Se upp så att inte blir bevingad...
  
nr 49 1975  
■■■ Vad säjer man, när man efter den första snöstormen i november ser en man komma vadande till midjan i Östersjön med drypande våt täckjacka och istappar i pälsmössan?
   Något säjer man väl, men detta något ska man vara försiktig med. Det kan bli bevingat, orden man yttrar kan göra en odödlig.
 Oskarsson på udden skulle dra opp båten. Men stormen och kylan hade glaserat den inuti. När Oskarsson hoppade i, slog han därför en bicykletas och stod på pälsmössan i sjön. Båten drev till havs utan kapten.
   Ingen av gubbarna på ön blev vittne till dramat, för vi satt inne hos Söderlund och hade elvakaffe framför brasan. Det var när Söderlund tog en plasthink och gick ner till stranden för att hämta lite diskvatten som han hörde ett egendomligt plaskande. Han lyfte blicken och såg Oskarsson på udden komma vandrande mot land utifrån farleden. Till midjan i vatten. Fullt vinterklädd. Och Söderlund sa:
   — Tjänare, Oskarsson, är du ute och går med guldfisken?
 Öberg med Pentan och jag fick av honom de isblöta paltorna. Det var som att ha julgransplundring med en tångruska. Han fick varmt på sej och stolen närmast brasan och sen kom Söderlund med en gök, kaffe plus en duktig konjak.
   Behåll din gök, fräste Oskarsson på udden. Med folk, som inte har något annat än ett dumt skämt att komma med till en broder i sjönöd, vill jag inte ha nåt att göra. Är du ute och rastar guldfisken?. . . Fy fan va dumt. 
   Och cyniskt.
   — Det bara slank ur mej, sa Söderlund, drick nu.
   — Helvete heller. Du är en rå och grym sälle, ibland tror jag att du saknar själ.
   Historien är full av bevingade ord som blivit fällda i pur häpenhet, sa jag. När Stanley fann Livingstone, blev han så häpen att han ut brast i den något enfaldiga repliken “Dr Livingstone, I presume”. Under månader i urskogarna hade han förstås tänkt ut vad han skulle säja vid mötet, något begåvat, något riktigt stiligt. Och så blev det den där torftiga repliken
   — Doktor Livingstone, förmodar jag.
   — Tänk, sa Oskarsson, om Livingstone hade sagt “Ja, det är det, men vi ska ingenting ha” och dragit igen dörrn.
   Man är inte herre över sin egen tunga när man försätts i överraskande situationer, instämde Pettersson med Archimedesen. Jag minns en semesterkväll på ett hotell i Flensburg. Svärmor tog fel på dörren när hon skulle på muggen och plötsligt stod hon där spritt naken i mitt rum. Det var en syn för gudar. Och jag sa: “Nej inte i kväll, svärmor, jag är så trött.” Det var 1964 och gumman har inte förlåtit mej ännu.
   General Sven Lagerberg, sa jag, blev så arg när hans yngre bror tilltalade honom “Sven” i stället för “general” framför stående trupp, att han röt “Sven . . . i helvete!” till brorsan sin. Sen fick han heta “Sven i Helvete” ända till 1905. Då dog han.
 Anna Norrie, den gamla operettdrottningen, klev på en buss baklänges i Paris, drattade på ändan i asfalten och suckade: “Ja, se fruntimmer!” Det blev ett bevingat ord som lever än i dag.
  “Komplicerat, sa Svidén”. Det är ett uttryck jag hörde på varvet, när det hade gått en kamaxel på båtmotorn. Vem var Svidén? Det kan nog ingen säja. Och aldrig lär vi väl få veta vad som var komplicerat. “Finemang, sa Mobergskan.” Vem var Mobergskan? Ingen vet. Jag har frågat Rune Moberg, men det är ingen i hans släkt. “Dra mej i bena”. . . Vem sa det? “Nu blommar det i asfalten.” Vem hittade på det en gång? Och vem var det som myntade uttrycket “Sällan pinkar tuppen konjak?”
   — Ska det gå åt helvete, sa ska det gå med musik, sa Öberg. Vem hitta på de då?
   — Det är en felöversättning från latinet, sa Söderlund i viken.
    — Nähä?
    — Jo, när Michelangelo skulle dekorera taket i Sixtinska kapellet, så skulle han göra det med miljoner färggranna glasbitar sammanfogade till ett mosaikmönster. Men klistret var för dåligt så hela skiten ramla ner och Michelangelo fick måla i stället. Det var då han suckade: “Ska det gå åt helvete, så ska det gå med mosaik.”
   Och nu är det alltså jag som ska bli bevingad? sa Oskarsson. “Jag rastar guldfisken, sa Oskarsson stod till midjan i havet!” Jävla Söderlund. behåll din konjak!
   — Drick, sa Söderlund i viken, annars får du lunginflammation och blir inte odödlig mer än till onsdag.
   — Skål då, sa Oskarsson, jag vill inte dö före dej, din skurk.
   — Påminner mej om ett annat bevingat ögonblick, sa Söderlund. Louis Armstrong hade gamle King George V i kungliga logen när han gav sin första konsert i London. Ludde vände sej till logen och skrek: “Helloh Rex, here’s a special tune for you, ‘I wish you were dead, you ras cal you!’ Hej kungen, här är en speciallåt för dej. “Jag önskar du vore död din skurk”. Den grejen minns London än. 4000 people höll andan men kungen applåderade så han höll på att ramla ur logen. Vad tyckte du om konjaken, Oskarsson?
    — Finemang, sa Mobergskan. Ha'ru en till?