Samåkning, en insats för nationalekonomin!
  nr 24 1980               
■■■ Egentligen gör vi oss skyldiga till ett oansvarigt slöseri med bensin varje morgon .
    Vid åttasnåret hör vi den första snurran dra igång, sen startar den ena efter den andra, en morgon i förra veckan räknade vi till 11 båtar med en man i varje som lämnade ön. Inte nog med det, dessa 11 personer satte sig i 11 bilar och brände in till jobbet i stan!
    Nog borde vi kunna arrangera lite samåkning, sa Söderlund i viken, i varje fall vi som känner varandra sen tjugo år, du Öberg, du Pettersson och du Oskarsson för att inte tala om dej Olsson.
    Visst, därom var alla eniga.
■   Men det är inte så lätt att vara enig som man tror. Oskarsson skulle vara inne i stan redan klockan åtta, så han kunde inte hänga med, för vi andra behöver inte starta förrän så dags.
■   Öberg skulle en sväng om Vendelsö för att titta på en frysbox som var till salu, så han tog egen bil. Men båten kunde han hänga med på.
■   Pettersson skulle inte till stan alls denna morgon, han skulle i affärsärenden till Södertälje och tog vägen över Tungelsta.
    Det blev Öberg, Pettersson, Söderlund och jag i Söderlunds båt. I bilen blev det bara Söderlund och jag.
    — En liten nationalekonomisk besparing har vi i alla fall åstadkommit, sa Söderlund, sparkade i gång Saaben och brummade mot stan.
    — Titta, sa jag, där står det en tant vid hållplatsen och väntar på bussen. Ska vi bjuda henne på skjuts, så gör vi en insats till?
    Söderlund bromsade, jag vevade ner fönstret och sa:
    — Vill damen åka med?
    — Hå, fnyste damen, ni skulle allt må då, gamla karlarna!
    Hon trodde uppenbarligen att vi var sådana som tog gamla käringar och drog till skogs för att falleralla. Ur en syrenhäck inte långt från hållplatsen, kom en blodsprängd herre lubbande. Men det var inte heller någon som önskade lift utan den blodsprängde var något som damen hade i stället för make.
    — Nu jävlar! sa den blodsprängde och hötte med näven. Spinner ni på min käring en gång till, ringer jag polisen! Stick med er, jävla landsvägsraggare innan jag gör slarvsylta av er!
    Otack är världens lön, sa Söderlund och drog från platsen så gummihjulen pep. Här, sa jag tre kilometer längre, här står en stackars åldring med käpp som knappt kan gå. Ingen skulle väl misstänka oss för något otillbörligt om vi erbjöd denne gamle man en skjuts till stan?
    Nej, han verkade närmast tacksam och lät sig villigt hjälpas in i baksätet.
    — Trollbäcken, sa gamlingen.
    — Vi ska faktiskt till stan, sa Söderlund.
    — Skiter väl jag i, sa gamlingen, jag ska till Trollbäcken.
    — Det är inte samma väg, sa jag.
    — Ger jag fullständigt djävulen i, sa gamlingen. Trollbäckens centrum! När jag väl är där, kan ni dra vart som helst, det intresserar mig inte.
    — Farbror tar sej då ton, sa Söderlund i viken. Här ville vi vara snälla och bjuda på skjuts och så börjar farbror kommendera!
    — Man ska raka sig innan man börjar köra, sa gamlingen. Det värsta jag vet är personer som är ovårdade i tjänsten.
    Då trampade Söderlund på bromsen, styrde in mot vägkanten och sa:
    — Otacksamma människor är det värsta jag vet, sa han. Varsågod och stig av.
    — Detta är inte Trollbäcken, sa gamlingen.
    — Det bryr jag mig inte om, sa Söderlund i viken. Farbror ska av här och stå här tills farbror lär dig veta hut.
    Med milt våld hjälpte han den gamle ur bilen. Det sista vi såg av den gamle mannen var att han hötte med käppen och skrek, att han skulle anmäla oss för vår chef på färdtjänsten.
    Med muntert sjungande däck rullade vi åter asfalten fram mot staden. Strax före Handen var det emellertid färdigt igen. Det stod en ensam man i medelåldern vid vägkanten och viftade.
    — Nähä du gubbe lille, sa Söderlund, nu räcker det med samhällsanda för i dag.
    — Fräcka är dom också, sa jag. Såg du att han t.o.m. gjorde stopptecken?
    — Folk tar så mycket för givet i dag, suckade Söderlund. Dom läser i Expressen att alla människor ska börja samåka och så tror dom att det bara är att gå ner till vägen och vinka på första bästa.
    Vad är det som låter? undrade jag.
    — Polisen, sa Söderlund. En svartvit bil med blinkande blåljus och tjutande sirener kom i fatt oss, prejade oss mot vägkanten. Två civila konstaplar klev ur och nästan slet oss ur bilen.
    — Hör det till herrarnas vanor att forcera poliskontroller utan att stanna? undrade en bister man i vilken vi igenkände han som nyss viftade med kardan vid vägkanten.
    Blåsa i ballong, visa papper, be om ursäkt.
    — Fan, vi förlorade tio minuter, sa Söderlund.
    — Tur att vi hade rent samvete, sa jag. Det hade inte varit roligt om du hade luktat starkt. Hon var väl halv elva i går innan du tog sista kaffekasken?
    Något sena nådde vi staden och kom överens om att kontakta varandra per telefon angående lämplig tidpunkt för utresan.
■   Söderlund ringde vid fyratiden och sa, att fem var det lagom att starta, men att vi fick ta en annan väg ut.
    — Varför då?
    — Har du inte sett löpsedlarna? undrade Söderlund. Kolla Expressen. Stora feta stilar, halva löpet:
    ÅLDRING KIDNAPPAD PÅ DALARÖVÄGEN
    — Hu då.
    — Jag ska sluta köpa Expressen, sa Söderlund. Det står i texten att polisen efterlyser “två rödbrusiga stockholmare i en grön Saab”!