På kryss i skärgårn. . .
 
                                      
nr 34  1978 
■■■ Det är dags att lägga ålrev och jag köpte ett par kilo strömming av Rose-Marie på Dalarö torg, för när daggmasken kostar som den kostar får man agna med strömmingsbitar.
  För att lägga ålrev måste man vara två, en som ror och en som lägger reven och knyter på stenarna. Det ska vara gott om sänken just nu, ålen är inte uppe i stränderna riktigt än, den går på botten.
    Söderlund satt nere vid sjöbon och läste Aftonbladet.
    — Ska vi lägga en rev i kväll, jag har skaffat bete?
    — Gärna, sa Söderlund, vilka blir vi?
    — Du och jag och Öberg.
    — Kommer Öberg, kommer inte jag, sa Söderlund. Öberg är inte klok.
    Öberg höll på att stryka bastuväggen. Han har svalbo under takskägget och svalorna har bajsonerat hela sommaren så att väggen är randig som en zebra.
    — Ska vi lägga en rev i kväll?
    — Kan vi väl göra, sa Öberg. Vilka blir vi.
    — Söderlund å du å jag.
    — Nä, inte Söderlund, då kommer inte jag. Söderlund är en fähund.
    Goda grannar kan bli gramse på varandra ibland. Det är sånt som händer. Skälet den här gången var uppenbarligen just daggmask. När Öberg kom ner på bryggan i förra veckan, satt Söderlund där och äcklade honom med de läckraste daggmaskar. Öberg, som inte sett maken till feta grejer på flera år, ville förstås veta var Söderlund fått tag i såna praktexemplar.
    — På åkerplätten uppe på ön, där jag ska sätta julpotatis, sa Söderlund.
   Söderlund hade odlat potatis under plastpresenning på denna åker och skördat den dagarna före jul, ett experiment som lyckades så över förväntan att han ämnar fortsätta. Drygt en tredjedel av jordplätten var uppgrävd och Öberg grävde upp resten. Inte fan fanns där någon daggmask, bara små ynkliga maskar med midjemått som 3:ans sytråd.
    Och Söderlund gapskrattade.
    — Tokfan, sa han, den här masken köpte jag i stan. Men tack för att du grävde upp landet åt mej.
    Inte ska du väl vara en så dålig förlorare bara för att du går på en dragning? sa jag. Klart att det är ett jäkla sätt att lura sina grannar att gräva potatisland åt sej, men du får väl se med lite humor på saken?
    — Det är inte potatislandet det gäller, muttrade Öberg. Det är melodikrysset!
    Gubbarna hade slagit sina kloka huvuden ihop för att lösa melodikrysset i lördags, visade det sig.
“Världsberömd klarinettist, efternamn på sju bokstäver”, var frågan.
    — Wickman, sa Söderlund, Putte Wickman!
    — Tokfan, sa Öberg. När blev Putte Wickman världsberömd?
    — Sju bokstäver, sa Söderlund.
    — Det finns väl flera som har, sa Öberg.
    — Nämn en!
    — Goodman, sa Öberg.
    — Goodman spelar saxofon, sa Söderlund.
    — Det är möjligt, sa Öberg, men det är inte det han blivit världsberömd på. Så länge jag minns har han lirat kvarpa.
  Inget instrument i världen har så många smeknamn som klarinetten. Kvarpa är bara ett, negerben är ett annat, drillpinne är ett tredje.
    Mitt i trätan kom Oskarsson på udden förbi med  skottkärran. Jo han hade lyssnat, ingen av herrarna hade rätt. Det var inte den världs- berömde klarinettistens efternamn det gällde, det var förnamnet. Och det var fem bokstäver!
    — Stämmer som ögat, sa Söderlund, Putte va fick du nu då?
    — Vadå stämmer? B e n n y . . . inte en bokstav mer än fem!
    Träta blev gräl, gräl blev skäll och nu satt dom där på varsin sida om viken och tjurade som två småpojkar som kommit osams om en påse sega bilar.
  Pettersson med Archimedesen och jag fick etablera oss som ett litet FN, ty det är inte trevligt när grannar ligger i fejd. Söderlund vägrade att slå till reträtt.
    — Det går inte att dela båt med en som är så envis som Öberg, fastslog han. Benny Goodman, fy fan va dumt!
    Öberg var något mindre låst i sin position.
    — Jag har väl inget emot Söderlund, sa han, utom det att karln är en ärans idiot. Putte Wickman världsberömd. . ., ha! Men tar han tillbaka det där med Putte Wickman, så gärna för mej.
    — Ni hör själva, sa Söderlund, när han fick veta Öbergs villkor.
    — Något måste vi väl hitta på, sa Pettersson med Archimedesen. Detta är en knut som måste lösas upp för att friden på ön ska bli återställd.
    — Här fordras mer än diplomati, sa Oskarsson på udden som alltid vet bäst. Var det till att börja med någon av herrarna som löste det där förbaskade Melodikrysset?
    Nej, alla hade haft annat att göra. Men Pettersson med Archimedesen erinrade sig att Isaksson på Rödskär var en hängiven lösare. Snabbt telefonsamtal till Rödskär. Jo, Isaksson hade löst. Hade han månne tidningen kvar? Jo, tammesjutton låg han inte kvar ute i vedbon.
    Isaksson på Rödskär kallades över som domare i tvisten. Söderlund och Öberg infann sig motvilligt till sammanträde, ömsom blängande, ömsom förläget småleende.
    — Alla parter är på plats, sa Oskarsson på udden, självutnämnd ordförande. Då ber jag dig, Isaksson, att veckla upp tidningen och visa din lösning av sistlidna lördags melodikryss! Det gäller lodrätt 8, förnamnet på en världsberömd klarinettist, 5 bokstäver.
    — A r t i e, som i Artie Shaw, sa Isaksson.
    Söderlund och Öberg gick åt varsitt håll och låste in sej. Ålreven får vi väl lägga en annan gång.