Sånt gör man numera, som fröken vet, med elektricitet...
  
  nr 42 1979

 
■■■ När Pettersson med Archimedesen mitt på solblanka oktoberlördan small på en grynna mellan Ornö och Fjärdlång, blev han föremål för allmän munterhet:
    — Så går det när man navigerar med vänster hand! sa Söderlund i viken. 
    Inte ett spår av medlidande mötte Pettersson när han kom sakta hemsnörvlande med skrynklig propeller.
    Pettersson får skylla sig själv, ty Pettersson är snål. Detta kanske lär honom att äntligen investera några tior i ett sjökort över de närmast kringliggande farvattnen.
    Pettersson hade lovat hämta bekanta från Valö där de dragit upp båten. Pettersson frågade om han kunde få låna ett sjökort av Oskarsson på udden, men Oskarsson behövde det själv för en sista sjötur inför höstens uppläggning.
    — Åk in till Dalarö och köp dej ett kort rådde Öberg med Pentan.
    Då gjorde Pettersson det. Men på vägen överfölls han av sin snålhet. Han träffade en gubbe i Fiskarhamnen och efter dennes sjökort ritade Pettersson en skiss med kulspetspenna i vänster handflata.
    Idén var väl inte alldeles dum, men handflatorna är oberäkneliga. Spänner man dem, blir det en hel sjömil mellan grynnorna i stället för ett par hundra meter. Det var vad som hände. Pettersson trodde han hade femtio meter till godo på grynnan när han körde på den.
    Detta är klassiskt, sa Söderlund i viken när vi om aftonen kom att diskutera fallet i bastun. Medan oktoberkvällen stod mörk kring fyrar och holmar berättade han om sergeant Fletcher i den allierade ökenstyrkan som spelade en avgörande roll i upptakten till El Alamein. Mr Fletcher blev uttagen som frivillig. Man hade nämligen en framskjuten ytterstyrka bakom tyskarnas linjer och eftersom all telegrafi var avlyssnad av tyskarna måste man från huvudstyrkan underrätta ytterstyrkan om de närmaste veckornas strategiska trupprörelser. Man tatuerade in en karta på sergeant Fletchers mage och släppte i väg honom en natt när endast stjärnorna lyste över den kalla ökensanden. Sergeant Fletchers uppgift var att åla sig igenom fiendens linjer till ytterstyrkan. Men ack, han greps med karta och allt. Tyskarna kastade honom i en usel fängelsehåla för att använda honom och hans karta när ögonblicket
var inne.
    Efter en vecka blev han utsläppt, generalerna studerade kartan och satte in en motstöt mot den allierade ytterstyrkan. 300 tyskar med rörligt fältartilleri marscherade ut i öknen ledda av mr Fletchers mage. Man hörde aldrig av dem mer. Hela styrkan törstade ihjäl innan den hunnit halvvägs. De tyska generalerna hade glömt att ge mr Fletcher mat. På en vecka magrade han, så att kartan på hans mage förvandlades från 1: 50 000 till 1: 100000 varför tyskarna felbedömde avståndet och tog med på tok för lite vatten och proviant. Så går det till i krig. Fältmarskalken Montgomery, log bistert när han hörde talas om tyskarnas undergång och sa;
    — I dag har vi tatuerat ett exempel!
    — Det där tror jag inte ett ögonblick på! sa Oskarsson på udden.
    — Men det gör jag, sa Öberg med Pentan, för han kände till en målare från Krukmakaregatan som hade Sveriges karta tatuerad på magen. Det hade visserligen skett en full kväll i Nyhavn, men i alla fall.
    När allmogen på Stockholms Central såg en kvinna som fläkte skjortan av målaren, sade den sig, att nu hade de väl i alla fall emanicipationen gått för långt? Kvinnlig våldtäkt på allmän plats. Men det var inte så gräsligt, som det såg ut, det var bara målarens fästmö som skulle resa till Ronneby och ville övertyga sig om, ifall det var byte i Alvesta eller i Vislanda.
    Allt kan hända den som är full i Nyhavn, sa Söderlund i viken. Jag känner en som aftonens dunkel började gråta på en bar vägg i vägg med Tattoo-Jacks butik. Han erinrade sig nämligen att det var Mors Dag och att han glömt att skicka blommor till sin gamla mor.
    Vad han haft för sig senare på natten kunde han däremot inte erinra sig dagen därpå. Men ett bistert faktum var att han vaknade på ett hotell svårt bakfull En titt i spegeln visade, att han hade ett rött hjärta med en pil igenom tatuerat på bringan. Inne i hjärtat stod det: "Till mor". 
    Medan granveden sprakade i bastukaminen utvecklade fem otatuerade män sina synpunkter på andra mäns besynnerliga lust att illustrera sig i Nyhavn. Bland sjöfolk var det förr i världen något slags mandomsprov. Minsta matros skulle ha ormar, drakar och blommor och ankare över hela kroppen. 
     Salig kung Frederik av Danmark hade hela överkroppen full med gubbar och slingor, vilket måste ha varit en glad överraskning för drottning Ingrid på bröllopsnatten.  
    Två polare från briggen Agda av Brantevik lät tatuera in en hel Fantomenserie på sig. De hette Lund och Johansson och var kompisar sen gammalt. Tatueraren började på Lund, och när Lund var full med serierutor, stod det längst ner: "Forts på Johansson".
    — På sätt och vis är det bra, sa Johansson, för så fort vi kommer i hamn och Lund har raggat upp ett fruntimmer, behöver jag bara slå mej ner och vänta.
    Det brukar inte ta mer än tjugo minuter så kommer fruntimret och vill veta hur det gick för Fantomen.
    Egentligen har jag det oförskämt bra. Lund raggar och jag bara väntar.
    Naturligtvis kunde vi i bastuns halvmörker inte undvika historien om killen som hade hela världskartan tatuerad på kroppen. Han fick ont i magen och trodde förstås, att det var blindtarmen.
    — Kan ni närmare uppge var värken sitter? undrade doktorn.
    — Ja. gnällde killen, strax norr om Amazonfloden.
    Då sa Öberg, att han funderade på att tatuera in orden "Fåglarö 1: 326" på armen.
    — Sommarstället tillhör egentligen min fru, sa han, men det vore ju bra att få det skrivet på mej.
    Två minuter och gult kort!