Skål för det som var, är och förblir!
  
nr 7  1978  
■■■ När jag kommer ut till ön med kvällsbåten på fredagen, står Söderlund i viken på bryggan och säjer:
    — Nå?
    Han ser nästan hotfull ut.
    Men jag har det med mej och han grymtar belåtet när han stoppar det innan för skinnvästen och knäar hemåt genom snöyran för att bläddra.
  Vad det var frågan om? Jo, SE:s jubileumsnummer, 40-årskavalkaden! Söderlund har jagat den i alla kiosker som finns på fastlandet, men den var slut överallt. Därför ringde han i torsdags och sa, att om jag inte hade ett exemplar med mej ut, skulle han knuffa mej i sjön.
    Nog för att vi anade att folk är tända på nostalgi men att det skulle bli sånt slagsmål om vårt jubileumsnummer, att en upplaga på en kvarts miljon inte förslog, det trodde vi ändå inte.
    — 1938, sa Söderlund i lördags, när vi träffades i bastun, så annorlunda världen såg ut.
    — Det var väl frost på rutorna och blåis på fjärden då också, sa Oskarsson på udden som är realist. Här ute vid kanten av fjärden såg det nog precis likadant ut då som nu, precis som det har sett ut 1838, 1738, 1638 och 0038!
    — Ja här ja, sa Söderlund, men ute i världen, i städerna, i länderna.
    — 1938 fick jag mina första golfbyxor, sa Öberg med Pentan. Fick gå med mamma och se Deanna Durbin i “Full i sjutton”.
    — Röda Lyktan. sa Pettersson med Archimedesen, där gav dom King Kong, den där storyn om jätteapan som knäckte skyskrapor i New York som om de vore vasstrån.
    — Shirley Temple, sa Söderlund, minns ni vad man grät i den där filmen, där hennes pappa som var flygare hade störtat?
   Minnen. . . säg 1938 och fyra feta femtioåringar i en bastu börjar svettas med ögonen också.
    — Man var tretton år och hade tio kronor i veckan som springschas i sommarbutiken i Dalarö, sa jag. Men man extraknäckte som brevbärare på morgnarna och hade en tia i veckan för det också. Man hade en veckoinkomst på 20 spänn, ja ibland ända opp till 25 kr, för man fick ju en 25-öring i dricks då och då, när man körde hem brännvinspaket från posten till gubbarna. Femton fick man lämna hemma, resten var ens eget rörelsekapital och man var kung när man gick till Schweizerdalens dansbana på lördagskvällen med fickan full av stålar. Citronilen stod i 40 öre och man fick fem lösa Richmond för 25 öre. Synden var billig.
    Kriget stod hotande nära, sa Oskarsson på udden, det förmörkade bilden av idyllen.
    — 1938 var det väl ingen som snackade om kriget, sa Öberg. Man snackade om Jesse Owens 10,2 på hundra meter, man snackade om Sickan Carlsson i “Klart till drabbning” och man snackade om gamle kungen som fyllde 80 år och höll på att ramla av toton vid paraden på Gärdet. . . men kriget var det väl ingen som snackade om på allvar.
    Choklad var billigt, sa Pettersson, Schweizernöt gick på 25 öre och den kakan var större än den som kostar omkring tre spänn i dag. Men kriget var det inge snack om.
    — Farsan köpte en ny Chevrolet V8 det året, sa Söderlund, åtta cylindrar och rattväxel och bilfan gick på fyra å sju! Vilka tider. Men kriget var det inge snack om.
    Bensinen kostade 24 öre litern och jag minns att fiskargubbarna tyckte det var så dyrt, att dom höll fast vid sina gamla tändkulemotorer som gick på råolja, sa jag.
    — Så fort kulan är varm, så sticker vi! sa Långvikarn när sommargästerna stod i Fiskarhamnen i Dalarö och var otåliga och ville ha transport ut till öarna.
    Det tog en kvart—tjugo minuter att glödga tändkulan med blåslampan. Men sen gick motorn i evighet.
■  Bastuspisen sprakar, för det är granved i fyren. Gnistorna far opp genom skorsten och dansar ut över fjärden, burna av en sydost som virvlande och lekande kommer farande utifrån havet. Det är ett av de vackraste fyrverkerier vi känner och det blir tyst en stund när vi står i snön på trappan och tittar. Fyra gubbkroppar ryker som varma korvar på en bandyfinal i kylan.
    Var vi lyckligare 1938? frågar Söderlund i viken, när vi sitter uppkrupna som höns på laven igen.
    — Inte, säjer Öberg med Pentan. Men vi räknar de lyckliga stunderna blott. Vi minns bara dom. Vi har glömt när vi fick spö med rotting i den tidens skola. Vi har glömt all spicken sill som dom tvingade i en, därför att hushållet inte hade råd med annat. Vi har glömt att farsan fick gå dubbla skift
t.o.m på lördagarna för att vi skulle ha råd att hålla oss med en tvårummare utan att behöva hyra ut ena rummet till nån inneboende som alla andra.
    — Vi har glömt otryggheten på jobbet, säjer Pettersson med Archimedesen. Morbror var kontorist och tjänade 250 spänn i månaden och riskerade att bli uppsagd när som helst. Vikande konjunktur och direktörn sparkade dom han inte behövde med en veckas varsel.
    — Vi har nog glömt de gamla också, säjer Söderlund. När folk fyllde femtio så var dom som förbrukade. Somliga orkade fram till pensionen och då fick dom en utdragssäng på fattighuset och 8 kronor i månaden att slå runt på. Visst har vi fan så mycket bättre i dag.
    Kanske det, säjer Oskarsson, men om 40 år kommer våra snoriga tonåringar att sitta på den här bastulaven och säja, att tänk 1978, vilken idyll! Va bra man hade. Det var en lycklig tid.
    År 2018 kommer samhället att vara så förändrat att vi som uppnår 90-årsåldern inte kommer att känna igen oss.
    Men en sak kommer att vara likadan, säjer Söderlund, den här välsignade bastun, granveden som sprakar och gnistorna som flyger ur skorsten över fjärdens blåis här utanför. Lägg på ett vedträ till så tar vi en bärs och skålar för det.
    Det gjorde vi och blev överens om, att hur jävligt det än kommer att bli för mänskligheten, så finner den alltid orsak att skåla för något.