Snart kan man inte lita på något!
 
                  
  nr 49  1980                
    En kille i släkten, som är pilot vid charterflyget, har önskat sig en utomhustermometer i julklapp och det ska han få. Versen på paketet är redan klar:
    “Never forget your Fahrenheit when you plan your daily fight".
Det är så begåvat så man kan smälla av.
    Tråkigt nog är det inte lätt att få tag i en bra termometer. Jag har kollat marknaden på olika varuhus och lärt mig att termometrar inte är att lita på. I fredags var det —3 och +2 grader i Vasastan. I lördags var det +4 och +9. Det låg tio termometrar i varuhusets disk och var djupt osams. Somliga menade att där rådde en inomhustemperatur på 17 grader, andra ville ha det till 22. Provade man dem utomhus, fortsatte osämjan.
    Ett försök att kolla termometrarna mot en vanlig febertermometer slog alldeles slint. Lördagen hade trettisju å två.
    Alla sådana här apparater är opålitliga, hävdade Söderlund i viken när vi träffades i bastun på ön i söndagskväll. Den här prylen påstår att vi har 88 grader, men det skulle inte förvåna mig om det är över nitti.
Därpå försvann han gen om dörren med ett gallskrik.
    Den som träffas i ryggen av en från bastutaket fallande droppe kåda upplever det som ett knivhugg.
Bastutaket har vi spikat av ett virke som är garanterat nedtorkat och inte släpper någon kåda förrän vid ungefär hundra grader. Kunde termometern ha pekat så fel?
    Minns, sa Söderlund i viken, när han varit ute och kylt av sig, minns att man aldrig ska lita på manometrar, termometrar, kronometrar eller areometrar. Alla pekar åt helvete.
    — Det senare, areometer, är en grej man använder när man ska kolla styrkan på det som kommer ut ur hembränningsapparaten.
•   När Söderlund var färsk som hemkokare bjöd han på vernissage efter första koket. 48 procent och delikat som Kron! bedyrade han.
    Med klädsamt allvar förde vi våra glas till översta knappen i skinnvästarna, såg varandra i ögonen och ropade skål.
    Därpå lät sällskapet som en höstförkylning i stallet på Solvalla. Det var tvi, det var attji, det var grrrr och fräs. Söderlund hade bjussat på en finkelsoppa som höll minst 88 procent. Med rinnande ögon enades vi om, att areometrar ska man inte alltid lita på.
•   I utspätt skick smakade Söderlunds debutkok som grogg på Seven Up och Barnängens mjällshampo. Men han har lärt sig med åren. Kasken löddrar sig inte längre i kaffekoppen.
    Oskarsson på udden, som har lite excentriska synpunkter på det mesta, sa från övre laven att felaktiga termometrar är en nationalekonomisk olycka som vi inte har råd med i dessa tider.
    — Antag att vi på åtta miljoner invånare har tre miljoner febertermometrar i riket. Antag att en miljon av dessa pekar för högt så att en miljon människor och fler ändå, i familjer kan dom ju vara både tre och fyra personer om en termometer, vaknar med 39,2 i stället för normala 36,9. Ponera att flertalet av dessa ringer till sjukkassan och sjukskriver sig. Räknar man ut vad deras uteblivna arbetsinsats kostar riket i produktions- bortfall och vad deras sängliggande kostar riket i form av utbetalda sjukersättningar, så kommer man upp i svindlande belopp.
    — Riket har verkligen inte råd med termometrar som visar fel! fastslog Oskarsson och knackade på bastutermometern som därvid raskt hoppade upp i 94 grader.
    — Detta är ett fall för Svenska Arbetsgivareföreningen att ta itu med, sa Söderlund tankfullt.
    — Men när vi ändå är i farten med att “ponera”, sa Öberg med Pentan, så kan vi ju ponera att alla febertermometrar visar för låg temperatur så att en massa människor luras att släpa sig till jobbet fast dom de facto är sjuka?
    — Då är det ett fall för LO och TCO, sa Söderlund.
    Vi enades om, att när det gäller vinna full visshet om människans kroppstemperatur, kan man lika gärna göra som sjukvårdskorpralen i l76:an.
    176:an är den där gamla historien om generalen som var så in i helvete elak, att hela försvaret fruktade honom. Det bar sig emellertid inte bättre än att generalen drabbades av svindel och stark feber just som han befann sig på inspektion vid I 3 i Örebro. Han lades in på sjukan och en sjukvårdskorpral fick uppdraget att ta tempen på gubben.
    Korpralen gick till verket med en viss förtjusning, ty tidigare på dagen, när korpralen korsat kaserngården med en bukett tulpaner för att uppvakta en flicka i matsalen, hade generalen rutit att korpralerna jävlar anamma inte skulle ränna om kring med tulpaner i tjänsten utan slänga dem i närmaste papperskorg!
    — Får jag be generalen vända sig på mage, sa sjukvårdskorpralen. . . Så ja, var nu snäll och ligg stilla så där i fyra minuter!
    Ute i korridoren mötte han regementsläkaren som röt:
    — Vad i herrans namn har ni för er med generalen?
    — Jag tar tempen, är det så konstigt?
    — Nej, men jag har aldrig sett någon göra det med en tulpan!
    I måndags vände jag mig till en välrenommerad optiker, fick se på tio termometrar som visade en temperatur varierande mellan 19 och 20,5 grader. Genomsnittet blev 20,2. En termometer visande just detta gradtal inköptes för 56 spänn.
    Väl hemma fick jag veta att det var en barometer han önskat sig, flygarn. Hur rimmar man på en sån?
    Just nu grubblar jag för högtryck.