PÅ KRYSS MED WAXHOLMSBOLAGET
  
■■■ Man brukar påstå, att det var Strindberg som upptäckte skärgårn åt stockholmarna genom att söka sig ut till havsbandet, en pionjär för sommarnöje bland de yttersta kobbarna.
   På Strindbergs tid var det enkelt, för då fanns det ångbåt ända ut. I dag ska man ta T-bana till Centralen, byta till pendeltåg, byta till buss i Handen och byta till motorslup i Dalarö. Hade det varit så krångligt på Strindbergs tid, hade han förmodligen gett fan i att upptäcka skärgårn.
   Men, en dag i veckan går det faktiskt en båt ända ut, från Grand hotell, visserligen en mullrande motorbåt med mackor och pilsner som enda restauration, men i alla fall.
    När Stockholm ligger vit och översnöad mullrar vi i väg med denna båt mot en vintrig skärgård. Vi klämmer oss igenom det smala Skurusundet, av Evert Taube kallat "en Neptuns lönngång genom Pans domäner", dom kunde få till'et, de gamla trubadurerna och allt är förväntan ombord. Här sitter nämligen påpälsade stockholmare med sina ryggsäckar på väg ut till sina älskade stugor på kobbarna mellan Baggensfjärden och Dalarö, på stränderna längs Ornö ström, på sluttningarna från Utö kvarn ner mot den klassiska Gruvbryggan.
    Det är ett harmoniskt folk, som varje helg flyr plikter och umgängesliv i stan för att tillbringa lördag-söndag i fotogenlampans sken i ljuv spisvärme. Vintern ylar kring knutarna och fjärdarna ligger svarta som tusch, för att i mitten av januari bli isbelagda och förvandlas till gnistrande vida vandringsvidder.
    De har mat, brännvin och helglektyr i ryggsäckarna. Och så tidningarna, för det är klart att man ska lösa melodikrysset i lördagstransistorn.
    Båten går ner i varv och letar sej för halv maskin in i Baggenssteket och just då blir jag knuffad i sidan av ett nytert blodtryck på ca 50 år. Han har rutig keps med öronlappar och med sin röda potatisnäsa och sina muntert plirande ögon, liknar han en glad gris på maskis.
    — Du känner ju'n säjer han: Visst fan ska det vara labyrint?
    Framför sej har han Svenska Dagbladets stora fredagskryss "Kors och Tvärs", komponerat av svenska korsordsmästaren Bertil Geijer, pappa till kryssen i salig Veckojournalen, numera månadsjournalen, krysset i salig Reportage, numera ingenting, kryssen i Fabriksarbetaren och SIF-tidningen samt SvD.
    Jo, visst känner jag Bertil Geijer, en glad veteran som i 50-talets mitt lanserade bildkrysset i detta korsordstokiga land och fick 15.000 lösare första gången det publicerades. Sen dess är det nästan bara bildkryss i alla tidningar, de gamla ordflätorna med vågräta och lodräta nycklar har nästan försvunnit.
    — Labyrint är fel, säjer jag därför.
    — Men, säjer blodtrycket, det står så här: "Hus som du lätt försvinner i" och det ska vara åtta bokstäver. Visst fan försvinner man i en labyrint?
    — Jo, det kan väl hända, men känner jag hr Geijer rätt, så är det inte så enkelt.
    — Lyssna inte på Gustav, han är så dum att han inte klarar barnkrysset en gång! 
    Blodtryckets hustru, rutig keps och öronlappar även där, men mindre kran och rundare ögon, lägger sig i diskussionen. Blodtryckets barn, lik far, lillkultingen, spetsar öronen. När farsan får på moppe, är han med på noterna.
    — Var väl fan, säjer Gustav och spänner ögon i fru och lillkulting. Vem va de som fixade Melodikrysset i lördags? Jo, det var jag. Vem var det som ville klämma till med Simon Brehm, när det skulle vara Brahms? Jo, det var du!
    — Boppers! säjer kultingen och garvar med tre tänder.
    — Än sen då? säjer far.
    — Du skrev Beatles, erinrar mor, fast Kent sa Boppers,
    Kent var tydligen, i brist på annat, namnet på kultingen.
    Skit samma, fräser blodtrycket och återgår till mej. Han drar ner kepsen i pannan, makar upp glasögonen på näsroten, kastar ännu en blick i storkrysset och säjer:
    — Vafan kan det bli som man försvinner i om inte en labyrint? 
    — Jag vet, säjer jag, men jag säjer inget. Det skulle fördärva nöjet för er. Förr eller senare kommer ni nämligen på det.
    — Farsan är torsk.
    — Rudis, säjer mor. En gång trodde han att Klarälven var en biflod till Donau.
    — För att inte tala om Svinsta skär, säjer Kent. Farsan skrev Swingsta och hela melodikrysset pajade.
    — Nä nu jävlar, säjer far och reser sig. Nu ger jag fan i det här och går på toa.
    Vresigt vinglande mellan ryggsäckar och annat handbagage banar han sig väg mot toaletten och låser in sig med en argsint smäll i dörren. Där förblir han.
    Vi angör Dalaröbryggan i Saltsjöbaden, bråttom, folk som tagit tåget ut och skarvar på med båten, fyller alla sittplatser. En dam som trafikerar skärgården i persianpäls, skakar av densamma över mig, ty det snöar ute.
    — Konstigt det låter om den här båten, säjer hon.
    — Det säjer väl brumbrum som alla andra dieselbåtar? svarar jag.
    — Den säjer dunkdunk också, envisas hon.
    Och minsann, lyssnar man efter så hörs ett dovt dunk-dunk genom dieselmorret. Sanningen går snart upp för oss. Blodtrycket är inlåst på muggen och kan inte komma ut. Vänliga medpassagerare försöker hjälpa till. En man i skidmössa sen Utterströms dar, försöker dra runt låsvredet med en pennkniv. En hurtbulle i Helly Hansen-dress försöker med skidstaven. Ingenting hjälper förrän hoppiland-kalle undsätter med specialnyckel. Ut störtar blodtrycket med korsord och penna i hand, vilt pustande.
    — Nu vet jag, skriker lille elake kultingen Kent. "Hus som du lätt försvinner i" blir "skithus".
    — Nej, säjer jag som känner hr Geijer, det ska bli "ladugård", ett hus där du lätt försvinner så att det blir lagård.