Rödstjärten är en engelsk fågel!
    nr 33  1971               
■■■ Jag vet hur jag kommer att dö. Det kommer kort och gott att stå “hjärtslag” i attesten. Men det bistra sanningen bakom denna koncisa diagnos kommer att vara den, att jag skrämts ihjäl av någon liten pippi. Det är förfärligt vad det smäller om små pippifåglar.
   Det är den tiden nu när pippifåglarna ska flytta till Afrika. Men en del flyger fel redan från början och det är då som det smäller om dem.
   En råoljeskutas dunkande väckte mej en daggfrisk augustigryning och det är jag bara tacksam för. Det finns nämligen inga gryningar som dem i augusti. Man tänder sin pipa, sätter sej vid fönstret och kollar naturen. Denna morgon var nästan sakral i sin monumentala tystnad över skärgårdsvattnen.
    Då small det som ett kanonskott i kåken. En liten pippi hade flugit rakt in i verandadörrens glasruta. Full rulle med huvudet före. Med handen vilande mot hjärtat tittade jag ut. Där satt den på verandagolvet och glodde med samma beslöjade blick som Ingemar Johansson efter tolv ronder mot Brian London.
    Jag tog fram “Fåglarna i färg”, ett utmärkt litet uppslagsverk författat av Sigfrid Durango för att ta upplysning på pippin. Om man nu en gång är predestinerad att bli ihjälskrämd av en pippi, kan det vara skönt att veta exakt vad man dött av. Bokens färgplansch avslöjade att gärningsmannen denna gång var en Rödstjärt. “Igenkännes på den darrande röda stjärten”. Jo, det stämde, stjärten darrade, ja hela fågeln darrade som en dieselbil på tomgång. “Locklätet är hui’tt eller hui’tt-tett-tett” framgick det vidare och “födan består av insekter”.
   Jag la mej på alla fyra och när fågeln mötte min blick med sina omtöcknande ögon, drog jag till med huj’tt-tett-tett, Det enda som hände var att fågeln blinkade och satte sej på ändan. Han var väl alldeles slut stackarn. På fönsterbrädan fann jag en död broms som var nästan lika stor som fågeln, samt en liten mygga som dessert. Men fågeln rynkade på näbben åt båda rätterna.
   “I augusti—oktober sker flyttningen till Västafrika” läste jag vidare i boken. Med försiktiga handgrepp vred jag pippin ett halvt varv och riktade in den mot Västafrika. Vägen till Västafrika går mellan Söderlunds vedbod och Oskarssons bastu. Åtminstone tog Öberg med Pentan den vägen när han och tanten for till Gambia.
    — Hui’tt på dej din dårfink, sa jag uppmuntrande.
    Men fågeln bara betraktade mej med ett sorgset uttryck i sina ögon.
    Det slog mej då att jag upplevt den blicken förr! Det var i Köpenhamn. Och ögonen den gången tillhörde en Mr Walker från The Times i London.
    Mr Walker bevakade drottning Elizabeths och Philips besök hos Frederik och Ingrid av Danmark sommaren 1957. Liksom alla utländska journalister var han inkvarterad på ett fartyg i Börskanalen. Mr Walker fascinerade oss. Han sa inte ett ord till sina kolleger på en hel vecka, Han bara rökte pipa. När Elizabeth och Philip avlade något besök på någon dansk industri stod Mr Walker alltid först i ledet av fotografer och journalister och rökte pipa. En gång var tredje minut antecknade han något i den minsta anteckningsbok jag sett. Förmodligen kom det i The Times dan därpå.
   En och annan kollega stod inte ut med denne brittiske sfinx. Det fanns dom som försökte bjuda honom på en grogg. Men Mr Walker hörde dem inte, låtsades inte ens om att han såg dem.
    Under kungabesökets femte dag hände det. Mr Walker reste sej från sitt bord i pressfartygets matsal, skred med högburet huvud och nytänd pipa mot utgången. Mr Walker observerade inte matsalens glasdörrar. Han gick rakt in i ena dörrhalvan. Det small som om en hel svärm rödstjärtar hade rammat båten. Mr Walker fick hela pipskaftet i halsen och den samlade journalistkåren förenades i ett skallande och hjärtlöst skratt. När Mr Walker hostat upp pipan, hemföll han till sin enda replik på den veckan, Han sa:
    — Oh dear!
    Men blicken ska jag aldrig glömma, den var fylld av förtvivlan, förödmjukelse och sorg.
    Dagen därpå var Mr Walker borta. Kanske hade han avrest på nya uppdrag för The Times, förmodligen till Västafrika.
    Jag har sett många människor gå igenom glasdörrar. Jag har sett en italienare ramma dörren till hotell Alexandra på Via Veneto i
Rom. Hotellvärden krävde omedelbar ersättning och visst var herrarna under diskussionen uppe i 45—50 par favore i minuten, men ingen av dom tog egentligen saken särskilt hårt.
   Jag har sett Söderlund i viken höja knytnäven för att dräpa en käring som slängde igen bageridörren om halsen på honom, men det hela utmynnade bara i en förhandling om vem som hade det ekonomiska ansvaret för glasrutan.
   Jag har sett en turk gå med huvudet före genom glasdörren till telegrafstationen i Bryssel, men det var en välbärgad turk med så mycket briljantringar på vänsterhanden att han gick med slagsida. Han halade utan en min upp en sedel och överräckte den till portvakten, vilken stoppade på sej sedeln med en viss fermitet och pinglade försäkringsbolaget.
    Men jag har aldrig sett att någon så krossats i hela sin personlighet av en glasdörr som denna rödstjärt och som denne britt från The Times.
    Min teori är att rödstjärten är en brittisk fågel. Jag ska tipsa Sigfrid Durango om saken. För oroliga läsare kan jag kanske tillägga att rödstjärten efter tjugo minuter ruskade på sej och lyfte från verandan i sådan god form, att den i närmaste buske högg sej en mygga som svaldes med välbehag. Det var samma sak med Ingemar Johansson, vilka smällar han än fick så blev det bankett efteråt.