Rasken, han kunde navigera han!
                   
nr 13 1969
■■■
Man tvivlade i det längsta, men nu börjar man bli alltmer övertygad, för varje dag som går, det blir vår i år också! Jag bar varit ute på ön och klappat båten. Jag viskade in till henne under presenningen att jag visserligen har varit på Båtmässan men att jag inte varit otrogen. Hon ska få hänga med den här sommaren också!
   Sådana här vårdagar när man ger sej ut i skärgården och kollar islossningen kring ön, kommer jag alltid att tänka på 1946, för det var 1 april 1946 som man ryckte in till kustartilleriet i Vaxholm för att göra rekryten. När vi gjorde lumpen i skärgården, Alen, Putte, Värmland, Rasken och jag, då var det alldeles nytt det här med att man skulle placera rätt man på rätt plats. Och eftersom Rasken var lokförare på Svartåbanan i Närke, så fick han bli skeppare på en av motorsluparna som körde proviant och förnödenheter mellan de olika förläggningarna på skärgårdsöarna. Rasken hade aldrig varit ombord i en båt i hela sitt liv. Han hade inte en aning om vad som var vatten och vad som var landbacke på sjökorten. Men lokförare var han och skeppare skulle han bli.
    Gamla fiskare i skärgårn blundade när Rasken kom tuffande med slupen i farvatten så fulla av sten- och undervattensgrund, att ingen urbefolkning vågat manövrera där på många år. Men Rasken hade båten full av skyddsänglar och klarade sej som genom ett mirakel. Han blev nästan legendarisk och det gick rykte på batteriet att lotsarna i Dalarö var ute efter Rasken, denna otroliga, sagolika navigeringstalang från södra Närke.
    Egentligen hade Rasken bara ett problem i sitt handhavande av slupen och det var att bromsen tog lite dåligt. När Rasken slog till tryckluften på loket hemma, så brukade det slå stopp så att passagerarna bytte plats i kupéerna, men när han slog back på slupen, så fortsatte fartyget sakta och  tjurskalligt rakt fram. Rasken var inte med på noterna i början. När han skulle landsätta en inspekterande överste på Nåtarö brygga, rände han in i bryggan med en sådan kraft att översten flög på alla fyra rakt in i strandskogen, varifrån han hördes gorma arga kommentarer.
    Inte heller väjningsreglerna till sjöss behärskades av denne Rasken. Hemma på järnvägen behövde man inte bry sej om sånt, det var inte lokförarens sak att se till att växlarna låg som de skulle. Det skötte banpersonalen om och Rasken var van att tuffa sin väg rakt fram genom Närke utan inblandning av mötande eller korsande trafik. Därför väjde inte Rasken till sjöss heller, vilket höll på att driva Vaxholms- kaptenerna till vansinne. När Rasken lyckades pressa sej framför stäven på "S/S Saltsjön" som var på ingående till Utö gruvbrygga, trodde man allmänt att kaptenen skulle få hjärtslag. Men Rasken la bara in en färsk prilla, knöt näven mot "Saltsjöns" kommandobrygga och skrek:
    — Lär dej vänsterregeln, gubbe!
    Han var alltså helt osannolik och en afton i september var det klippt. Rasken hade elva järnsängar på fördäck och skulle transportera dem till en barack på en av batteriets grannholmar. I inloppet till Danziger Gatt svek alla skyddsänglarna på en gång. Slupen smällde på en grynna och det blev en tvärnit. Rasken körde sitt röda nylle rakt igenom styrhyttens vindruta så glasbitarna rök.
   Flaggjunkaren på batteriet blev alldeles vit ovanför uniformskragen när Rasken rapporterade händelsen. Han hämtade en dragg med 40 meter lina i förrådet, gav den till Rasken och sa:
    — Här unge man, har du dragg och prylar, Gunåde dej om du kommer tillbaka utan sängarna!
   Rasken for ut i gryningen och draggade. Han kom tillbaka med 28 järnsängar, elva som han hade tappat och sjutton som någon annan hade tappat under beredskapen 1940.
    Vi har mötts på repetitionsmöten på femtiotalet och i början på sextiotalet, Alen, Putte, Värmland, Rasken och jag. Vi har mognat, vi har blivit män i staten, vi har blivit gaggigare och vi har blivit stelare i benen. Smäller det till och blir krig, så är vi väl inte mycket att ha som soldater. Men alltid duger man väl till att stå i nån järnvägskorsning och vinka med en liten flagga.
    En sådan tjänst kan ju för all del ha sina risker den också. Man kan ju t.ex. bli överkörd av tåget. I så fall kommer det sannolikt att stå på ens gravsten: "Han föll på sin post. Vännerna reste stenen. Rasken körde lokomotivet."
   Så har års, när det är båtmässa i stan, när det droppar från taken, när isarna ger sej i skärgårn och det börjar luta mot att sätta näten i sjön, då tänker jag alltid på Rasken.
    Men andra har annat att tänka på.
    — Hej, säjer man till Persson, hur är läget!
    — Toppen, säjer Persson, Sovjet, Sverige å tjeckerna på samma poäng, bättre kan det inte vara. . .
   Man ringer till byrådirektör G. i Domänverket för att få lite siffror på årets skogsavverkning, men när man frågar vad han tycker om situationen, svarar han. att om bara Honken håller sej frisk och Sterner kan behärska sej, så går det nog vägen. . .
  Från södra förorterna rapporteras att en husfader strypt en TV-reparatör som inte fick apparaten klar i tid för returmatchen mot tjeckerna.
  Från luftfartskretsar rapporteras att DC 8:an från Hamburg fick ligga och kretsa över Arlanda i 1½ timme därför att killarna i tornet måste se tredje perioden, Sverige—Tjeckerna.
    Svårast har dom killarna haft det som är direkt inblandade i händelserna på Johanneshov. Sportchefen på DN, gamle ishockeypampen R:et Eklöw, kom
upp på Dagens Nyheten sportredaktion en kväll, tog sej om sitt värkande huvud och sa:
    —Vilken dag, jag tror jag får hjärnblödning!
    — Vackert, sa de råa kollegerna, då åker du in i Olympiska kommittén!