirandet. Gran ska väljas ut och märkes med ett färggrant band för att sedan huggas dan före dan. Frysboxar ska rengöras för att härbärgera julmaten. Granved ska huggas. Vi eldar brasor året runt, men till jul ska det vara granved, ty ingen ved sprakar så hemtrevligt som just torr gran.
  Vi är kanske inte som andra, men faktum är att gubbarna och jag ser fram mot julen. I denna de tvära förändringarnas tid när allt är omvärderat och ingenting får bli vid det gamla, så har vi i alla fall julen att ty oss till, den rubbar inga politiker på.
    Det är nästan så att gubbarna börjat tindra med ögonen. Endast Söderlund har bekymmer. Dom ringde från posten på fastlandet och sa, att han har ett paket från USA att hämta, ett på fem kilo.
    Söderlund har ingen snurra i sjön, allt som kunde flyta drogs upp på land i början av november, när vi hade åtta grader minus om nätterna.
    — Inte sätter jag båtfan i sjön för ett amerikapaket på fem kilo!, säjer Söderlund. För det första är det väl bara någon reklamgåva, för det andra känner jag ingen i USA som skulle kunna skicka mig något paket. Den enda jag känner är Frille men han är skyldig mig tio dollar och hör aldrig av sig.
    Vi möttes på Arlanda, berättade Söderlund. Frille på väg ut och jag på väg hem. “Ha'ru nåra dollar kvar?” sa Frille. Visst, jag hade en tia. Sen har jag skrivit och krävt honom fyra gånger och aldrig fått något svar. Sist skrev jag ett vykort och sa, att hans själ inte var värd ett ruttet cent. Förtappad är han evigt om han dör.
    Vi tänder bastun för att värma våra kroppar efter dagens mödor. Söderlund har täckt sina båtar med presenningen och slagit ungarnas vattenskidlinor om dem i flera varv så att båtarna liknar king size-kåldolmar. Oskarsson har kapat granved i skogen. Öberg och Petterson med Archimedesen har lagat spången över viken, för snart är den tiden här när hydroforerna måste stängas för att inte frysa sönder och dricksvattnet måste köras hem i dunkar på kälke.
    Då ringde Begagnade Bergman inifrån fastlandet och sa, att han såg röken ända därifrån.
    — Får man vara med på en bastu?
    — Visst, men hur fan ska du komma hit? Vaxholmsbåten går inte förrän 17.45.
    — Isaksson är iland med skötbåten, jag får skjuts med honom.
    — Bra, då ska du bara ta vägen om posten och hämta Söderlunds amerikapaket.
    — Ska bli, sa Bergman och la på luren.
    Det blev liksom lite julafton i förskott i bastun, vi var lika ivriga som Söderlund när han öppnade paketet. Det innehöll tio dollar från Frille! Växlade i cent. En hel låda full av slantar!
    — Vilken jävla sorts humor! fnyste Oskarsson.
    — Typiskt Frille, sa Begagnade Bergman, åsamka sina medmänniskor en massa besvär för en tvivelaktig rolighet. Inte lär de väl gå att växla in heller?
    — Gråt inte Söderlund, rådde Pettersson.
    Jag? sa Söderlund. Varför skulle jag gråta? Jag tar det som en man och gläder mig åt att Frille äntligen sänt pengarna tillbaka. Bättre cent än aldrig!