Påsken är välsignad, trots äggen 
                                      
   nr 14  1972               

■■■ Påsken är en pina sa Oskarsson på udden, som var ute på ön i söndags för att riva bort fönsterluckorna på kåken och göra klart för tjocka släktens påskfirande. Jag får så ont i skrinet av alla hårdkokta ägg, att jag inte är i form igen förrän nån gång i maj.
    — Varför ska det ätas så förbannat mycket ägg bara för att det är påsk? Det är en ovanligt fånig sed!
    — I princip håller jag med dej, sa Söderlund i viken som redan fått presenningen av båten och skrapar oljefärg så att flagorna yr i veckohelgerna.
    — 1957 minns jag som mitt livs bästa påsk, sa Oskarsson på udden. Den påsken fick vi inga ägg.
    — Inte för att minnet är vad det borde vara, sa Söderlund, men det var väl ingen missväxt på ägg 1957?
    — Nej, men det blåste något alldeles förbannat, sa Oskarsson. Åtminstone i Närke. Vi tillbringade påsken hos två morbröder till mej som har 300 höns. Dom är tvillingar dom där morbröderna, fast dom är inte mera lika varann än ett par dubbelgångare i Aftonbladet. Och tvillingarna skulle fixa ägg. Men fredan före påsk blev det en sådan storm över Närkesslätten att hönsen fick värpa vartenda ägg tre — fyra gånger för att bli av med dom.
    Till slut lärde sej hönorna att värpa i sidvind, och då gick det bättre. Men det underlättade inte äggtillgången för morbröderna, för så fort äggen kom ut blåste dom i väg som projektiler över slätten. Förmodligen stannade dom inte förrän dom fastnade på närmaste tätort och blev omelett i någon lycklig upphittares stekpanna.
  Tvillinggubbarna gjorde allt som stod i deras makt. Det var riktigt hänförande att se hur dom kastade sej raklånga som målvakter efter äggen.
    — Inte vet jag, sa Oskarsson på udden, men vore jag Honken och ville försäkra mej om daglig träning, så skulle jag öppna hönsgård på Närkesslätten.
    Det blatt inte mer än åtta ägg på bordet den där välsignade påsken och vi var fjorton personer till bordet. Jag avstod gladeligen mitt ägg till närmaste bordsgranne, hon neg och tackade och visade sej vara en kusin från Spannarboda. Hon skriver påskkort och tackar än i dag.
    Ägg ska man egentligen undvika, sa Söderlund i viken och blåste färgdamm ur ögonen med mungipan. Ägg är det farligaste man kan smälla i sej. Två ägg om du, och man är så åderförkalkad redan vid 45 års ålder att man stoppar telefonluren i fickan och ropar hallå i pipan.
    Nåja, sa Pettersson med Archimedesen, det är väl inte alldeles bevisat att det just är ägg som man blir gaggig av. Vi hade en polare på jobbet som inte hade käkat ett ägg på 30 år men ändå var så kalkig roten att han klappade gumman sin i häcken på morronkulan och sa:
    — De där gjorde du bra, vad du nu heter. Hur mycket ska lilla stumpan ha för det här då?
    — Hade han inte ätit ägg, så tycks han i alla fall ha blivit uppäggad, skrattade Oskarsson på udden.
    — En sån gammal vits till, sa Söderlund, så bortser vi från föroreningsriskerna och kastar dej i sjön.
    — Allvarligt talat, sa Oskarsson, så är åderförkalkningen nog det ruggigaste man kan råka ut för. Killar man såg jobba i sin mandoms fulla kraft kan i dag, ett par år senare, observeras lalla omkring som struttande gubbar.
    Det första symptomet, sa Pettersson med Archimedesen att man glömmer dra igen gylfen när man varit på muggen. Det andra symptomet är att man glömmer öppna den när man kommer in men pinkulerar ändå.
    — Pettersson, sa Söderlund
    — Ja.
    — Knäpp gylfen.
    — Förlåt, sa Pettersson och rodnade hela karln. Sen sänkte han blicken snabbt och blev förbannad.
    — Den är ju knäppt för fan!
    — Javisst, sa Söderlund, men jag menade inte just nu, jag menade det bara som ett råd för framtiden.
    Påsken är, med eller utan ägg, en välsignad tid. Det brukar vara till påsken som våran ö ute i skärgården väcks till nytt liv. Visserligen är det numera så, att allt flera stugmänniskor på ön utnyttjar sina kåkar varenda veckohelg året runt, men det är till påsken som presenningarna dras av båtarna, det brukar vara till påsken som de sista isarna går upp. Det är till påsken som stararna kommer, björkriset i spisvrån får sina första gröna små musöron och människorna åter börjar tala om sommaren, och bryggor vi ska bygga, om långrevar vi ska lägga och sköna ålar som ska rökas.
    Vad blir det för sommar i år?
  Oskarsson säjer att den blir fin, björkarna har redan längsgående sprickor i nävern.
  Öberg med Pentan säjer att det blir en kall och regnig sommar, för han har köpt en öppen båt utan sufflett.
  Söderlund i viken påstår att det blir soligare än på månget år, ty det har kommit en skugga på månen som tyder på detta. Oskarsson menar, att denna skugga är Begagnade Bergmans nya TV-antenn.
  Pettersson med Archimedesen har talat med John som spår väder med knäna, korttidsprognoser i det ena benet och långtidsprognoser i det andra. Långtidsbenet har nu värkt ihållande sen den 10 mars och det brukar innebära lågtryck, högvatten och regn till sommaren.
    — Skitprat, sa Oskarsson. John har käkat för mycket ägg. Den enda man kan, lita på är Johan i Svartnäs som går efter färgen på abborrfenorna. Dom lovar kall juni och värmebölja juli.
    Det enda som oroar mej, menar Söderlund, är att amerikanska långtidsprognosen varslat om lågtryck i juni. Sist dom gjorde det fick man tömma mört ur brevlådan varenda morron. Industrisemestrande campare i skärgårn fick simpor i gångkläderna.
    Vi får väl se hur det blir, sommar lär det i alla fall bli i någon form.