Sant eller roligt eller både och?

nr 2  1978
■■■ I mellandagarna kom snön äntligen yrande över skärgårn och lättade upp stämningen med ett puderlager över holmar och skär.
    När det var dags för eftermiddagsbastun kom Söderlund i viken halkande med flingor i håret och såg ut som en av de där polarna Byrd hade med sig till sydpolen.
    Granveden sprakade i kaminen så att gnistorna sprutade ur skorstenen och Oskarsson på udden ströp spjället, ty den som rätt har läst sin Fälldin har förstånd att hushålla med energin.
    Julens bästa historia berättade svåger min, Jonne från Strängnäs, sa Öberg med Pentan. Har ni hört den där om Brezjnev? Det hade vi inte, så Öberg drog den.
    Det ska ju bli olympiska spel i Moskva 1980 och regeringschefen Brezjnev har redan lagt sig i träning för invigningstalet. Han fick papperna från Olympiska kommittén häromdagen, satte på sej glasögonen, kopplade på mikrofonen och började läsa talet. Men det lät lite konstigt tyckte polarna i Högsta Sovjet.
    — O, o, o, o, läste Breszjnev . . . Då avbröt kamraterna honom och sa:
    — Stopp, kamrat Brezjnev, texten börjar längre ner på papperet, det där är de olympiska ringarna.
    Bullrande gubbskratt skakade bastuväggarna, men Oskarsson på udden, han är som han är han, så han sa;
    — Den där kan inte vara sann, det är ljug! 
    Alla som berättar historier råkar ut för sådana som Oskarsson på udden, tråkmånsar som kräver att anekdoter ska vara sanna.
    — Sann och sann? sa Söderlund. Skulle man bara berätta historier som är sanna, så blev det inte mycket berättat här i världen. Ingen tror väl att det är sant att Gustaf V nickade till på Per Albin Hanssons begravning men vaknade just som Tage Erlander släntrade in på kyrko-gården, stötte hovmarskalken i sidan och sa:
    — Nu kommer älgen! Men ganska roligt är det.
    — Ingen tror väl på allvar att biten om Olof Palme har utspelat sig i verkligheten? Jag menar den där om när Palme var uppe i Ångermanland engagerad som talare av någon jubilerande arbetarkommun. Efter valet stolpade arrangörerna fram och undrade vad dom blev skyldiga. Palme, som alltid blir generad, när det blir fråga om gaget, log blygt och sa:
    — Ni kan väl betala vad ni tycker det var värt. . .
    — Jaha, sa gubbarna, men något ska du väl ha?
    Naturligtvis är biten lögn men ganska rolig för alla som inte är socialdemokrater.
    — Jag tror i alla fall, sa Öberg med Pentan, att den där om Winston Churchill och Aneurin Bevan är sann. Churchill va en jävel att få till'et...
  Öberg syftade på historien om när Churchill och labourledaren Bevan var på samma välgörenhetsbaluns. Bevan, den väldige, dansade tango medan Churchill underhöll sig med en någon prominent gammal skrålla ur adelskalendern.
    — Vad är det för dans som mr Bevan tråder? undrade tanten.
    — Det där, sa Churchill, är ingen dans, det är arbetarrörelse.
    Spelar det någon roll om en sån historia är sann samtidshistoria eller ej, huvudsaken är väl att den är skojig? 
  Zarah Leander värvades till tyska filmbolaget Ufa strax före andra världskriget. Hennes första filmer i Tyskland blev enorma succéer och den nazistiske propagandaministern dr Goebbels kallade Zarah till sig för att diskutera framtid och nya kontrakt. Goebbels var mycket nöjd, men rynkade ändå lite på näsan och sa:
    — Men fru Leander, ert namn låter tyvärr lite judiskt, Zarah!
    — Men ert då. svarade Zarah, Joseph! Sen blev det inte mycket mer sagt.
    Zarah berättar den historien själv med otyglad förtjusning. Alla säjer att hon ljuger. Vem kan bevisa det? Det var bara Goebbels och Zarah i detta rum på propagandaministeriet. Och Goebbels har varit död i 32 år. Zarah lever och berättar. Vi har inget annat val än att tro henne.
    Biten om gamle kungen och Fagerholm då?  undrade Oskarsson på udden. Ska man acceptera den också som historisk sanning eller ska man bara garva och ge fan i om den är riktig? Det var så här: 
  Gustaf VI Adolf och drottning Louise var alltså på statsbesök i Helsingfors. Under den första galamiddagen var riksdagens talman K A Fagerholm värd och hade drottningen till bordet. Mitt i varmrätten tog sig Fagerholm för pannan och blev tämligen blek om nosen.
    — Hur är det fatt? undrade drottningen.
    — Jag har inte sett matsedeln förrän nu, stönade Fagerholm. Jag borde ha kollat, jag har ju ansvaret...
    — Jag ser inget fel på matsedeln, menade Louise.
    — Fel? stönade Fagerholm. Det är skandal! Vi får crépes Suzette flamberade i konjak som dessert! Och Hans Majestät som är absolutist!
    — Ta det bara lugnt, tröstade Louise. Gusti är galen i konjaksflamberade crépes Suzette, han kallar dem för "Godtemplarens tröst".
    Jag tror, sa Söderlund, att den låten är precis lika sann som den där om Kekkonen som under en Sverigeresa var på besök på Lilla Edets pappersbruk. Han blev heltänd på en rulle skithuspapper som bestod av dubbla papper, vilket var en nyhet då.
    — En storartad artikel för den finska marknaden, sa Kekkonen, för hemma hos oss är det som herrarna vet på det viset, att Sovjet ska ha kopia på vartenda papper!
    — Jag kan just undra, sa Oskarsson på udden, vad Kekkonen tyckte om den historien?
    — Jag tror, sa Söderlund, att han tog sig för pannan och sa precis som kamrat Brezjnev . . . O. o, o, o, o!
    Sen lämnade vi bastun och hoppade i sjön. Det är det enda raka när historierna börjar bli för dåliga.