Plötsligt blev en båtplats ledig!
 
                         
 
   nr 32  1980         

■■■ Det blev en plats ledig i gästhamnen i Dalarö och folket trodde inte sina ögon.
    Sedan segelbåtsexplosionen i Stockholms skärgård inträffade i mitten av 70- talet har det rått kaos i skärgårdens hamnar. I Dalarö har man tjugo gästhamnsplatser, där det ligger 65-70 båtar varenda natt. Fråga mej inte hur det går till men så är det. Följden av denna trängsel är att segelsemestrarna aldrig seglar, de ligger i hamnarna och bevakar sina platser, ruvar över dem som guld.
    Kaos råder även i bensinhamnarna. Vi som är så förtappade att vi fortfarande kör arabiskt, det vill säga att vi går för motor, har knappt en chans att komma intill pumpbryggorna för att tanka. Platserna är ofta upptagna av seglare som ska ha fyrtio liter färskvatten, två Toy och Expressen samt begär att få ligga vid bryggorna över natten.
    Av denna lägesbeskrivning kanske det framgår att det är något fullkomligt unikt som händer när en seglare lämnar hamnen och en bryggplats blir ledig.
  Jonsson hette han som stack. Jonsson hade legat i Dalarö gästhamn i elva dygn, en idealisk semesterplats med sopcontainer och färskvattensslang. Jonsson äger en Maxi 87:a som varit honom och familjen till sann semesterglädje i fyra somrar.
    När Jonsson en måndag eftermiddag gick i land för att handla fem isterband och en burk rödbetor, var det inte meningen att han skulle vara borta i mer än tjugo minuter.
    — Pinna på lite grand. Vi är hungriga, sa Jonssons hustru och barnen råmade instämmande.
  Men utanför snabbköpet träffade Jonsson två polare, som hette Lindström och Svan.
    — Är ni här? sa Jonsson.
    — Vi är ute och seglar med Maffe.
    — Gamle Maffe? sa Jonsson. Har han skaffat sej båt. Det visste jag inte.
    — Visst, sa Svan. Han sitter på hotellet och väntar på oss. Ska du hänga med och morsa på honom?
    Maffe hade hunnit till andra groggpinnen medan kamraterna shoppat och var i sitt livs form. Fick han rycka på en omgång?
    — Jo, sa Jonsson och tittade på klockan. En liten fyra gin och tonic säger man inte nej till.
    Svan drog den festliga historien om en som heter Rulle och är från Skarpnäck. Rulle hade köpt segelbåt och lyckats ta sej ända ut till Sandhamn. Men där var det så tjockt med båtar att man fick förtöja vid någon annan båt mitt i gröten av båtar. När Rulle vaknade på morgonen var han utanför Nationalmuseum. Han hade nämligen råkat knopa fast sin förtöjningstamp i Waxholmsbåten.
    Lindström sa att han hade hört talas om en liknande grej, fast tvärtom, en polare som fick motorstopp på Strömmen. Han paddlade intill land och förtöjde bakom häcken på Norrskär över natten för att larma en motorreparatör i gryningen. Polaren vaknade långt ute i skärgårn för en del Waxholmsbåtar är okristligt morgonpigga av sig. Det värsta var att polaren saknade sjökort och inte hade den blekaste aning om var han befann sig.
    — Då fick han väl köra med det gamla knepet, sa Maffe. Kila i land och köpa skorpor och läsa på påsen var han var. Står det “Utö bageri” på påsen, så är man på Utö.
    — Han försökte nog, sa Lindström, men det stod Pågens på påsen och den holmen hade han aldrig hört talas om.
  Det blev en svänggrogg till och Jonsson kvitterade med att berätta historien om Pralen som som fick följa med Jonsson på Maxi 87:an över en weekend. Släng draggen, sa Jonsson till Pralen och Pralen hivade iväg ankaret så plasket hördes tre kilometer. Men han hade glömt att knyta en tamp i ankaret och nu ligger det där det ligger.
    Det blev sent, det blev mörkt innan alla historierna var slut och Jonsson, påtagligt rund under fötterna, tog sig ner till båten trampande sig själv på tårna.
    Det bodde ångest i hans bröst. Nu skulle han få på skallen av hustru och svältande barn. Men va fan, man kan ju inte bara pysa när gamla polare kommer i berättartagen. Och bjöd gjorde dom ju också. Inte krona av semesterkassan hade han försnillat.
    Gudskelov sa Jonsson när han nådde sin båt. Allt var mörkt och tyst ombord, familjen sov. Jonsson tassade ombord med försiktigheten hos en nudist som tar sig över ett taggtrådsstängsel och somnade gott.
  Solen sken Jonsson i ögonen genom ruffventilen när han vaknade. Det var ändå inte solen som hade väckt honom utan högljudda röster på däck.
En sträv mansröst röt:
    — Så fort man vänder ryggen till, så har du karlar hos dej!
En gråtande kvinna sa:
    — Snälla Bertil, tro mej. Det är ett missförstånd. 
Han som uppenbarligen hette Bertil röt:
    — Fan så troligt! Här åker man in till stan en vända för att sköta lite amorteringar och så ligger det en karlfan i ruffen när man kommer tillbaka. En blekfet fan till på köpet, kunde du inte fått tag i något bättre?
    — Snälla Bertil, låt mej förklara.
    — Här behövs jävlar i mej inga förklaringar, det kan ju en blind höna se att det här var planerat för länge sedan. Den jäveln har ju till och med mat med sej, isterband och rödbetor... Det är till att slå på stort.
    Jonsson betraktade, där han låg nere i ruffen, de fem isterbanden och rödbetsburken med blandade känslor. Det stod klart för honom, att Maxi 87:orna är bra båtar som egentligen bara har ett fel, de är alldeles för lika varandra.
  Med tunga steg lämnade Jonsson den främmande båten. Han som hette Bertil måttade ett slag men Jonsson lyckades lugna ner honom.
    — Följ med här, sa han och lommade iväg till sin egen Maxi.
    Vi kan dra en slöja över vad Jonssons familj hade för synpunkter på det som hänt. Men det var mycket. Han som hette Bertil sänkte knytnäven efter att ha lyssnat en stund och sa:
    — Stackars jävel. Jag skulle inte vilja vara i dina kläder.
    Detta är bakgrunden till varför det till den seglande allmogens oförställda häpnad, blev en plats ledig i Dalarö gästhamn.
    De påskruvade transistorapparaterna i hamnen ekade av “Båtradion Arholma Landsort”. Meteorologen rapporterade att ett lokalt lågtryck rörde sig norrut över Jungfrufjärden. Det var Jonsson som seglade hem från semestern.