Sätt nummer på fåglarna!
          nr 25  1966               
■■■ Nils Linnman och dom andra förståsigpåarna får ursäkta, men det här med pippifåglar förstår jag mej inte på.
    Just nu vimlar det av pippifåglar, som kan simma, utanför min brygga på Fåglarö.
  Söderlund i viken är haj på fåglar. Han pekar på en i högen och säjer tvärsäkert att det är en dopping. Ibland pekar han på en ejder, ibland säjer han att det är en skrak och när han är i form hittar han t.o.m. vigg i flockarna.
  Oskarsson på udden är inte dum han heller. Han har lärt mej att det är skillnad på måsar och måsar. Dom med baskermössa kallas för tärnor. Och dom
som brummar kallar man för DC 3:or.
    Därutöver vet jag inte ett pip om fåglar mer än att det är tvåfota djur som flaxar med vingarna och säjer kvack. Möjligen skulle jag kunna känna igen örnar på att dom har örnnäsa. Men folk, som kommer ut och hälsar på mej och pekar på en liten fågel och fordrar att jag ska kunna upplysa om ifrågavarande fågel är en gul-, grön-, bo- eller smilfink, ska finna att jag blir dem svaret skyldig.
    Jag berättar allt detta som en bakgrund till varför jag var så fästad vid Ville. Det är namnet på vår kanariefågel. Det var något rejält med Ville. Den hade man köpt för 25 spänn och det fanns papper, i varje fall ett kassakvitto, på att det var en kanariefågel. Man visste var man hade honom liksom. Vi köpte en mycket stilig bur till Ville och den inredde vi efter alla konstens regler. Han fick ett litet badkar av plast, han fick en liten lattjo trapets att gunga i. Han fick en sinnrik liten fröautomat att luncha i och dessutom en spegel som han satt och glodde i, dagarna i ända. I vissa självkritiska stunder hände det att han gav sin egen spegelbild ett riktigt tjyvnyp med näbben.
    Ville var mycket välkommen när han hamnade i vår familj. Han avlöste Pip-Lisa som var ett marsvin. Pip-Lisa förbryllade oss. Ofta frågade vi oss vad Vår Herre hade i tankarna när han skapade marsvinet. Det är ett ganska statiskt djur. Det sitter i ett hörn av buren och bara väntar på käk, år ut och år in. Man stoppar ett salladsblad i ena ändan tio i fem och tio över fem kommer det ut ur andra ändan. Det är ungefär allt som livet bjuder ett marsvin, en ganska korkad tillvaro. En gång i veckan fick marsvinet simma i badkaret för hon skulle ju hållas ren på något sätt. Det tyckte inte svinet om. Hon simmade runt som en galning och bara pep. Efter två minuter, när svinet började gripas av panik, gjorde hon sina modiga åtta knop. Vi sålde svinet utan saknad.
    Ville badade själv.
    Har ni sett en kanariefågel bada nån gång? Jågeln doppar först ena tån i vattnet för att kolla temperaturen. Sen blir det sjösättning i stor skala. Fågeln ställer sej på huk i vattnet och sätter en sån rotation på vingarna att det är som att titta in i en liten diskmaskin. Skulle man lura fågeln genom att hälla grädde i badkaret skulle den förvandla sej själv till en 75-öres glass på tre röda sekunder.
  Ville var en utmärkt kanariefågel, en fågel i sin bästa ålder. Han hade inte gått mer än 2.400 pip när vi övertog honom.
 Det råder dock sorg i vårt hus. Villes bur ställdes ut på berget bakom huset för att Ville skulle få lapa sol. Efter en kvart skulle vi hämta fågeln, men den var inte hemma. I buren fanns ingen Ville, utan i stället en mycket mätt ekorre! Några fjädrar på botten av buren skvallrade om att en strid utspelats. Den mätta ekorren var misstänkt lik Pip-Lisa efter frukost på en halv kålrot. Saken var klar, hämnaren från gnagarpartiet hade slagit till!
    Det är med tvekan jag berättar denna sorgliga historia. Nils Linnman eller Nils Dahlbeck kommer naturligtvis att kasta sej över mej med hela sin sakkunskap och säja att ekorrar är vegetarianer och inte käkar kanariefåglar. Det är ju snart lika riskabelt att misstänkliggöra ekorrar i detta samhälle som att tala illa om negrer.
  Men Linnman och pojkarna får säja vad dom vill, gnagarpartiet är skyldiga oss en kanariefågel och sorgen vilar tung över huset. Barnen har mist sin lekkamrat och jag har mist den enda fågel som jag kunde känna skillnad på.
    Vad gör man nu? Här sitter man på verandan och saknar sin jågel medan miljoner anonyma och ännu icke presenterade fåglar myllrar omkring ute på fjärden mitt för ens ögon. Jo, man kommer förstås med ett konstruktivt förslag! Landet lär ha tusentals ornitologer i farten, folk som kutar omkring bland buskarna och ringmärker fåglar om söndagarna.
    Varför bara ringmärka? Varför inte registrera?
    Varför gör inte Sveriges ornitologer en verklig insats genom att sätta en nummerlapp på alla fåglar? Alla kråkor ska ha en 1:a på ryggen, alla skator en 2:a och alla örnar en 3:a osv. Sen tillhandahåller man bara ett enkelt register i bokhandeln och se, hela Sverige blir plötsligt fågelvänner!
  Förslaget är så bra att jag måste tala med Söderlund i viken och Oskarsson på udden om saken. Oskarsson sa förresten att han såg en 47:a i morse,
en tofsvipa alltså.
    Får man göra ett hopp över från fågelvärlden till fortifikationsförvaltningen? Det händer saker där också. Som för någon vecka sen när tidningarna hade stora helsidesreportage om fortifikationsförvaltningens enastående underjordsanläggning för framställning av atomtrycksvågor. Den väldiga stötvågstuben sades vara den första i världen i sitt slag och man fick i tidningarna veta precis alla detaljer om denna anläggning utom en — man talade inte om var den ligger. Den detaljen var det ett förfärligt hysch-hysch om. I Dagens Nyheter som hade helsidesreportage i färg om anläggningen, stod det på sid 26 endast att den låg "några mil norr om Stockholm"... I en annan tidning stod det "någonstans i Uppland". Men på sidan 7 i DN samma dag kunde man läsa den här annonsen:

    En liten överraskning för ryssar och kineser.