Sånt händer i skärgårn i rötmånaden...
    nr 30 1975  
■■■ Papperskassen går så länge till snabbköpet att hon slutligen spricker. Visserligen tar handlarna 15 öre för kassen numera, men det kan straffa sej att slita alltför länge på den samma.
   Oskarsson på udden landsteg häromsistens på ön med ett “satan” på läpparna. Och detta hade just med papperskassar att göra.
    Det var en av de soligaste dagarna i årets rötmånad, den mellan 15 juni och 15 juli. Vaxholmsbåten knuffade sej för skummande propellrar in till Fåglaröbrygga och spottade ur sej dagens svärm av “råomare” från stan.
    Jag ska kanske i förbifarten tala om vad en “råomare” är för något. Den typiske  har en kompis som skaffat sej en stuga i skärgårn. Hela vintern har “råomaren” snackat om att titta ut till sommaren för att kolla hur kompisen har det i skärgårn. Det tar honom vanligen tre dygn att kolla saken. “Råomaren” medför alltid hustru, tre barn som gallskriker på glass samt en hund som pissar på Vaxholmskaptenen. Vidare medför “råomaren” en ask Aladdin som förning. Vinkande med denna färdkost står han på båtens fördäck och när det fortfarande är femton meter kvar till bryggkanten, ropar han: 
    — Nu ska vi riktigt rå om varann! 
    Fåglarö har sextiofem fastighetsägare som varje vecka rås om av folk med Aladdinaskar från stan. Till pjäsen hör, att alla “råomare” tittat efter i veckopressens modespalter hur man klär sej i skärgårn. Det är därför det ser ut som sista aktens final i “Teaterbåten” när Waxholmsbolaget lägger till.
    Mitt i skaran av “råomare” kom Oskarsson på udden tungt nedlastad efter att ha veckohandlat i Dalarö. När han hunnit halvvägs över landgången. sprack papperskassen. Fyra mellanpilsner gick till botten snabba som torpeder. Ett paket, Bregott och två tetror med mjölk singlade sej mot djupet. Tre isterband sjönk majestätiskt, sakta men obevekligt försvann de ur Oskarssons åsyn. Två långfralla flöt däremot som korkar och kunde bärgas av Öbergs finniga Berra, som var vid bryggan med lillsnurran för att möta fyra “råomare” och en ask Aladdin från Hagalund. Med två hekto köttfärs, åtta tomater och en magnumpava Coca Cola, som också blev vågornas rov, var Oskarssons förlust uppe i dryga tretti spänn. Och det var med ett eftertryckligt “satan” som han nu underströk sin ånger över beslutet att medföra en begagnad kasse i stället för att investera 15 öre i en ny.
   På kvällen när vi satt på Petterssons veranda och knåpade med nya långreven, det är ju snart augusti och välsignat ålamörker, var det ett sånt tjatande om papperskassar, att vi var tvungna att be Oskarsson hålla babblan.
    — Det sker väl värre saker så här i rötmånaden, sa Öberg med Pentan.
    — Just det, sa Oskarsson. Rötmånaden. Det hade förstås gått röta i kassen!
    — Röta? sa Pettersson. Här har inte fallit en regndroppe sen i maj och så kallar man torkan för “rötmånad ”. Hur ska det överhuvudtaget kunna gå röta i något när det är så torrt, att daggmaskarna emigrerat till jordens medelpunkt?
    Allt kan hända i rötmånaden, sa Oskarsson. Det föds kalvar med tre huvuden, odjur kravlar i land på skären och rövar bort sovande kvinnor från badmadrasserna. Riksmuseum får ta emot intressanta korsningar mellan en spindel och en blåklocka.
    — Föralldel, sa Pettersson, sommaren 1969, när det var sa där hett, såg dom en säl dansa tango på bakfenorna ute på Norrsten.
    Samma år sa Öberg, landade ett flygande tefat på det runda stenbordet utanför restaurangen på Utö. Det var dans på krogen och det fanns 150 vittnen. Ur rymdskeppet klev åtta gredelina schäferhundar i halmhatt som på perfekt engelska frågade om krögaren hade några kilo köttben att sälja.
    — Det stod det inget om i blaskorna, sa Pettersson.
    — Nej, det gjorde inte det, sa Öberg, för alla de 150 på Utö, som såg'et lovade varandra att inget säja, varken till pressen eller till andra. För de insåg, att ingen skulle tro dom.
    Rötmånad sa Oskarsson. Då händer mycket konstigt. Men det är klokt att inte tala om för folk vad man ser.
    — Hej, sa Söderlund i viken och sällade sej till sällskapet. Det var en baddare till rev ni bygger! Minst 200 krok, va?
    — Minst, sa Öberg. Ål är gott. Sätt dej, här sitter vi och språkar om fenomen. Det händer så konstiga saker.
    — Det gör det ja, sa Söderlund och blev plötsligt gripen av ett djupt allvar.
    — Va konstig du verkar? sa Öberg. Har det hänt nåt nu igen?
    — Ja, sa Söderlund, men det skulle aldrig falla mej in att berätta. Sommaren 69 såg jag en säl dansa tango på bakfenorna på Norrsten och det berättade jag. Inte en jävel trodde mej. Men tre veckor efteråt kom det hem en typ från Nykterhetsnämnden och bad om ett enskilt samtal. Sånt man ser här i skärgården i rötmånaden, ska man hålla tyst med. Och det som hände mej i kväll, berättar jag inte för någon!
    Folk som brinner av lust att berätta brukar säja så där. Visst gick det att övertala Söderlund, men det var ett evinnerligt lirkande.
    — När hände det? 
    — Nyss.
    — Hände det på land?
    — Nej, till sjöss.
    — Långt ute?
    — Nej för fan, alldeles vid land.
    — Var det övernaturligt?
    — Ja.
    — Flygande tefat? 
    — Nej.
    — Otroligt?
    — Absolut.
    — Berätta då!
    — Sällan.
   Söderlund ska ha en sup avgjorde Oskarsson och hällde opp av Öbergs kosken. Hörru Söderlund, fortsatte han, vi har just snackat om att man ska hålla babblan när man varit me om nåt otroligt. Men, Söderlund, du är bland vänner. Vi håller dej för en vederhäftig person, vi lovar att tro varje ord du säjer samt lovar att ändå inte föra det vidare. Berätta nu!
   Som ni vill då suckade Söderlund, fast ni kommer att gapskratta åt mej
    — På inga villkor. Berätta för fan!
    — Jo, det kommer en “råomare” i morron som är galen i pepparrotsgädda och jag gick ut med haspeln för att ta mej en. Det blev hugg på tredje kastet. Rätt tung firre, men inget vidare motstånd. Men vet ni vad fan det var som högg? JO, ETT ISTERBAND! . . .   En blekfet korv på tre hekto. Det är väl ingen som tror mej.
    — Jo jag, sa Oskarsson på udden.