Sånt händer medan majsolen ler...
                                                  
nr 20  1980  
■■■ Härliga bananer en sån vår sa Söderlund i viken där han stod på trappan och tog hela skärgårn i famn.
    Full volym på solen, glitter i fjärden och tusen ejdrar i körsång. Ängarna översnöade av vitsippor, leksprattel från gäddorna i de gula fjolårsvassarna och svanar flygande i rotepar med vingarna sjungande som piskrapp.
    Nog är det en maj att ta i famn!
■   Öberg med Pentan tog ingen i famn. Han stod nere vid sjöbodarna och gruffade för sej själv medan han strök plastekan med vit bottenfärg av det där giftiga slaget som tar död på både alger och småfisk.
    Rätt som det var langade han penseln i sjöbodväggen. Splasch! sa det. Det blev en stor vit fläck efter penseln. Fläcken rann ut i två rännilar utefter sponten.
    — Fan, Öberg, sa Söderlund när han nalkade sej klivande i stövlarna och med handflatorna nerkörda innanför byxlinningen. Fan, Öberg, är det du som har hängt ett par långkalsonger på sjöbodväggen?
    — Det är den förbannade bottenfärgen! sa Öberg och spottade i gräset. Jag skulle aldrig ha gått på fanskapet!
■   Vilken färg man ska ha i botten har länge varit ett diskussionsämne på ön. Det är självklart, att giftfärgen är komfortabel och bra. Visst är det skönt att inte ha ett grässtrå under båten när man drar upp på höstarna. Men så kommer ju miljöaspekterna in. Den som målar med giftig bottenfärg bidrar till att förstöra ett redan svårt förgiftat vatten. Det är en samvetsfråga det där.
    Öberg var scout när han var liten och har aldrig riktigt kunnat komma över det. Han har alltid ont i samvetet för någonting. En gång gick han och grubblade i tre dagar för att han tagit emot två kronor för mycket tillbaka i snabbköpet utan att protestera. Han kände sig usel. En annan gång när Majlis i kiosken på fastlandet hade glömt att ta betalt för en ask Marlboro, kunde han inte sova på två nätter. Det slutade med att han tog snurran in mitt i den tredje natten och lade åtta anonyma enkronor på kioskdisken.
    Öberg har i alla år vägrat att måla sin eka med den giftiga färg om vilket man läst så mycket ofördelaktigt.
■   Det finns giftiga färger och giftiga färger, sa vi åt honom. En del håller faktiskt algerna borta utan att ta död på mikroorganismer och yngel. Men den gamle boy scouten bara ruskade på huvudet.
    Nu hade han uppenbarligen fallit till föga trots alla goda föresatser. Vi tog oss en titt på resultatet.
    — Oj oj oj, sa Söderlund i viken.
    — Herregud, sa Oskarsson på udden.
    — Inte vet jag, sa Oskarsson på udden, om Picasso hade båt. Men om det var så, så skulle den nog se ut något i den här stilen.
    Öbergs båtbotten såg alltså inte klok ut. Ska båten släppa vattnet lätt och göra god fart, måste botten vara slät som en babykind. Den här liknade nyllet på en som druckit grogg på fotogen och sockerdricka i fyrtio år.
    — Det kan inte vara Intersmash, sa Söderlund som kör med Intersmash och anser, att den är skärgårns bästa bottenfärg.
    — Det kan inte vara Skippers Finish, sa Oskarsson på udden som använt Skippers Finish i arton år och anser att det inte finns något i denna världen som bräcker Skippers Finish.
    — Surface Miracle, sa Öberg och suckade. Åtti spänn litern. Och jag som beställde ut fem liter med båten i morse! Den går för fan inte att stryka ut.
    — Vi ser det, sa vi
    — Hjälp mej, sa Öberg.
    — Hinner inte, sa vi, ty vi var på väg över till Isaksson på Rödskär som hade bjudit på sillfrukost.
    — E'ru inte bjuden? sa Pettersson.
    — Jo, men jag tacka nej. Ville sjösätta i eftermiddag.
    — Du kan väl inte sätta den här jävla oljemålningen i sjön? sa Söderlund. Rama in skiten och ställ ut'en som modern konst. Häng med till Isaksson.
    Öberg insåg att förslaget var klokt. Han la locket på färgen, men dröjde lite och svor ner i burken innan han stängde.
   Det klapprade muntert över hällarna när fem glada gubbar stövlade iväg neråt Rödskär till. Gubbar på 90 kilo trippar glatt och lätt när det bär av till sillfrukost.
    Femtio meter från Isakssons stuga på Rödskär höll vi emellertid in på stegen. Fem gubbar spetsade öronen och lyssnade. Det var rent ut sagt ett oherrans liv i kåken!
    Vi hörde Isaksson gorma och fru Isaksson gorma tillbaka, vi hörde dörrar som slog och möbler som drattade omkull.
    — Sillfrukosten tycks redan ha börjat, sa Oskarsson på udden.
    Inifrån den Isakssonska kåken hörde vi spridda repliker.
    — Men, skrek frun, begriper du inte att det är romantiskt med rosentapeter?
    — Ha, skrek maken, du kan dra åt helvete med dina romantiska tapeter!
    Diskret knackade vi på dörren. Grälet tystnade där inne. En förlägen och något röd Isaksson öppnade. Han gjorde en gest inåt kåken och sa:
    — Ja, förlåt, vi hade lite diskussion, gumman och jag. Vi håller på och sätter upp tapeter och det går alldeles åt helvete. Det är ju fan inte klister dom skickade ut med båten i morse, det är nåt vitt fanstyg som luktar målarfärg!
    — Är märket möjligen Surface Miracle? undrade Söderlund.
    — Ja hur kunde du veta det? sa Isaksson.
    — Jag vet ingenting, sa Söderlund, det bara ante mej.
    Och majsolen log över ön och dess stollar.