Sista kvällen på ön!
nr 36  1968
■■■ Den daggdrypande septemberkvällen smyger sej som ett våtvarmt omslag kring ön. Fotogenlamporna gungar sakta på sina spikar i den milda kvällsbrisen. Fyrarna inne på fastlandet skär vita skåror i mörkret över Sandemars fjärd.
    Det är oss dom blinkar på, säjer Söderlund i viken, med vemod i stämman. Dom blinkar på oss och säjer: Kom in till arbete, kom in till amorteringar, kom in till plikter, kom in till krage och kostym, kom in till höst!
    — Håll käften på er alla fyrar! skriker Söderlund och reser sej ur den knarrande korgstolen. Tig med ert förbannade tjat. Låt oss ha sommaren kvar några kvällar ännu!
   Ön är samlad till avskedsknytis kring utegrillarna och putällerna. Man är sentimental lite var. Söderlund som brukar anföra nubbvisorna vill inte komma i den rätta stämningen, det går bättre för Lasse och Yvonne som sjunger Taube för oss, det måste ha varit en kväll som denna som Taube satt oppe i Roslagen och lekte fram de vemodiga mollackorden i Calle Schewen.
    Vem farao har egentligen hittat på att man ska bryta opp från ön just när skärgårn är som ljuvligast? säjer Söderlund. Va ska människan i stan att göra? Det är väl inget vackert i stan, bara en massa busar som lappar en på truten och snor cigarretterna för en så fort man sticker näsan utanför porten.
    — Ack ja, suckar Pettersson med Archimedesen.
    — Ack ja, suckar Öberg med Pentan.
    — Ack ja, suckar Oskarsson på udden.
    — Nå stopp i maskin, säjer Söderlund, håller vi på så här så faller vi i gråt, nu sjunger vi en vers.
   Söderlund sjunger: Johan på Snippen köpte ett klaver med fyrtio basar och fint faner. . .
    — Sjung me då! skriker Söderlund och fortsätter: Men spelet gick sönder i slagsmål med bönder om en tunna sill, sill i dill, sill i dill, sill i dill dill dill. . .
    Oskarsson! skriker Söderlund, om du inte sjunger med får du ingen halva!
    — I så fall avstår jag från halvan, säjer Oskarsson sammanbitet.
    — Va nu'rå? Va e're för tjall nu'rå? säjer Söderlund.
    — Nubbvisor är det värsta jag vet, säjer Oskarsson. Av alla vulgära sedvänjor som vi håller oss med i det här landet så är bruket att sjunga nubbvisor det mest vulgära jag vet.
    — Va sjunger du när du ska ta snapsen då? Södermanlands regementes paradmarsch kanske?
    — Jag sjunger inte alls, säjer Oskarsson. Jag tycker inte att bildat folk ska sjunga när dom äter.
    — Bildat folk? säjer Söderlund. Har ni hört på den, va? Sitter inte den jävla skåningen och påstår att vi är obildade? Ska vi sjunga ihjäl den jäkeln eller ska vi langa'n i sjön?
    — Inte i sjön, säjer Öberg med Pentan, det vore synd på fisken. Man får inte släppa vad smörja som helst i sjön.
    Bildat folk, säjer Söderlund när han lugnar ner sej, eller rättare sagt så kallat bildat folk, är det räddaste jag är för. Läkare t ex ska väl gälla för att vara bildat folk?
    — Naturligtvis, säjer Oskarsson, dom har väl inte legat åtta år vid universitetet utan att bli bildade!
   — Men jag minns, säjer Söderlund, när vi fick äldsta grabben. Jag var med på BB och höll Gullan i handen. Det var en ganska marig förlossning, så hon var tacksam för att jag fanns på plats, för att se sin första son födas är ett ögonblick av stor högtidlighet. Det var fanimej så gripande att jag höll på å ta till lipen när den lilla ynkliga kraken låg där på förlossningsbädden och skrek medan dom fimpade navelsträngen. Nå, vad hände? Jo två unga läkare kom in för att sy ihop
Gullan. En som såg ut som Groucho Marx gjorde i ordning nålen och jag sa:
    — Måste hon sys mycket?
   — Vet ni vad den drummeln svarade? Jo han flinade som en byfåne och sa:
    — Vi ska nog rädda den äktenskapliga lyckan! sa han.
    Hade det inte varit för min gedigna uppfostrans skull så hade jag klippt till karlfan mellan ögonen så han hade satt sej på nålen! Komma så där och riva sönder en av ens livs högtidsstunder med en slipprig bakgårdsvits.
    Det var kanske en alldeles ny läkare? säjer Oskarsson på udden. Kanske rentav en kandidat, du vet en sån där som kör med studentikos humor . . .
    — Jag vet vad du menar, säjer Söderlund. Medicinarhumorn och den akademiska humorn över huvud taget är ju ganska ruskig. Det finns inget så obildat som bildat folk som just håller på att bilda sig. Men den här drummeln har inte blivit bättre med åren. Han är gynekolog på modet och har mottagning nere vid Stureplan numera och Gullan och jag var där för Gullan behövde en kontroll. Och rätt som jag satt där så kommer Gullan utstörtande ur behandlingsrummet alldeles rödgråten! Jo, karlfan hade gett Gullan en puff och sagt: "Sära lite bättre på påkarna, lilla frun, tänk på en lördag!"
    — Va ger ni mej för det? säjer Söderlund. Jag blev så förbannad så jag gick ut på gatan och in i närmaste porrbutik. "Ge mej dom läskigaste porrblaskor ni har," sa jag. Jag gick opp på den där lymmelns väntrum och blandade porrblaskorna med doktorns buntar av Svenska Journalen och Vår Kyrka. Sen skulle jag ju förstås ha dunstat men jag var lite nyfiken på vad som skulle hända. I andanom såg man ju hur lokalens väntande trupp av Östermalmstanter skulle skingras under förfärade gallskrik för att sedan aldrig mera anlita gynekologen i fråga. Men i helvete. Dom satte sej att läsa med ögonen på skaft och rodnande kinder. Det var knappt dom hörde när sköterskan kom in och ropade "Nästa". Det var egentligen bara en tant som reagerade.
    — O fy, här kan man ju inte vistas! sa hon, reste sej och gick. Men hon såg förstås till att hon hade "Förbjuden erotik" instoppad i Svenska Dagbladet när hon avtågade.
    Sen har jag följt utvecklingen på avstånd, säjer Söderlund. Senaste rapporten berättar att gynekologen har fått en kolossal rusning till sin mottagning och att återbesöken har stigit med 68 procent. Det säjs att han till största delen har sina kunder bland bildat folk.
    — Ack ja, säjer Öberg med Pentan.
    — Ack ja, säjer Pettersson med Archimedesen.
    — Nu sjunger vi en vers, säjer Söderlund, "Tjofadderittan lambo". Alla sjunger med, Oskarsson också.
    När morgonen gryr ska vi flytta till stan. Då får han vara hur bildad han vill.