Samtal på Waxholmsbåten...
               
  
nr 33 1979
■■■ Söderlund i viken och Oskarsson på udden med fruar tog Waxholmsbåten till stan för det är en trevligare resa än den ordinarie med passbåt, buss och pendeltåg. De slog sej ner i aktersalongen och Söderlund sa:
    — Därborta sitter Lalle. Den ska vi undvika för den har jag aldrig kunnat tåla.
    Lalle hyrde på våran ö under ett par somrar på 60-talel. Sen greps frun hans av Mallorca-syndromet och därmed var det slut mellan Lalle och skärgårn.
    — Lite tjatig kanske, sa Oskarsson, men annars var det väl inget fel på Lalle?
    — Han säjer professoriskt i stället för provisoriskt, mumlade Söderlund sammanbitet. Jag får spader när folk säjer professorisk. Vill nästan klappa till dom som gör det.
    Ibland kan man tro att vi människor tar varje chans att haka upp oss på saker och ting.
    — Jag är inte unik, sa Söderlund i viken. För många år sen, just på en Waxholmsbåt som denna, träffades två så stora andar som Hasse Z och Hjalmar Bergman. Hasse Z var på väg till stan med "Saltsjön" från sitt sommarställe på Utö. Hjalmar Bergman klev på i Dalarö.
  Herrarna spisade gemensam lunch i matsalen och Hasse Z sa:
    — Nå, Hjalmar, vad går du in för i sommar, tro? Går du in för en bok, eller går du in för en pjäs eller går du rent av in för ett filmmanus?
    Utan att svara ett ord reste sig Hjalmar Bergman, vek ihop de fyra hörnen på bordduken, gjorde ett knyte av biffar, pilsner, smör, bröd och tallrikar och langade hela rasket över bord. Sen gick han. Han stod nämligen inte ut med uttrycket "gå in för". Han fick spader när någon använde det. Så man har sina föredömen, sa Söderlund.
    Tala inte med mej om att märka ord! sa Oskarsson på udden.
    — Hej på er tråkmånsar, sa fruarna. Vi drar oss ner i försalongen och får en kopp kaffe.
    — Gör ni det, sa Söderlund. Vi kommer kanske efter och äter en professorisk lunch.
    — Det här med att haka upp sej på folks sätt att tala kan vara ganska dyrbart, menade Oskarsson på udden. Ibland kan det påverka hela ens levnad. Oskarsson berättade därefter en tragisk historia ur sitt liv:
  Året var 1943 och Oskarsson låg på luftbevakning på Muskö och tjänade en krona om dagen på att stå i torn och kika efter tyska flygmaskiner. Det kom aldrig några så jobbet var inte särskilt ansträngande. Varje lördag var det dans på Ludvigsbergs pensionat och där träffade Oskarsson den fagra Gunilla, en förtjusande flicka. 
    Det blev kärlek vid första ögonkastet. Gunilla var ett gott parti så det blev förlovning också. Pappan hade gods i Sörmland och krälade i pengar. Oskarsson på udden kunde emotse en framtid som måg och arvtagare till både kor och flera hundra svin. 
    Men Gunilla hade ett fel. Hon sa "i såna fall" i tid och otid.
    — I så fall, rättade Oskarsson.
    — Spelar väl ingen roll hur man säjer, skrattade Gunilla.
    — Jag blir knollrig över hela kroppen när du talar en sån vidrig svenska, sa Oskarsson. Du kan väl prata som folk. Om inte annat så av hänsyn till mej?
    — Ja, i såna fall, sa Gunilla.
    Oskarssons irritation växte till vämjelse och en kväll i pensionatets berså förklarade han för Gunilla att han inte kunde tänka sej att leva ett helt liv med en människa som sa "i såna fall". Det är lika bra att vi gör slut och slår upp, sa Oskarsson .
    — I såna fall. sa Gunilla och gick ut ur hans liv på arga klackar.
    Så här är det suckade Oskarsson på udden medan ångbåten pysande och tutande klämde sej in genom Knapens hål i Baggensstäket. Om jag inte hakat upp mej på det där uttrycket hade jag i dag suttit som en välbeställd lantjunker och kliat hundra svin bakom örat medan stålarna rasade in. Nu är man gift med Ulla-Britt sen 22 år och har'et som man har'et.
    — Kisande rankigt, sa Söderlund. Jag fick sluta på Olausson & Son därför att jag höll på att klippa till gubben Olausson varje gång han sa "kisande rankigt". Det skulle vara något slags humor. Han vände på uttrycket rasande kinkigt. Om man frågade honom om det skulle vara galvat eller förzinkat i spikleveransen till Anders Diös svarade han alltid: "Det är inte så kisande rankigt. Ta vad vi har". Om det hade hänt någon enstaka gång skulle man inte sagt nåt, men han sa "kisande rankigt" en gång i kvarten. Till slut blev jag tvungen att säga upp mej mitt i säsongen.
    — Det är inte så kisande rankigt, sa gubben, såna som du är inte särskilt svåra att ersätta.
    Vi hade en portvakt i kåken på 50-talet, som sa "spelar ingen betydelse", erinrade sig Oskarsson med plågad min. Mannen blandade ihop uttrycken "har ingen betydelse" och "spelar ingen roll".
 Kran i badrummet stod och droppade, men den tillkallade portvakten sa, att det spelade ingen betydelse för det var ju ändå värden som pröjsade vattenräkningen. Man ringde och bad om ursäkt för att man skickat in hyran tre dar för sent och fick veta, att det inte spelade någon betydelse, eftersom värden var utrikes och inte skulle komma hem förrän den tionde. Minsta barnet pangade en dora i källarfönstret men det spelade heller ingen betydelse, för det gick på försäkringen och så vidare.
    — Hade dom inte bytt portvakt, hade vi flyttat, påstod Oskarsson.
    Ångbåten hade klämt sig ut ur Skurusundet och spurtade mot Stockholms ström så att vattenkarafferna klirrade. Från försalongen återvände två mätta hustrur.
    — Hej, sa Söderlundskan. Jaså här sitter ni och pratar. Tänker ni fortsätta med det så går vi upp på däck och får lite sol.
    — Gör det, vi har lite att prata om, sa Oskarsson.
    — I såna fall, sa fru Oskarsson.
    Två herrar tittade ut genom var sitt fönster. Karafferna klirrade i tystnaden.