Skärgårn bara surrar av frågor...
                 
nr 22 1975  
■■■ En tant med pekingeser undgick med knapp nöd att bli dräpt på Dalarö brygga i helgen.
    När Söderlund i viken hade skrapat, slipat och målat Agda i fyra veckohelger, gav han sej efter högtidlig sjösättning i väg på första turen in till Dalarö. Han hade knappt hunnit lägga till, förrän en argsint tant med pekingeser sprang fram till bryggkanten och skrek:
    — Jaså, där är ni? Ni har inte tömt hos mej på tre veckor!. . . För det är väl sopbåten det här?
    Då var det nära dråp på öppen brygga. Eller som Söderlund sa:
   — Hade jag fått fram åran lite raskare så hade jag hunnit få träff på'na innan hon sprang.
  Vi är annars ganska vana vid att få underliga frågor när vi kommer i land. En bensinbrygga i skärgårn vimlar av frågor så här års och alla tror att man tillhör mackpersonalen bara därför att man har vegamössa och snickarbrallor. Och alla behöver råd och hjälp. Båt-Sverige sväller för varje år, vi har 600 000 småbåtsägare i landet just nu. Men amortera är en sak och navigera en annan. Många som äger båt, vet varken vad som är fram eller bak på den. Det är därför vi får så många besynnerliga frågor.  
    Som i söndags.
    Först var det tre ölsprängda ynglingar i en plastbåt som lade i land på bryggan med en dunk i näven.
    — Hej på dej din gamla bonnläpp, hur mycket behöver vi för att komma till Utö?
    — Hur fort går båten? frågade Söderlund.
    — 22 knop.
    — Då är ni där på tre pilsner till, sa Söderlund.
    — Trodde'ru va roli nu va? Ska'ru ha en propp, jävla bonntjyv?
    — Om inte herrarna pyser så det dammar, så ska herrarna få varsin propp så ni ramlar av platåskorna, sa Söderlund.
    Sen stannade en herre i röd täckjacka och en kaptensmössa som det stod KSSS i. Han spände ögonen i Söderlund och sa:
    — Det bara sprakar och smäller där bak, vad ska jag göra åt det?
    — Det blir till att hålla diet ett par dar, sa Söderlund.
    — Jag ska rapportera er för erat bolag, sa KSSS. Är det BP eller Texaco ni arbetar för?
    — Ingendera, sa Söderlund, jag jobbar för araberna direkt. Ring shahen direkt.
 Tigande men skummande av vrede förtöjde mannen sin båt och gick för att leta efter någon expert som kunde avgöra varför det sprakade och small i hans båt.
    En medelålders man med skarpskurna drag var alldeles förtvivlad, för i hans båt sa det Böööh.
    — Hjälp mej snälla ni sa han.
    — Säjer båten Böööh? sa Söderlund. Är ni säker på det? Det säjer inte Buuuh?
    — Nej, det låter som ett bilhorn så fort jag vrider på startnyckeln, sa mannen vars underläpp darrade.
    Söderlund gick ner i båten och vred på nyckeln. Böööh, sa båten så det ekade i hela hamnen.
    — Ere nån trumpetare inne i ruffen? sa jag.
    — Låter nästan så, sa Söderlund, en Arne Lambert i högform.
    Mannen som ägde båten var nära att brista i gråt. 
    — Vad ska jag göra kved han? Min fru och min svärmor sitter på Ornö och väntar på att bli hämtade.
    Det är klart att vi hjälpte killen. Men folk som inte tar reda på att det finns två nycklar till båten, en att öppna ruffen med och en att starta med, tar förstås fel. Och då löser tjuvlarmet ut. När vi använde rätt nyckel gick båten igång som ett skott.
    Mannen välsignade oss och styrde mot Ornö i 30 knop.
    Egentligen var vi iland för att hämta Oskarsson på udden, men Oskarsson tar alltid tid på sej, så det var därför vi fick vänta. Men folk frågade ju så mycket, att tiden gick fort. Det var bara Söderlunds hund som blev lite otålig och gnall.
  En dam med en boxer kom förbi, pekade på hunden och sa:
    — Vad är det där?
    — Gissa tre gånger, sa Söderlund.
    — Är det en pojke eller flicka?
    — Det ser väl damen att det är en hund? Ni har ju hund själv.
    — Är det en hanhund eller en honhund menar jag?
    — Det tror jag inte han vet själv, sa Söderlund. I går hade han ett förhållande med en säck potatis.
    — Det verkar vara en fin ras, sa damen.
    — 0 ja, sa Söderlund, Magnum Bonum.
    Då gick damen med boxern sin väg.
    I stället anfölls vi av en andfådd mansperson med kamera som undrat om kungen synts till med sin båt.
    — Jovisst, sa Söderlund, han skulle ha 600 liter.
    — Såg ni nåt fruntimmer ombord?
    — Jodå, sa Söderlund.
    — Talade hon tyska?
    Ja, sa Söderlund, det hörde jag tydligt. Hon sa Eisenbahn när jag råkade klappa henne i roten med bensinslangen. Eller sa hon möjligen, aj som fan.
    — Var det Silvia?
    — Tror jag inte, sa Söderlund.
    — 20-21 år så där?
    — Snarare 60-70, sa Söderlund.
    — Är ni säker på att det var kungen?
    — Tvärbergis!
    — Vad hette båten?
    — Drott, förstås, den skulle till Marstrand som vanligt. . . . Jo, nu minns jag, det var Sophia hon hette, tjejen ombord. Ja, herrn får ursäkta att jag minns så dåligt, men det var ju länge sen det här, 1902 på sommaren.
    Även fotografer från pressen visade sej kunna darra med underläppen.
    Mannen från KSSS för vilken sprakade och small därbak återvände till bryggan och ställde fyra matkassar i sin båt.
    — Jaså, ni sitter kvar här än?
    — Ja, sa Söderlund, jag kom att tänka på, att koltabletter brukar hjälpa.
    — Bonntjyv, sa mannen och återvände upp i samhället.
    Damen med pekinesern, återvände också, ehuru denna gång med a) en viss tveksamhet och b) en säck sopor.
    — Om jag kunde begripa var sopbåten håller hus? gormade hon.
    — Den ligger här, sa Söderlund i viken och pekade på båten som uppgavs smälla och spraka därbak.
    — Så det är bara att slänga i soporna då? sa damen.
    — Skulle jag tro, sa Söderlund, det var en herre här alldeles nyss och slängde i fyra påsar.
    — Skönt, sa tanten och fyllde halva båten med sopor samt avtågade förnöjt med tomsäcken i ena handen och pekinesern i den andra.
    Då kom Oskarsson och vi for ut till ön. Men det var roligt i hamnen så länge det varade.