nr 37  1965                

■■■ Det är inte lätt att vara sjuk när alla Sveriges provinsialläkare sitter framför TV:n och tittar på Helgonet.
    Det var svart septemberlördag ute på ön, varmt och skönt i stugan men regn och dimma och snålblåst över fjärdarna in mot fastlandet.
Då hände det. En uppriven mamma kom sättande med en ettåring som mumsat i sej ett helt paket John Silver. Och det är bara vi som har telefon.
   Man slår telefonnumret till provinsialläkaren inne i land. En telefonsvarare pratar i två minuter. Doktorn är inte i tjänst men vid olycksfall kan man ringa en annan doktor som har en förfärlig massa siffror i telefonnumret. Det långa meddelandet repeteras så att man håller på att bli tokig. Man blir ju aldrig av med telefonsvarare när man väl har fått dom på trån.
    När man sent omsider får telefonsvararen att hålla tyst, slår man det anvisade numret. Ny telefonsvarare talar om att inte heller denna doktor är i tjänst. Han rekommenderar en att ringa jourhavande läkare i Stockholm. Detta meddelande är inte fullt så långt, bara 45 sekunder. Men repeteras ska det. 
    Jourhavande läkaren arbetar inte enligt telefonsvararemetoden denna kväll. Han ger helt enkelt fanken i att svara.
    Linda in ungen en filt, säjer man till den upprivna mamman, så startar jag snurran.
    Plastracern hoppar och far genom mörkret, skummet yr om nosen på ettåringen som plirar fram genom filten och undrar vad det är fråga om.
    Ur båt och in i bil, full rulle mot stan. Dimmiga, sliriga vägar och massor av trafik.
    Men titta! I provinsialläkarens kåk, halvvägs till stan, lyser det i vardagsrummet! Vilken tur att vi slapp köra ända in till Södersjukhuset.
    Men nej . . .  provinsialläkaren har inte tid, han tittar på Helgonet i TV. Hans hustru öppnar, släpper oss inte över tröskeln.
    — Ungen har petat i sej ett helt paket cigarretter.
    — Då måste han till sjukhus.
    — Det är det vi håller på med. Men kan inte doktorn hjälpa oss?
    — Nej, barnet måste magpumpas och det kan inte doktorn.
    — Kan inte?
    — Nej, han saknar utrustning för magsköljning.
    — Så det blir Södersjukhuset då?
    — Nej, barnet är för litet. Kronprinsessan Lovisa ska ni åka till.
    — Herregud, genom hela stan! En lördagskväll.
   Det har gått en timme sen vi upptäckte att ungen fått i sej cigarretter. . . nu börjar det bli bråttom. Full rulle mot stan. Flera promenadbilister vägrar maka på sej i det längsta när man tutar för omkörning.
    — Nej, säjer en nattsyster som ser ut som kronprinsessan Lovisa själv, barnet är skrivet i länet. Det blir Karolinska.
    — Förlåt kronprinsessan, men det ger vi fan i, hjälp barnet!
    Efter en timme är barnet länspumpat och nytert, faran är över. Magsköljningen gick som en dans.
   Vad var det då för utrustning som provinsialläkaren saknade? Vad var det då för hemlighetsfulla grejor utan vilka han stod där så maktlös?
    Svar: Ett glas vinbärssaft + en tesked kräkmedel som finns att köpa på varje apotek.
    Man pumpar inte småttingar med slang numera, man ger dem kräkmedel i saft. Urrp, sa det bara så hade vi en hink full av saft och tobak. Så enkelt att man kunde göra det själv. Medicinalstyrelsen borde ge alla provinsialläkare tipset att köpa hem en flaska saft och för 50 öre kräkmedel. Det skulle väsentligt bidraga till att öka läkarkårens effektivitet och dådkraft.
    Ack ja, ska man nödvändigtvis bli sjuk så bör man undvika att bli det på lördagar när doktorerna tittar på Helgonet.
   Det är inte lugnare i stan på lördagskvällarna. På T-banan hade jag sällskap med tre utegångsmods som skulle till Hötorget för att få sej en polis. Modsen diskuterade kravallerna sins emellan och medgav motvilligt att polisen uppträtt ganska sansat i alla fall.
    — Dom slog en med sabel, men dom slog med flatan i alla fall. . .
    Man ska inte lägga sej i samtal, men jag kunde inte låta bli att berätta för gossarna hur det var att gå på kravall på den gamla goda tiden, på 40-talet då det gavs kravaller på Medborgarplatsen på Söder. Då slog dom inte med flatan inte. Dom högg med vassa kanten på sablarna så att blogen skvatt.
    — Det var särskilt en konstapel som var alldeles vild, berätta de jag. Han högg omkring sej som en slåttermaskin med sabeln. Då steg en söderkis stilla fram, knackade konstapeln i ryggen och sa:
    — Du konstapeln, ska'ru inte ta en skiva av mej också?
    Modsen tittade länge på mej genom luckor i luggarna. Sen sa en:
    — Och i trettioåriga krige’. . . Va upplevde'ru där då?
    Usch, vad man känner sej gammal ibland.