Slipsens betydelse för sjöfarten
     
nr 47   1977    
■■■ Trots dimma och blåst över holmar och skär såg ön riktigt glad ut denna novembersöndag. Söderlund i viken hade en randig i grönt, Öberg en gredelin sak som verkade självlysande och Oskarsson på udden hade en gul med röda prickar. Gubbarna lyste som midsommarblomster i diset, och vi sa oss, att det här med slipsar på Fars Dag kanske inte är så dumt i alla fall.
    Annars är ju slipsen ute överallt i Sverige utom på Baldakinen. Annat var det förr, man blev nobbad på minsta SARA-sylta om man saknade slips. Tänk, det är bara tio år sen!
  På Söderport, den där lilla krogen vid Hornstull, hade rockvaktmästaren en reservslips hängande i garderoben. Den fick man hyra för ett par kronor om man inte hade egen. Slipsen höll i två generationer men var på slutet så fet och kladdig, att man kunde ha kokat soppa på den.
    Slipsen har haft sin betydelse för människan, sa Söderlund, man bör icke håna den. Minns ni Hansson med silverslipsen!
    Visst minns vi Hansson. Det var bröllop på ön och Hansson, som var från stan och inte hade kläm på hur det är i skärgårn, kom farande i svart kostym och silverslips. Det var varmt den där sommardagen, så han blev förfärligt svettig. Hansson var tvungen att gå ner till bryggan, lägga sig på magen och blaska kallvatten i ansiktet. Han glömde alldeles bort att han hade silverslips på sej, den hängde rakt ner i plurret och blev dyngsur. Men då hände något märkligt. Plötsligt kände Hansson hur någon ryckte och drog i slipsen. Instinktivt reste han sig upp och drog emot. Och då följde det med en tvåkilosgädda upp. Hon hade väl stått under bryggan förstås och så blänkte det till i vattnet och gäddan högg på reflex och fastnade med alla sina tänder i den trådiga silkesslipsen.
    Alla som hör historien tror förstås att det är ljug, men vi var tre gubbar som såg.
    — Jag vill minns att det var ett helvete att få loss gäddan från slipsen, sa Öberg med Pentan. Hon satt fast med alla femtioelva tänderna och Hansson gnällde för det skulle ju se illa ut att komma på bröllop med en gädda på magen.
    Slips har annars inte i skärgårn att göra, fastslog Oskarsson på udden.
    — Det sa dom åt Pelle Åkarn också, sa Söderlund. Pelle Åkarn blev utskrattad på Blasieholmen när det var start i Roslagsloppet i början av 60-talet. Pelle Åkarn skulle vara kartläsare åt Nisse Förgasarn Jonsson och eftersom Pelle hade hört, att det skulle bli regattatango på Hasselbacken i Öregrund vid framkomsten, så ställde han upp i slips.
    — Det stiligaste jag sett sen farsan tog simborgarmärket i randig pyjamas, sa Nisse Förgasarn och så gick starten.
    Nisse Förgasarn låg bra till i sin klass ända ut till Möja, men där dog motorn. Stiften hade blivit brända. Nisse Förgasarn bytte stift så det var inte värre med det, men när han skulle dra igång igen, då gick startsnöret av och då låg dom där hjälplösa medan konkurrenterna surrade förbi! Men. . . då reste sig Pelle Åkarn som en havets hjälte. Han bar ej kask eller vapenrock men väl en randig slips. Utan ett ord drog han av sig slipsen, knöt en knop i ena ändan och överräckte den till Nisse Förgasarn som lindade slipsen på balanshjulet och drog igång.
    Nisse Förgasarn vann en klasseger och har sedan dess alltid sett till att det finns slips på de kartläsare han engagerar.
    Ett år förlorade han då det i en kritisk situation visade sig, att kartläsaren hade en färdigknuten slips med gummisnodd i nacken, omöjlig att starta en 80-hästare med.
    Slipsens betydelse för sjöfarten kan sålunda inte förnekas, menade Söderlund i viken och drog åt knuten på sin grönrandiga.
    — Instämmer, sa Pettersson med Archimedesen (grå med röda blixtar). Tänk på Isaksson bara. 
    Isaksson på Rödskär bar aldrig slips, hade inte ens slips när slipsen var inne utan gick då i fluga. Men en gång i livet hade han slips och det blev hans räddning. Det skulle bli barndop på Österlöga och det var ett helvetes blåsväder när Isaksson skulle ut. Han fick skjuts med Bullriga Berglunds snipa och mitt på Jungfrun gick draggen överbord. Den låg på fördäck och drattade i när snipan krängde i sidsjön.
    — Bärga draggen! skrek bullriga Berglund som stod till rors.
    Och Isaksson till att kravla ut på däck på alla fyra i finkostymen. Han hade just fått tag i tåten, när snipan krängde igen och Isaksson gick på örona i spat. Bullriga Berglund slog back i maskin, för här var det kritiskt. Isaksson på Rödskär kan, som de flesta skärgårdsbor, inte simma. Men han låg där och plaska och flöt på luftsäcken innanför kavajen och Berglund lät snipan sakta driva mot honom med bredsidan mot honom. “Just som han sjönk, fick jag tag i slipsen på'n”. brukar Berglund berätta. “Hade han haft fluga, hade han varit död i dag.”
    Det ordades mycket om slipsar på ön denna Fars Dag.
 Man drog historien om när Öberg med Pentan var i Nyhavn och inte hade minsta glädje av sin slips, tvärtom. En buse sög tag i slipsen på honom, halade in ett par decimeter och skallade Öberg mitt emellan ögona. Att träffen blev så klockren var helt den förbannade slipsens fel.
  Man drog storyn om stackars nerkrökade Lindgren som hade stora mandolindarret i händerna varje morgon och alltid spillde på sig när han skulle ta återställarn, ända tills han lärde sig att hålla glaset med vänstern, lägga slipsen i en löpsnara kring glaset med högern och sedan hala in glaset mot munnen.
  Man drog storyn om den snobbiga anstaltsdirektören som fick för sig, att alla internerna skulle utrustas med slipsar på statens bekostnad, dels skulle det bli trevligare på anstalten, dels skulle slipsarna göra gott för internernas självkänsla. En natt rymde alla internerna på en lina som de tillverkat av sina slipsar. Det blev fyra slipsar över att binda direktörn med.
    Den sydvästliga blåsten tilltog, blygrått vatten kastades mot klipporna och piskades till vitt skum. Med blåsten kom regnet som smattrade mot sjöbodstaken och presenningarna över uppdragna båtar. En sådan dag har fem gubbar på en ö inte mycket annat att göra än att sitta på bänken i lä av sjöbon och dilla om slipsar. . .