Passa er för dagens goda gärning!

 
   nr 16/17  1981                 
■■■ En av dessa fredagskvällar när bastun ryker varm i strandbrynet och vi just ska sätta oss till, kommer det en övergiven eka flytande på redden.
    — Vi får bärga ekan först, sa Söderlund i viken. Kolla repstumpen i aktern, han har slitit förtöjningarna.
    Jo, vi kajkade ut, fångade in den herrelösa båten och förtöjde den vid min brygga. Det kostade någon möda och fördröjde vårt bad med femton minuter men vi kände den tillfredsställelse man alltid upplever när man utfört en god gärning.
    — Den gamla scouten rycker i mej, sa Söderlund, snart börjar jag drilla eld med pinnar också.
    — Vi får sätta upp en lapp på ångbåtsbryggan, sa jag, vi måste ju på något vis upplysa båtens ägare om var båten finns.
    — Egentligen, sa Oskarsson på udden, ska man akta sig för att göra goda gärningar. Man får bara skit på tummen.
    Och så berättade Oskarsson om Åke med Solön. Denne Åke, som har en Solö liggande i Klara sjö, var på höstlig utfärd en söndag i oktober. Vid Lambarön mittemot Hässelby upptäckte han en haverist. Det var en ruffad träbåt, en spetsgattad gamling, som låg och flöt. I aktern stod en gubbe med en åra och paddlade sig in mot Lambarön.
    Åke med Solön drejade bi och sa:
    — Jag slänger över en tamp och bogserar dej, grabben!
    Folk som får motorstopp i oktober ska man hjälpa.
    Gubben nickade, tog emot tampen och höll den mellan tumme och pekfinger.
    — För helvete, gastade Åke, du måste väl göra fast tampen i knapen på fördäck?
    Gubben nickade och tog sig föröver. Det var när han skulle kravla sig över vindrutan och ut på fördäck som sanningen uppenbarades. Gubben var full som en örn.
    Efter en serie piruetter på däck gick han i spat så stor han var.
    Åke med Solön la sej långsides, klev över i den herrelösa båten och lyckades få grepp om gubben. Denne fattade Åkes våffla med ena handen och greppade tag i flaggspelet med den andra och försökte häva sig upp.
    Då stack flaggspelet med skruvar och allt för båten var ungefär lika rutten som ägaren. Gubben sjönk och kvar på den höstliga Mälarens yta seglade en flottig vegamössa.
    När den nödställde flöt upp igen fick Åke slå en lina om honom och hala ombord honom ganska omilt. Utan ett ord satte sig gubben på durken där han huttrade och rann. Åke gjorde fast tampen i hans förknap och beredde sig att återgå till den egna båten. Han sa:
    — Nu bogserar jag dej in till Lambarön!
    Då yttrade sig gubben för första gången på hela tiden. Han sa:
    — Jag ska väl för fan inte till Lambarön?
    — Du höll ju på att paddla dej in dit när jag kom förbi, erinrade Åke.
    — Jag ska väl för fan inte till Lambarön, upprepade gubben.
    — Men du paddlade ju, jag bedömde det som om du hade motorstopp.
    — Helvete heller, sa gubben. Jag skulle bara flytta mej en femti meter, för det nappa inte där borta. . .
    Man har ingenting för sin hjälpsamhet, menade Oskarsson på udden.
    Han berättade mer om Åke med Solön. När Åke hade köpt en kåk på Väddö, gick han ut i skogen för att hugga sig en julgran, ty dels var det den tiden på året, dels hade han tillstånd av bonden. Medförande yxa och ett snörnystan att binda ihop granen med banade han sig väg genom snåren. Plötsligt såg han något egendomligt.
    I en glänta stod två hamiltonstövare, till synes alldeles vilsna. Båda hundarna blödde ymnigt ty de hade skurit sönder tassarna på skarsnön. Åke, själv hundägare, erinrade sig att han på morgonen hade läst en annons i Norrtelje Tidning om två bortsprungna hamiltonstövare. Han sa högt till sig själv:
    — Aha, här är dom.
    Vad gör man i detta läge? Jo, av snörena, som var ämnade att binda julgran med, gjorde han två provisoriska koppel och hamiltonstövarna följde tacksamt med hem till Åke. Norrtelje Tidning låg kvar på vedlåren, det var bara att slå upp annonsen och ringa telefon numret som stod där.
    — Har dom vita fläckar på bringan, då är det inte mina stövare, sa annonsören.
    — Då har väl dom här stövarna sprungit bort för någon annan jägare i trakten? sa Åke. Känner ni till någon?
    — Skulle vara Edvin då, sa annonsören och nämnde ett telefonnummer.
    Under tiden hade de båda upphittade stövarna satt i sig fyra kilo Joggi vardera, utsvultna som de var efter dygn i skogen.
    Edvin, tänkte Åke. Det är nog den där Edvin som jag ska hyra fiskevatten av. Har jag nu hittat hans hundar, så ligger jag väl bra till! Edvin var inte hemma.
    — Han är ute och jagar, sa frun.
    — Så här sent? sa Åke. Det är ju mörkt.
    — Jovisst, sa frun, han var nyss hemma och svor en ramsa, det var visst nån dåre som hade snott hundarna för honom. . .
    Som Sagt, sa Oskarsson på udden, man ska akta sig för goda gärningar.
    Det bankade på bastudörren och in kom en gubbe i stövlar och pälsmössa, röd och arg.
    — Jaså, de e ni era jävlar som har snott min eka!
    Det blev alldeles tyst i bastun och Oskarsson sa:
    — See what I mean?