Skärgårn, en marin E4:a
nr 29  1967
    Treveckorssemestern förvandlar farleden mellan ön och fastlandet till en marin E4:a.
    I fiskarhamnen på Dalarö är det så tjockt med båtar att det är snudd på slagsmål om bryggplatserna. Tillsammans med Söderlund i viken puttrar man in till fastlandet för att köpa några fläskkotletter, för människan lever inte av fisk allena. Man tittar bevekande mot hamnens drottning, den glada men prövade fru Sandberg, som här regerar som en majorska på Ekeby över sina bensinpumpar.
    — Ska bara upp i köttaffärn och hämta några kotletter, vädjar Söderlund.
    Jodå. Man får nådigt tillstånd att lägga till om man snor sej om hörnan. Vi förtöjer och spurtar upp i den gamla badortsidyllen, fast beslutna att erövra ett SM i snabbhandling av kotletter.
    Men det blir likadant varje gång. Söderlund hamnar bakom en blonderad bilhandlarhustru i storblommigt som behärskar hela personalen i köttbutiken.
    Hon säjer med en stämma som antyder att hon är något högt i lottakåren:
    — Snälla herr Karlsson, vaaad ska jag ha till middag idag? Herr Karlsson som har fått denna fråga varje dag, varje sommar, ända sen bilhandlarhustrun var småblommig och maken reparerade cykelpunkteringar i en bakgårdsverkstad på Kungsholmen, ler överraskande förbindligt. Att han orkar. Vore han inte något för den diplomatiska banan? Alltjämt förbindlig säjer han:
    — Tja, oxfilén är fin, fin. . .
    Den storblommiga skjuter ut underläppen, rynkar på näsan och säjer med avsky i stämman:
    — Näeeee, maken är så trött på oxfilé så han kan dö!
    — Lite rostbiff, kanske. . .
    — Rostbiff? fnyser den storblommiga och ser ut som om den förbindlige Karlsson just kommit med ett skamligt förslag. Nej, rostbiff åt maken till lunch på Riche idag, så det går inte. Förresten hinner inte biffen kallna till kvällen, det veeet väl herr Karlsson, att rostbiff ska vara kall när man äter?
    — Jo, medger förbindliga Karlsson och håller upp ett stycke lammbringa med plastiken hos en guide som visar kronjuvelerna.
    — Vaaaad är det där?
    — En utsökt lammbringa!
    — Ah hu då, säjer den storblommiga och skakar så att man tror att blommorna ska falla till golvet. Lammbringa är det värsta maken vet. Känns som att tugga på ett garnnystan, brukar han säja. Vi fyra som står bakom den storblommiga i kön börjar hoppa jämfota av otålighet, som ett sprinterfält sekunderna före starten i SM. Den storblommiga höjer rösten en oktav och skriker:
    — Men herr Karlsson . . . (konstpaus för den dramatiska" effektens skull) . . . tänk om jag skulle försöka med lite korv?
    — Jaaaa! utropar förbindliga Karlsson entusiastiskt som om korven just detta ögonblick blivit uppfunnen. Herr Karlsson dinglar med fem isterband som ett hopprep framför den sniffande bilhandlarhustrun.
    — Är dom fina? Varje husmor i detta land frågar varje dag varje butiksföreståndare om varan hon funderar på att köpa är fin. Vad väntar hon sej att butiksföreståndaren ska svara? Gömmer dessa husmödrar innerst inne en hemlig förhoppning, att han en vacker dag skulle kasta falukorven i golvet och säja:
    — Nej, fy fan, den är halvrutten och smakar pyton!
    Förbindliga Karlsson valde att svara som majoriteten:
    — Oh ja, dom kom färska i morse! Och rökt är ju alltid att lita på så här i värmen.
    — Va? Är dom rökta? Nä, då får det vara, för maken far halsbränna av allt som är rökt. Och jag som alltid glömmer att köpa bikis !
    — Förlåt? säjer herr Karlsson.
    — Bikarbonat! säjer den storblommiga som om det vore en självklar sak att alla människor borde veta vad hennes bilhandlare använder när han rapar.
    Sju minuter tar det denna storblommiga terrorgumma att köpa dom tre decimeter falukorv hon redan från början hade bestämt sej för att köpa.
    Nu är allt förstört. Tanken på några SM-noteringar i kotletthandling kan man avskriva. Med en smula ångest inför vad fru Sandberg nere i hamnen ska säja när vi kommer ramlande avsevärt försenade, skubbar vi neråt bryggorna.
    Det är just när vi passerar färghandeln och ser att den storblommiga har samma kurs, som en grym tanke föds i Söderlunds hjärna. Han spurtar förbi kärringen och hinner lagom in för att få nummerlappen före.
    — Herr Karlsson, säjer han, vaaad ska jag ha för färg på min vedbod?
    Herr Karlsson tror förstås inte att Söderlund är riktigt klok och mumlar förvirrat att det ska väl för fan vara rödfärg som på femtontusen andra vedbodar.
    — Oh nej, säjer Söderlund, min maka avskyr rödfärg. . . Nej, jag hade tänkt mej något gladare, något personligare.
    — Alcro har ju släppt ut fina exteriörfärger, säjer herr Karlsson.
    Söderlund rynkar på näsan, skjuter ut underläppen och skakar på sej så det dammar om blåstället och säjer:
    — Nej, makan står inte ut med exteriörfärger. Hur är det. . . är fernissan fin i år?
    — Fernissa på en vedbod? säjer herr Karlsson som är i en bransch där man inte behöver vara fullt så förbindlig. Vedbon är väl för fan inte byggd i mahogny?
    Söderlund och jag känner på oss att vi har en liten folksamlings arga blickar i ryggen. Mest ont gör bilhandlarkärringens blickar, men det känns skönt på samma gång.
    — Mönja, kanske? säjer Söderlund, hur skulle det vara med mönja? Ni hade en alldeles utmärkt mönja sist, finns det kvar av samma sändning?
    — Det är klart, att är vedbon av järn så. . .
    Golvet gungar i butiken. Folket bakom har börjat hoppa jämfota av otålighet. Det är samma svikt i hoppen som det brukar vara utanför toaletten på Centralen när dörren har gått i baklås. Men Söderlund i viken kör stenhårt vidare.
    — Egentligen skulle man kunna gå över vedbon med Servalack, finns det sånt?
    — Fjorton hyllor!
    — Men Servalack sticker i näsan så ruskigt när man målar. Och jag som alltid glömmer att köpa hem bikis! Finns det bikis?
    — Tre hyllor!
    — Jaha . . . men herr Karlsson, när allt kommer omkring så tror jag att vi väntar med att måla vedboden till nästa sommar. Men spar en dunk rödfärg av årets sändning till dess. När det gäller rödfärg så ska 67:orna ju vara så bra, säjer dom.
    Så långt har Söderlund kommit när butiken skakas av något som påminner om en detonation. En storblommig bilhandlarhustru har gått ut och stängt dörren efter sig med en viss beslutsamhet.
    Söderlund köper en tub tandkräm och banar sej väg ut genom hopen av skärgärdsbarn i vegamössor. Menigheten mumlar hotfullt. Vi skyndar på stegen för att inte riskera att bli rullade i rödfärg och doppade i bikarbonat. Vilket i varje fall Söderlund har förtjänat.

    Men det är sant som dom säjer, att hämnden är ljuv.