På sjön gäller det att synas och ändå se...
   
  nr 30 1979  
    Många frågar sig så här års, när sommarkvällarna börjar bli mörka, varför större delen av de 700 000 båtarna i den svenska fritidsflottan går för släckta lanternor på nätterna.
    Svaret är enklare än ni tror: De allra flesta har obrukbara lanternor! Att köra med tända lanternor på en svensk standardbåt är som att köra bil med helljus i nattlig tjocka. Tänd dina lanternor och natten blir en vägg. Det gäller mindre sportbåtar likaväl som kryssare i hundratusenkronorsklassen att konstruktörerna aldrig lär sig att skärma av lanternorna så de inte lyser skepparen rakt i nosen.
    I juni gör det inte så mycket att vi har en mörklagd fritidsflotta, ty juni har bara ljusa nätter. Det är som Harry Martinson, en skarpögd sjöman, skrev: "Juni natt blir aldrig av . . ." Men i becksvarta augusti återkommer sjöfartens eviga problem,  att synas och ändå se.
   Nästa gång vi kommer på dej med släckta lanternor, sätter vi fast dej! sa grabbarna på kustbevakarbåten till Söderlund i viken när dom prejade honom utanför Rågholmen en augustikväll i fjol.
•   Söderlund har en liten långsam skorv och är egentligen inte skyldig att föra lanternor. Det står i bestämmelserna, att "för motorbåt under 7 meter med en toppfart av 8 knop räcker det i inre vatten med en vit lanterna som lyser horisonten runt".
    Öberg med Pentan ligger också pyrt till. Han forcerade Dalarö ström med tanten stående framme i fören med en engångständare i den uppsträckta högernäven. Kustbevakningen medgav att hon var lika tjusig som Frihetsgudinnan, men något effektivt nattljus spred hon icke. Kustbevakningen sa att de först tog ekipaget för en lysmask som liftade med en mås.
    Oskarsson på udden trodde att han var jättefiffig som trafikerade farvattnen kring Dalarö hamnområde med en pannlampa han sparat från sin tid som stjärna i orienteringsklubben Stigfinnarna, men Kustbevakarna krävde ljus horisonten runt.
    — Fan, sa Oskarsson, ska man dansa menuett och styra på en gång?
    Pettersson med Archimedesen, som har ruff på båten, tyckte att han var närmast ett geni när han ställde en flammande marschall, som blivit över från någon kräftskiva, på rufftaket. Nog lyste den horisonten runt alltid, men ett hål i taket minner om hur marschallen brände sig väg ner i båten och hamnade i knäet på dess skeppare. Pettersson dök överbord som om han hade haft eld brallorna och det var ju just vad han hade. I pur tacksamhet över att har fick behålla potens och sånt gjorde Pettersson det bäste av situationen. Han förvandlade hålet till en ventilator och kan numera påräkna god luftväxling i ruffen.
    Man skulle tycka att saker vore enkelt löst med en lanternmast som sitter akter om skepparen med både för-, akter-, styrbord- och babordslanterna, men si det godkändes inte. Sjöfartsverket kräver att man för död och pina ska ha den förliga lanternan i stäven hur förblindande den än är.
    — Man skulle kanske köpa en liten jolle med lampor, så kunde man släpa illuminationen efter sig? sa Pettersson med Archimedes och hål i rufftaket.
    — Eller göra som Isaksson på Rödskär den där julen när gumman hans missade Waxholmsbåten, sa Oskarsson på udden. Han tog sig fram och tillbaka till Dalarö på 48 tomtebloss.
    Diskussionen om dessa ting fortsatte medan julimörkret la sig över bersån. Ute i farleden gled motorfartyget "Nordheim aus Bremen" söderut med last av massa. Hon var rikt illuminerad och helt i kustbevakningens smak. 
    — Man kan undra hur många tomtebloss det är mellan Örnsköldsvik och Bremen, sa Öberg med Pentan.
    Ni snackar om jul mitt i juli och det ger mig faktiskt en idé, sa Söderlund i viken. Han ville inte yppa vad det var han hade kommit på. Dan därpå var han tidigt uppe. Stod i vedbon och pysslade med färg och penslar samt var mycket hemlighetsfull.
    — Man kan vänta sig något märkligt, siade Öberg.
    — Ja, medgav Pettersson med Archimedesen, när Söderlund är i uppfinnartagen, då blir det alltid något storslaget. 
    Ack, storslaget var inte ordet.
    — Genialt! sa Oskarsson på udden.
    — Han borde fanimej ta patent på't, menade Pettersson med Archimedesen.
    — Man skulle ringa Expressen, sa Oskarsson, han borde in på en halvsida med bild och allt.
    — Och söt är han också, sa Söderlundskan som i vanliga fall inte har några applåder till övers för Söderlunds yttre.
    — Kustbevakningsgrabbarna kommer att säja upp sej, trodde Öberg med Pentan.
    Och visst var han en prydnad för sjöfarten, Söderlund i viken, när han i kvällningen kom puttrande i åtta knop med en batteridriven luciakrona på huvudet. Det var fyra ljus i kronan, ett vitt fram, ett vitt bak, rött till vänster och grönt till höger.
    — Vi sjunger för'n, föreslog Öberg, det är han fanimej värd!
    Sålunda kom det sig, att fyra hesa gubbar stod på en ångbåtsbrygga i juli och sjöng: "Natten går tunga fjät runt gård och stuva kring skärgård som soln färlät skuggorna ruva. . ."
    Telefonen ringde i en uteklocka på Söderlunds vägg och Pettersson gick att svara. Det var Kustbevakningen. Dom undrade om även vi hade observerat en galning som var ute i mörkret och backade i åtta knop.
•    Pettersson sa att det bara var premiärnervositet.
    — Det är Söderlund, sa han, han har bara vänt bakåfram på luciakronan.
    — Hm, sa Kustbevakningen.
    Somliga gubbar i skärgårn blir dom aldrig riktig i kloka på.