Småfåglarna knarkar...
    nr 35 1967                              
■■■ I sommarens sista vindpinade afton satt Söderlund i viken och kastade brödbitar på fiskmåsarna. 
    — Fåglar, sa han, är väldigt dumma!
  Sakta bröt Söderlund en gammal torkad långfralla i stycken och hyvade bitarna i sjön.
    — Här fyllde jag en gammal konservburk med brödbitar och ställde ut på trappan åt måsarna. Så kommer det en mås för att käka. Vet du vad den gjorde? Jo, han satte sej på sydkanten av burken. Det var klart som dagen att burken välte. Och inte nog med det, när sydkanten gav vika så kom nordkanten av burken opp och klippte till måsen mellan ögonen så han tratta på ändan. Han var så yr i bollen att han måste gå till fots hem.
    En gång hade jag ett fågelbord, sa Söderlund, en sån där liten stuga på en pinne. Man tankade frön genom att lyfta på skorsten och låta det rinna ner ifrån påsen. Inte för att jag vill skryta på något vis, men fågelbordet drog mest folk på hela ön. Jag hade lärkor och ärlor och bofinkar och sparvar och mesar och fan och hans mormor som stod i kö hela dagarna för att käka hos mej. Oskarsson på udden som alltid ska planka mina idéer snickrade ett fågelbord han också, men där fick han inget annat än sparvar. Och det var enstaka feta sparvar som kom från mej och tittade in hos Oskarsson för en liten vickning bara.
    — Du höll visst på att bevisa att fåglar är korkade?
    — Ja, lugnare. Oskarssons katt, den där randiga med vita strumpor du vet, han som hade dille på att leka kurragömma. . .
    — Jaså han i kaminen?
    — Just han. . .
    (För den oinvigde må här inskjutas att Söderlund avser den katt som hade gömt sej i kaminen när Oskarsson skulle tända en brasa. När Oskarsson satte fyr for katten upp ur kaminen som en fyrverkeripjäs och försvann bortåt norrändan på ön med två rasslande spisringar om halsen.)
    — Just den katten, sa Söderlund, han fick för sej att han skulle gömma sej i mitt fågelbord. Det var lite trångt förstås, men sen han hade bökat några minuter hade han fått plats med hela sej och till sist halade han in svansen också så att ingen kunde se honom. Då kom en hungrig gråsparv ångande på låg höjd mot fågelbordet för att få sej en bit mat. Jag anade det värsta, men tänkte, att sparvfan ser väl att det är upptaget och sticker! Men fåglar är som jag nyss påpekade ganska korkade. Katten tog chansen. Han fyllde hela ingången med huvudet och spärrade upp gapet på vid gavel. Och sparven hann inte slå till bromsarna utan flög rätt i halsen på'n!
    Jag vet, sa Söderlund, varför fåglar bär sej åt som dom gör. Dom är inte korkade innerst inne, dom är knarkade!
    — Äh?
    — Visst, en massa folk springer och matar dom med knark. Fråga inte mej hur dom kan ta det på sitt ansvar, det bara är så. . . Det är för att dom är nedknarkade som fåglarna slår sej själva i roten med plåtburkar och flyger rakt in i gapet på bondkatter.
    — Har du kommit på det där själv?
    — Nej, sa Söderlund, en tjej jag känner som heter Thea och bor i Grängesberg har kommit saken på spåren av en händelse.
    — Och hur knarkas det i fågelvärlden?
    — Dom kör med opium och haschisch, sa Söderlund.
    — Berätta.
  Jo, Thea hade ett sånt här fågelbord hon också. Och det tankade hon med frön, såna där som man köper i plastpåsar för ett par spänn. Det hör till sjukdomsbilden hos fåglarna att dom trampar mitt i maten och dräller på sej när dom käkar. Och kan man tänka sej, runt Theas fågelbord började det växa de underligaste växter! Vet du vad dom gör opium av?
    — Vallmo.
    — Just det. . . Och hasch då?
    — Hampa, va?
    — Jajamän. . . halva tomten var en enda opium- och haschodling när jag hälsa på'na i förra veckan! Häromdan var radiopolisen ute och strök kring hennes tomt, dom tror väl att Thea håller på att sörja för vinterknarket. Men är det inte för jäkligt? Här säljer man knark åt småfåglar ute i öppna handeln! Undra på att fåglarna får spader och flyger rakt på.
    Det går väl an med sparvarna och bofinkarna som blir glada och muntra av knarket, säjer Söderlund. Det är betydligt värre med dom som har taskigt knarksinne, hackspettarna och kråkorna och skatorna. Dom blir elaka och lömska. När jag skulle hala flaggan i torsdags. . .
    — Flaggade du på en torsdag?
    — Ja, kompisarna på jobbet skulle komma ut med lite putäller för ett samkväm och visste inte riktigt på vilken ö jag bodde. Så jag sa: Åk tills ni ser en svensk flagga, då kommer ni rätt, för det är ingen annan än jag som är så tokig så han hissar flaggan på en torsdag! Förresten så kom dom fel ändå, för Persson på Uddholmen hade en svärmor som fyllde sextio och eftersom han ska ärva käringen en gång, så hissade han också flaggan på en torsdag. Jubilaren höll på att få slag när tre fylliga pojkar hoppade i land med ett indiantjut på läpparna och bruna påsar i nyporna. Nå, dom kom till rätt flaggstång så småningom, och när jag skulle ta ner flaggan, så tror du inte att det sitter en hackspett oppe i toppen och stretar emot! Han hade klippt till om tåten med näbben och stretade som en dragkampare. Gubbarna från jobbet stod runt omkring och hejade på'n. Jag blev så förbannad att jag tog sats och ryckte till och då lossnade hela kulan. Johanson på bokföringen höll på att få'n i roten.
    — Det värsta var, sa Söderlund dystert, att hackspetten satt kvar och garvade åt mej.
  För att inte tala om skatorna! Det satt en på motorn när jag skulle dra igång båten häromdan.
    — Schas, sa jag
    — He-he-he-he, sa skatan och satt kvar på balanshjulet. Det hjälpte inte att jag började linda opp startsnöret på hjulet, skatan flyttade sej inte en centimeter. Då vart jag arg och spände startsnöret och sa:
    — Du får en sista chans, skatjäkel, lyfter du inte nu så ska du få dansa en can can som du aldrig glömmer!
    Sen tog jag sats och ryckte till för kung och fosterland och höll på att slå ihjäl mej. Där låg jag som ett paket framme i fören med en liten fånig snörstump i nypan! Kvar på balanshjulet satt skatan som var nära att skratta på sej. Hon hade hackat av startsnöret!
    — Det måste göras något åt småfåglarna, säjer Söderlund.