Livet är fullt av borttappade portmonnäer!  
 
nr 31 1965
Vi var inne i augusti och ute i skärgårn satt vi i kvällsskymningen på verandorna och pratade. Jag vet inte hur det kommer sej, men augustiskymningarna gör oss alltid så vemodiga. Man pratar om livet å de, och augustiskymningarna har förmågan att göra t.o.m. plastdispo-nenter och semestrande försäljare av bill. beg. bilar till små verandafilosofer.
     En kväll kom vi underfund med att livet är fullt av portmonnäer.
     En man i rutig skjorta, jeans och vegamössa (lagerchef i det civila) tände sin pipa och berättade att han upplevt något mycket märkvärdigt sist han var inne i Dalarö för att handla. Mitt på Baldersvägen låg det en borttappad portmonnä. När lagerchefen böjde sej ned för att plocka upp den, hoppade portmonnän in i en häck och innanför lövverket glittrade luften av skadeglada gossars fnitter.
     En man i rutig skjorta, jeans och vegamössa (konditor i det civila) menade att sådana där spratt har varit populära i hundratals år. Alla har vi väl bundit snören i portmonnäer och ryckt undan dem för folk.
     En man i rutig skjorta, jeans och vegamössa (bilmekaniker i det civila) sa:
     ― Men en å annan fiffig jäkel satte foten på pluskan innan man hann rycka. Jag vill minnas att det gick åt många pluskor.
     En man i rutig skjorta, jeans och vegamössa (taxiförare i det civila) sa, att det gjorde väl detsamma för det rörde sej väl i regel om tomma portmonnäer.
     En man i rutig skjorta, jeans och vegamössa (bensinmacksinnehavare i det civila) påpekade det anmärkningsvärda i att alla människor låter sej luras av utplacerade portmonnäer trots att de själva i barnaåren varit med om att placera ut sådana. Människan lär sej aldrig, av erfaren-heten, ansåg han.
     En man i rutig skjorta, jeans och vegamössa (ingenjör - väg och vatten - i det civila) sa att det minsann ligger något symboliskt i detta människans fåfänga jagande efter tomma portmonnäer. Det är ju det vi håller på med hela livet.
     Vegamössan som är konditor i det civila undrade om han inte varit riktigt klok.
     Vegamössan som är ingenjör sa att han ville förklara sej närmare, vilket beviljades. Han sa:
     — Så fort vi tror oss stå vid det hägrande målet och ska sträcka ut handen efter det vi länge drömt om, så försvinner det. Syster min är gängad med en snabbköpsföreståndare i Gubbmossen. I femton år sparade dom till kontantinsatsen på ett radhus. Tjugeåtta tusen knåpa dom ihop och det är inte illa. Men när dom knallade upp på tomtbolaget och la stålarna på bordet, så visade det sej att radhusen hade stigit under tiden. Kontantinsatsen hade sprungit upp i trettitre tusen! Syster min grät i två dar och snabbköpsföreståndaren höll på att få hjärtslag bland plastpåsarna.
     Vegamössan som är taxiförare sa att ingenjörn nog hade rätt i att man aldrig hinner i kapp sina drömmar numera. När man t.ex. har livnärt sej på stuvad abborre i sex dar och sen åker in till fastlandet för att köpa sej en riktig oxfilé till lördan, så kan man slå sej i backen på att filén har hoppat upp från 29 kronor till 36 kronor kilot.
     — Mänskligheten må öka produktionen aldrig så mycket, enda chansen för den att hinna i kapp prisutvecklingen på oxfilé är att vinna på lotteri.
   Under det allmänna mummel som uppstod bland vegamössorna på verandan kunde följande uppsnappas och urskiljas.
     När man skaffat sej. en 50 hästars Mercury och är jättesalig över att ha den snabbaste plastbåten på hela ön, så är det alltid nån jäkla bandit som köper en 65 hästars dan därpå.
     När man plockat tio liter blåbär och just ska fylla på rågen med plockmåttet, så kan man ge sej den på att grannens rottweiler kommer och knuffar omkull hinken.
     När man landat en femkilosgädda och rusar upp i byn för att visa den för Söderlund i viken så står. Söderlund på sin förstukvist just upptagen med att rensa en på sex kilo.
     När man äntligen lyckats resa upp sin arton, meter höga flaggstång så ramlar den förkromade knoppen ner och slår en i skallen så att det ringer i öronen på en i två timmar.
     Lika illa ansågs, det vara i stan!
     När man hängt i hälarna på brandkårn genom två stadsdelar för att få se var det brinner, så tvärnitar brandkårn och en dörr slår igen bakom en. Man befinner sej inne på en brandstation och har svårt att förklara varför för personalen.
     När man stått i kö på posten i 45 minuter för att kvittera ut barnbidraget så upptäcker man inte förrän framme vid luckan att man har legitimationen liggande i handskfacket ute i bilen.
     Just som man tutat in en väglus i motorvägens vänsterfil och lipat åt honom i omkörningsögonblicket, brukar det bli rött ljus så att man kommer att stå jämsides med honom.
     Alla vegamössorna på verandan var överens med den vegamössan som är ingenjör: Livet är fullt av borttappade portmonnäer.