Rapport från mörkaste Afrika
   nr 10  1978   
■■■ Oskarsson på udden har inte varit ibland oss på ön de senaste veckohelgerna. Han har varit på studieresa i Afrika. Det är somliga som har det förspänt på jobbet. Men i lördags kom han, brun som mahogny.
    Han riktigt snobbade med solbrännan i bastun denna lördag när fjärden utanför lagt sig isbunden och blåkall.
    Såg du nåt intressant i Afrika? undrade Öberg med Pentan.
    — Tja, så där, sa Oskarsson.
    — Va i helvite é "tja så där"? sa Pettersson med Archimedesen. Folk som åker en miljon mil och kommer tillbaka efter tre veckor och säjer "tja så där" gör mej knasig! Förr hann folk inte fram och tillbaka till Warnemünde utan att skriva en reseskildring på 300 boksidor.
    — Wenn jemand eine reise tut. . . påpekade Söderlund.
    — Kannibaler? sa Öberg.
    — Stamfester? sa Pettersson. Krigsdanser och masker och spjut å de?
    — Tjihoa, tjihoa, vift med svärd och stamhövdingar som försöker skära nuppen av varandra . . .sånt brukade alltid Sten Bergman köra med!
    — Lite rituella fester brukar dom faktiskt bjussa på, sa Söderlund.
    — Nå? sa Öberg.
    Oskarsson suckade djupt och sa, att då fick han väl berätta om den där kvällen i mörkaste Kenya.
    — Gör det, sa vi.
    — Tro inte, att jag kommer med nåt exotiskt, sa Oskarsson, jag tänkte bara berätta om en negerby där alla var samlade till skådespel kring färg-TV:n i hövdingens hydda.
    — Jaså, sa Öberg, dom jäklarna har TV också. Vad visade dom?
    — Man visade en rituell fest i en nordisk by, långt oppe i norr, nästan vid Nordpolen, sa Oskarsson. Byns mark var täckt av is och där utförde byns män, utklädda i brokiga kläder, konstiga huvudbonader och exotiska masker för ansiktet, en virvlande stridsdans.
    — Vare nå eskimåjippo? sa Söderlund.
    — Inte riktigt, sa Oskarsson.
    — Hade dom vapen? sa Pettersson.
    — Ja, långa klubbor av trä. Dom slog varandra i roten med dom så det sa tjong i huvudbonaderna. Så fort det var nån som fick in en träff, blåste en dansledare i randig tröja i visselpipa och han som slog fick som belöning vila sig i två minuter.
    — Konstig dans, sa Öberg.
    — Mycket besynnerlig, sa Oskarsson. Det verkade som om det var två stammar som slogs mot varandra, en var klädd i svart och gult, den andra i blått, rött och gult.
    — Fan, sa Pettersson, menaru AlK—Djurgårn?
    — Precis, sa Oskarsson. Negerbyns innevånare gallskrek av förtjusning. Infödingsprogram från Nordpolen låg på tittartoppen i denna by. Och när dansarna kastade klubborna, tog av sej handskarna och började slå varandra på käften, stod dom upp i hyddan och hejade. Men när det kom in en gubbe i svart långkappa, guldmärke i kasken och läderkoppel över bringan och stoppade fajten genom att vifta med en vit batong, då satte sej negrerna, för man hade respekt för medicinmän i den här byn. Själv tyckte jag att jag fick en tankeställare på något vis, sa Oskarsson. Efteråt frågade jag hövdingen vad hans stam tyckte om den här sortens program? Han svarade, att visserligen hör detta till den enklare formen av underhållning, men man får acceptera den som en pittoresk bild av livet i Norden. "Man kan ju inte begära så mycket, det är ju ändå bara infödingar som medverkar. Vi tar det som en intressant inblick i en primitiv kultur."
    På fråga om hans stamfolk skulle kunna tänka sig att åka till detta nordiska folk som turister, sa han, att han aldrig haft anledning att ta ställning till en sådan fråga. "Men låt oss göra en opinionsundersökning!" föreslog han.
  Sagt och gjort, sa Oskarsson. Jag tog fram min reseskrivmaskin och vi författade raskt ett enkelt frågeformulär som vi drog i hundra ex på hövdingens stencilmaskin. Det kom in 94 svar. På frågan om byns infödingar skulle kunna tänka sig välja Norden som turistmål, svarade 36 procent:
    — Ja, om vi får åka i grupp med eskort så att vi kan känna oss säkra till liv och lem.
  28 procent svarade lite svalt:
    — Det skulle vara intressant.
    Närmare hörda visade de sig vara rädda för kylan i den nordiska byn, som tycktes vila helt på is. De små hyddorna, en i vardera ändan av byn, verkade vara alltför glest flätade för att kunna utestänga kylan.
  11 procent svarade:
    — Ja, men man får väl ta med sej en liten putte hemifrån mot kölden, de nordiska infödingarna som man får se i närbild tycks bara dricka citronvatten ur slangflaska.
  4 procent såg fram mot att köpa souvenirer. Särskilt populära var de roliga miniflöjterna som de randiga dansledarna spelade på. 
  2 procent ville veta hur byns namn uttalades, "Tylö" eller vad det nu var det stod på planket. Flera av de tillfrågade ville veta vad tröjorna med siffror på kostade, såna hade de inte haft sen de låg vid Harvard.
    Det blev ganska tyst i bastun efter Oskarssons redogörelse.
    — Är det sant det här? sa Söderlund till slut.
    — Nej, men tänkbart, sa Oskarsson. Jag hoppas du inte blir arg för att jag drev med dej?
    — Neger mind, sa Söderlund.