Snart rullar flyttbussarna ut i landet...
 
   nr 16  1973 
■■■ Svenska män har bytt samtalsämne på sej. I den mondäna tjänstemannavärld, i vars förortssalonger jag brukar roa mig, brukade svenska herrar förr presentera sej för varandra genom att räcka fram näven, bocka avmätt och säja:
    — Jakobsson. Södra Latin 46. Angenämt.
    Varvid motparten sa:
    — Emilsson. Norra Real. 48. Angenämt.
    Därmed ville herrarna antyda för varandra att och när och var de hade tagit studentexamen. Eftersom man själv var lika lat på 40 talet som man är i dag, så erövrade man aldrig någon vit mössa. och därför var dessa presentationsceremonier lite pinsamma. Med något blossande kinder räckte man fram sin näve och sa:
    — Olsson. Dahlbergs bilskola 56. Angenämt.
  När jag upprepat detta en tre, fyra gånger utan att någon av herrarna reagerade ett spår, föll en sten från mitt bröst. I fortsättningen sa jag:
    — Olsson, LHS sen 1925. (LHS = Livets Hårda Skola.)
  I slutet av 60-talet blev jag allt djärvare och körde med:
    — Olsson. Statens Normalskola För Flickor 1902.
    Samtliga herrar log förbindligt och höjde pruttarna till en samförståndets skål män emellan.
    Ja, det gick mycket högtidligt till på den tiden, vilket inte hindrade att herrarna fyra timmar senare bröt arm över salongsbordet med sådan beslutsamhet att groggar välte och värdinnan famlade efter luktsaltet.
    I dag är situationen en annan på dessa tjänstemannavärldens parties. Herrarna presenterar sej för varandra med suckar och förtvivlan. Uttryckande sitt djupa medlidande med varandra, kramar de varandras händer, ser varandra tragiskt i ögonen och säjer:
    — Eriksson. Umeå 74. Inte angenämt.
    — Osvaldsson, Gävle 75. Inte angenämt alls.
    Då vet man, att man har hamnat bland de stackars utlokaliserade satarna, de som av någon besynnerlig anledning ska tvångsförflyttas till landsorten inom de närmaste åren tillsammans med sina statliga verk.
    Dessa herrar, sådana hedersmän som Magnusson, Norrköping 75. Lundström, Jönköping 74 och Fägerstolpe, Skellefteå 75, det är dom som fått något nytt att tala om.
    De talar inte om annat än de nya folkvandringarna som regeringen hittat på.
  De är överens om två saker: A) Dom ska inte rösta på Palme mer i sitt liv. B) Just de städer, dit de ska utlokaliseras, är de mögligaste råtthål som någonsin lagts under en stadsplan.
    Snacket på partyna är fascinerande, ur innandömet på ytligt sett mycket soignerade herrar i lönegrad B 27 bubblar det så mycken hat och förbannelse, att en eventuellt närvarande psykiater skulle tycka det vore en Freud att leva.
  Ett blodtryck från kartverket ska till Gävle och det kunde han för all del acceptera för egen del, men “det är värst för tanten”, sa han. Det framkom att blodtryckets tant driver en liten sybehörsaffär i en förort utanför Stockholm och nu hade paret besökt Gävle för att kolla läget på sybehörsmarknaden. Utsikterna var mycket dystra.
    — Hurså. sa en von Knorre (som satsar så hårt på karriären i sitt verk, att han skrivit in sej i samma Arbetarkommun som Carl Lidbom), menar herrn att det inte sys något i en stad som Gävle?
    — Jo, för helvete, skrek blodtrycket, hela Gävle sitter och syr som små jävlar, men det ligger en sybehörsbutik i vartenda kvarter!
    — Då, sa karriären, är det väl bäst att frun stannar i sin butik utanför Stockholm och pendlar till Gävle under helgerna?
    Tjusigt familjeliv va, sa blodtrycket. Nä, det blir väl så att vi skiljer oss. Hon blir kvar i Stockholm för gott. Kanske gifter hon om sej med nån norrländsk bonddräng som AMS har skickat till Stockholm.
  En “Norrköping 75” menade, att den stora utvandringen av tjänstemän kommer att ha många tragedier i sitt spår, dubbelarbetande makar av vilka bara den ena får plats på den nya orten osv, men att jippot dessutom kommer att ha en dyster inverkan på villapriser och priser på insatslägenheter i Stockholm.
    — Folk, som det här är fråga om, bor ofta i insatslägenheter eller villa. När tusentals villor i Stockholmstrakten ska säljas på en gång så blir ju tillgången större än efterfrågan och priserna sjunker.
    Dessa ideliga diskussioner om verkstjänstemännens situation har även spritt sej ut till ön i skärgårn, där sommartorparna börjar slå ut i full blom nu när vårvädret sätter in. Oskarsson på udden hör nämligen till dem vars verk ska ut på bystan.
    — Egentligen skulle man rösta på Fälldin i höst, sa Oskarsson.
    — Dumt, sa Söderlund i viken, då blir du ju utkastad till bystan av den gröna vågen och får nåt gammalt torp med utedass att bo i. Det är väl bättre att rösta på Palme och få det modernt på landet?
    Villan sa Oskarsson, vem vill köpa villan av mej när den dagen kommer?
    — Fy satan vad jag är trött på er tjänstemän som inte har det minsta fantasi eller förmåga till konstruktivt tänkande, röt Söderlund. “Vem vill köpa villan av mej när den dan kommer Ssss!
    — Ja vem?
    — Du ska förstås sälja villan nu. I morron dag, medan villapriserna ännu är bra! På så vis kan du stanna kvar i stan.
    — Hur ska det gå till?
    — Jo, villan ger dej kapital. För kapitalet köper du en flyttbuss, säger upp dej på verket och öppnar flyttningsservice för alla stackars tjänstemän som ska tvångsförflyttas till Norrland. Du kommer att tjäna benster som gräs. Det säjs att staten betalar flyttningen åt folket.
    — Ja, kanske det. Men villan har man ju fäst sej vid. . .
    — Visst, sa Söderlund, men den köper du tillbaka 1976 när priserna har sjunkit. Du får den säkert för 20.000 mindre än vad han gav, stackarn som köpte den av dej 1973. Och trivs du inte, tillade Söderlund. så kan du ju sälja den igen 1979 och få jättepröjs.
    — Hur ska det gå till?
    — Jo 1979 får vi borgerlig regering som flyttar tillbaka de statliga verken till Stockholm. Det kommer tusentals tjänstemän drällande från Norrland till Stockholm och slåss om villorna och driver upp priserna. Sätt i gång, Oskarsson! Det råkar vara så i tillvaron, sa Söderlund, att man måste tänka konstruktivt även om man är skåning och statstjänsteman.