Så tyst det är i skärgårn. . .

nr 38  1967
■■■ De 50 hästkrafterna får skrovet att skälva av välbehag och över spegelblanka höstkalla fjärdar styr jag Moby Dick ut till ön. Det är så tyst här ute i skärgårn att man kan höra barometern falla. Inte en människa syns till, men på Dalarö skans ryker det ur skorstenen, så Jakobsson är hemma.
  Det finns inget så vemodigt som skärgårdshösten. Man går över klipphällarna, i tystnaden förföljd av de glittrande barnskratten från i juli. Man tycker sej ännu höra pladdret och kapsylsmältarna från kräftbersån och i en skreva ligger en strandad leksakshäst av plast, den där som lillgrabben tjatade om i tre dar innan han fick den. En punkterad badboll skvalpar i strandkanten. Nere vid bryggan ligger ekorna med kölarna i vädret och luktar torkat sjögräs. Någon har kastat en gammal tidning ifrån sej mellan sjöbodarna. Ett gulnat Aftonbladet från den 29 juni. Rubriken Jayne Mansfield dödad i dag i bilolycka. Kända svenskar i nykterhetstidning: Visst gillar vi snaps! Hep Stars: Vi blev lurade på Malaika i Afrika.
    Lingon och rönnbär lyser i kapp i strandskogen, det knähöga gräset har tappat sugen och  gulnat, och mellan tuvorna lyser svamparna som glada stoppsignaler. Såna färger! Varför bor man inte på ön i september?
  Skrammel, buller och bång och ett utdraget "jääävlar!" stör en något i ens njutande av skärgårdshöstens färger. Det kommer inifrån sjöboden. Man slår upp dörr'n, bland tre femtonliters plåthinkar ligger en man på alla fyra.
    — Söderlund! Va i herrans namn gör du här?
    
Slår ihjäl mej! Dom jävla hinkarna kom bara dråsande rakt ner i roten på mej! Jag skulle hämta långreven däruppe på hyllan.
    
Jag trodde att du satt på kolonialvarufirman i stan och gjorde curryaffärer med indier?
    
Jag har flytt! sa Söderlund.
    
Flytt?
    
Ja, för i stan kan man ju inte vara, sa Söderlund och klev ut på bryggan.
    Det var först då jag observerade att han haltade svårt. Vad hade hänt?
    Jo, sa Söderlund, på utgående från Tennstopet råkar man snubbla på trappan och plöjer på örona mitt i Dalagatan. Med uppbjudande av mina sista krafter ålade jag mej opp på trottoaren. Jag försökte vinka till rockvaktmästar'n, men han stod skymd och såg mej inte. Men faktum var att jag måste ha hjälp, för jag kunde inte stödja på fossingen. Det kom en tant släpande på en barnvagn och jag sa:
    
Snälla frun hjälp mej, jag har just ramlat ut från krogen där!
    
Ha, fnyste tanten och fortsatte förbi mej med näsan i vädret.
    Nästa pilsner blev en brevbärare från Stockholm 5.
    
Hjälp mej, kved jag.
    
Nä'ru, sa brevbärar'n och bara flinade.
    En gammal adjunkt från Vasa Real sa:
    
Vet hut karl!
    En fet käring med lår som gick rakt ner i dojorna bara flinade.
    En pressfotograf tog en bild på mej och sa:
    
Du ser faktiskt ganska kul ut, gubbe!
    Hjälplös låg jag där i rännstenen och sprattlade, och alla som gick förbi, adjunkten, käringen med barnvagnen, brevbärarna, fotografen och gumman med låren i dojorna, samlades i en liten grupp i hörnet av Odengatan-Dalagatan och bara garvade. Jag tappade tron på mänskligheten i det ögonblicket, jag fick helt plötsligt för mej, att alla människor hade blivit galna, att någon hade hällt LSD i Stockholms vattenlednings-system eller nåt liknande. Men då kom det äntligen en rättrådig man som följde med ordentligt när han gick i scouterna. Han skällde ut det flinande gänget i gathörnet och sa, att dom var ena hjärtlösa råskinn som inte förstod att hjälpa en människa i nöd. Då tog den där käringen med låren i dojorna till orda:
    
Nä, vad sa hon?
    
Jo hon sa: Lugna ne're, pojke, de här e ju bara lattjo. De e dolda kameran. Vi står här å fluktar om de e nån som ska trilla dit påt.
    Då gick han som följde med i scouterna fram och skällde ut mej! Hälsa Baeherendtz, sa han, att det här är förbannat fånigt. Vi licens-betalare kräver att pengarna används på ett förnuftigare sätt.

    Söderlund fick ligga kvar på Dalagatan tills det kom en halvfull polare på väg hem till sin buske i Vasaparken. Han hade ingen TV i busken och hade aldrig hört talas om Dolda kameran. Denne ofördärvade man bar Söderlund till Sabb där dom la stödförband och röntgade.
    Nu är man sjukskriven och tänkte lägga ut en långrev, och så kommer det tre femtonlitershinkar brakande rakt i roten på en. Livet är smutsigt ibland.
    
Men det har sina ljuspunkter, sa jag.
    
Det skulle i så fall vara det, att det inte var krogen i Kaknästornet man ramlade ut ifrån, 30 våningar! Då hade're väl blitt revolution bland licensbetalarna. Muttrade Söderlund. 
  Roligt folk finns det lite varstans här ute i skärgårn, inte minst inom Kustartilleriet, ett vapenslag där jag personligen haft mina stunder. Man minns tex. adjutanten på första kompaniet, flaggjunkaren Eliasson som alltid svarade i luren:
    
Första kompaniet. Guds eget lilla kompani!
    Var man djärv så sa man:
    
A, är det Vår Herre själv som talar? Varpå flaggjunkaren barskt brukade svara:
    
Nej, han är på markan och fikar, det här är Judas Iskariot. Vad kan jag hjälpa er med? Jag står till tjänst med vad som helst for 40 silverpenningar!
  Det kan vara denne utmärkte person av den gamla stammen som fört pennan i denna skrivelse till fortifikationsförvaltningen, som en god vän jag har i vapenslaget häromdagen plankade ur ett gammalt arkiv:
     "Sedan Ni meddelat att Ni ej är i tillfälle att utlämna koidisulfid att användas här för utrotande av myror, gjordes hänvändelse till intendenten. Denne svarade, att han kunde utlämna sådant utrotningsmedel endast i den mån de ifrågavarande myrorna befunno sig inomhus. I den mån myrorna befunno sig utomhus tillkom utlämningen av utrotningsmedlet vederbörande fortifikationsförvaltning.
     Det stöter givetvis på svårigheter att avgöra vilka avsikter som hysas av de myror som skola utrotas; en del bo inomhus och gå ut och söka sig föda, andra åter bo ute och kommer in efter mat. Det är svårt att i varje särskilt fall avgöra, huruvida en myra kommer utifrån, och således är en fortifikationsmyra, eller om den kommer inifrån och följaktligen är en intendentsmyra. En del av våra myror synas röra sig kretsformigt, andra åter ströva omkring skenbart planlöst.
     Myrornas ifrågavarande uppträdande är naturligtvis högst förkastligt och skulle kunna leda till att en fortifikationsmyra blev utrotad med intendentsgift, respektive en intendentsmyra utrotad med fortifikationsgift vilket vore i strid med gällande förordningar och sannolikt skulle föranleda omfattande utredningar, remisser etc.
     I beaktande av att erfarenheten visar att en myra som behandlats med intendentsgift blir lika död som en dylik, behandlad med fortifikationsgift, och vice versa anhåller jag härmed att Ni låter begära lika kvantiteter av samma gift från såväl fortifikationen som intendenturen och låter blanda upp desamma, så att ingen vet vilket gift som vållat en viss myras död".
     Säja vad man vill om militärer, dom var mycket roligare förr i världen.