Risken med att lämna sin skuta...
          
nr 34  1980  
    Folk i båt kan vara förvånansvärt illa utrustade. När Söderlund i viken kom in till hamnen på fastlandet för att köpa tanken full med bensin inför helgens seglation, låg där en fasligt grann mahognybåt på 24 fot och blänkte i augustisolen.
    Mannen ombord hade skepparmössa med guldbroderat märke i, elegant skepparjacka och moderiktiga brallor. Men sjökortet han satt och grunnade över såg ut att ha varit med redan i slaget vid Svolder.
    — Du, sa han till Söderlund, det här kortet uppger att det är segelbart in i Sundbymaren på Ornö. Stämmer det fortfarande?
    Söderlund klev ombord på mahognyskeppet för att hjälpa karln tillrätta, men blev ganska paff när skepparen reste sig i hela sin längd och röt:
    — Vafan gör'u? Försvinn som en blixt!
    Med vämjelse betraktade han Söderlunds gummidojor som dristat sig att besudla hans blänkande däck av Oregon pine.
    — Ville ju bara hjälpa're, sa Söderlund och klev upp på bryggan igen.
    — Här ska inga skitiga dojor ödelägga mitt däck, röt skepparen.
    — Ta i lagom, sa Söderlund, dom här gummipjucken är lena som babystjärtar undertill.
    Hur vare du sa med den där viken på Ornö? undrade skepparen.
    — Det kan du ta reda på själv, sa Söderlund kränkt. Ett tips är att du kilar upp till Ull-Britt i Dalarö bokhandel och köper in dej på ett sjökort som är något så när aktuellt. Det är ansvarslöst att segla omkring efter kort som trycktes när Sandhamn ännu var en grynna på två meter.
    — Inte mera ansvarslöst än att våga livet i en sån där pråm, sa snobben och nickade menande åt Söderlunds kära bohusjulle som Söderlund ägnat all ömhet och tjära han är mäktig.
•   Söderlund övervägde för ett ögonblick om han skulle klippa till snobben med tomdunken så skepparmössan åkte ner över örona på honom, men Oskarsson på udden, som var med, höll honom tillbaka.
    Snobben rättade till skepparmössan och kollade i spegeln att snusnäsduken satt som den skulle, innan han steg iland för att uppsöka bokhandeln och undersöka tillgången på lämpliga sjökort. Söderlund fyllde under sammanbiten tystnad sin dunk och sa till Oskarsson, att somliga fritidsskeppare skulle man ha god lust att borra i sank.
    Intet är så ljuvligt som när en förödmjukelse genom tillfälligheternas spel kan vändas i triumfens sötma.
•   Just som Söderlund och Oskarsson ämnade kasta loss och puttra hem till ön, hände något oförutsett. Åtta gubbar i skitiga stövlar och oljeställ, tungt nedlastade med spön och krokar, kom klampande ut på bryggan. Han som klampade först och såg ut som han nyss slitit sig ur någon valfångarfilm, sa med en röst som röjde att han hörde till dem som har för vana att börja dagen med ett par duktiga järn:
    — E're de här som är torskbåten?
    Att vad? sa Söderlund i viken.
    — Klockan tie skulle han gå, han som annonserar om torskfisketurer från Dalarö, e're den här? sa han och pekade på den blänkande mahognybåten.
    — Ja, just det, sa Söderlund och hela karln strålade av lycka, ty åtta par skitiga stövlar var precis vad snobben kunde behöva ombord.
    Hela det något rökiga gubbgänget klampade i båt, kastade prylarna ifrån sej så det dundrade i skrovet, ställde en liter Koskenkorva på motorhuven, rapade och sa:
    “Att nu får den jäveln sno sej på, här kan vi inte sitta hela dan å bränna lyse.”
    Nu kan vi ju inte åka hem, vi måste stanna och avvakta händelsernas vidare utveckling, menade Söderlund.
    — Här kommer visst ett gäng till, sa Oskarsson. Tre gubbar, lika skitiga som de åtta redan anlända, klampade ombord i mahognyskeppet. En av dem sa:
    — Fan så elegant skorv det var den här gången, sist var det en pråm från Skutskär, i varje fall luktade den så.
    — Fan så liten toalett, sa en annan och pinkade i diskhon.
    Tiden gick och ingen skeppare syntes till.
    — Men vi väntar väl ett tag till, sa Söderlund. Det här vill jag se.
    — Och höra, sa Oskarsson på udden lystet.
•   Elva råa sällar drack Koskenkorva och rajrajade ombord i mahognyjakten. Bara anblicken skulle få skepparesnobben att blekna. Dessutom, framskymtade det, skulle han få på skallen för sen ankomst.
    — Tie va're sagt, mullrade ett exemplar med snus i skägget, nu e hon halv elva. Jag ska vrida örona av den jäveln!
    Hon blev en kvart i elva och stämningen i båten var sådan, att de lurviga sällarna började tala om att ockupera skorven och ta saken i egna händer.
    — En spänd förväntan får inte ha sin upplösning i intet, sa Söderlund. Vi får gå upp i samhället och skynda på den där snorkiga snobben.
     Det var lättare sagt än gjort. För snobben satt i trappan ner till hamnen med resterna av ett sjökort i handen och ena ögat igenmurat. Han var tämligen medtagen. Och Söderlund sa:
    — Du ser ut som om du blivit tagen av polisen och ramlat omkull i cellen.
    — Håll käften, sa snobben och strök stönande med handen över sitt igenmurade öga.
•   Gamle Adrian, som brukar stryka omkring i hamnen, kunde vittna och var betydligt mera meddelsam:
    — Han blev golvad av Putte, sa Adrian.
    Putte är mannen som kör torskfisketurer med sin skuta.
    — Putte sa, att ett par friska snytingar skulle lära den här killen att inte ta kunder från Putte i fortsättningen.
    Det är liv i de större hamnstäderna.
    — Jag begriper ingenting, suckade snobben. Nu går jag ner till båten.
    — Gör du det, sa Söderlund, så förstår du bättre.