SÖDERLUND ÅKER FAST...

 
   
nr 33 1967                 
••• Även denne välsignade augusti när dillångorna från kräftkoken sveper över ön, har sina svarta dagar. Söderlund i viken stod nere vid sjöbodarna och sparkade surt i några rullar gammalt tågvirke och Oskarsson på udden satt på en sump och skrattade så han pep.
    När Söderlund sparkar och Oskarsson piper, då brukar det ha gått åt fanders för Söderlund.
    — 80 spänn igen! sa Söderlund förklarande och fortsatte att sparka.
    Det är så att vi som bor på ön måste in till Dalarö för att hämta mat, bensin, folk och kravbrev nån gång då och då. Under dessa expeditioner korsar vi två farleder och vid själva korsandet måste vi hålla 7 knops fart. Det är föralldel ingen som gör det, för vi tycker liksom det är listigare att vi passerar farleden i högsta fart så att vi kommer kvickt ur vägen. Men kustbevakningen tycker annorlunda och prejar oss med snabbgående båtar.
    Oskarsson förklarade mellan gapskratten hur det hade gått till. Söderlund hade stått till rors när kustbevakningen kom utfarande bakom en udde.
    — Ta ratten! skrek Söderlund till Oskarsson.
    — Så att jag åker dit, va? sa Oskarsson. Såna enkla grejer går jag inte på!
    — Ta ratten innan jag slår skiftnyckeln i roten på dej! röt Söderlund.
    Oskarsson tog tveksamt ratten. Då gjorde Söderlund något som fick Oskarsson att bli fundersam. Han kastade sej på durken, höll sej för magen, rullade av och an och skrek som en skadeskjuten gris.
    Goddag sa kustbevakningen när dom bordade, det gick visst lite för fort över farleden?
    — Jaså? sa Oskarsson.
    — Ojojojoj, skrek Söderlund och rullade som en Sofiaflicka.
    — 24 knop för att vara exakt! sa kustbevakningen.
    — Ojojoj, skrek Söderlund begriper ni inte att det är sjuktransport? Vi måste in till Karolinska på direkten. . . ojojoj!! 
    Vänd till Oskarsson sa kustbevakningen i det dom pekade på Söderlund:
    — Är det den där galningen som är sjuk?
    — Jättesjuk, sa Oskarsson.
    — Det måste ha kommit plötsligt? sa kustbevakningen,
    — I helvete, sa Söderlund och reste sej grimaserande på högra armbågen, jag har legat i plågor hela natten. . . Ojojoj!
    Kustbevakaren kunde inte låta bli att flina. Så sa han:
    — Men för trekvart sen var ni inte sjukare än att ni satt på Fläderkobben och sjöng!
    Sakta reste sej Söderlund från durken, borstade av sej och suckade. Spelet var förlorat. Vad kustbevakarna nyss påpekat var tyvärr alltför sant. Söderlund har läst i en tvivelaktig fiskehandbok att fisk, särskilt abborre, lockas av musik.
    — Han satt på Fläderkobben och sjöng i tjugo minuter, inflikade Oskarsson som en parentes i historien. Och vet du vad han sjöng?
    — Nej, men jag vet hur han sjunger.
    — Jo han sjöng den där om Arvid!
•   Vad missar man inte här i livet! Där satt Söderlund mitt i plurret på en ensam kobbe och sjöng: “Han kysser flickor små och gärna två och två A-a-a-a-a-r-v-i-d han är som han är! Han drar som en magnet ja, fråga dom som vet
A-a-a-a-a-r-v-i-d han är som han är. . .
    Varför var man inte där med bandspelaren?
    Äsch sa Söderlund, vad sägs om en nattfösare i bersån?
    Jo tack, man är väl kompis. Det är klart att man ska hjälpa sina vänner att svälja ner förtreten.
•   Det blev som det brukar bli i bersån. Dagens små nära ting tas upp till förströdd diskussion. Vädret t ex. Det blåste ju några dagar för nån vecka sen, och det räckte för att sänka temperaturen på badvattnet i viken från 19 till 12 grader.
    — Det var värre i Erstaviken, sa Oskarsson. Det stod i tidningen att badtemperaturen sjönk från 19 grader till 4½ på en timme!
    — Jag såg också det där, sa Söderlund, Jag föreslog att fruarna på ön skulle starta en ideell syjunta med syfte att sticka små tröjor och fenvärmare åt abborrarna.
    — Det påminner om nåt jag läste i en bok av Wodehouse, sa Oskarsson på udden, Han skrev om nån som han inte gillade, att om man lindade ett nystan av vederbörandes hjärnvindlingar så skulle det på sin höjd räcka till att sticka ett par byxor åt en mycket liten kanariefågel.
    — Ha, sa Söderlund. Skulle man nysta upp hjärnvindlingarna på den där kustbevakaren som inte aktade för rov att sätta fast en sjuk man, så skulle det inte gå att virka något alls. Dom skulle vara alldeles för klibbiga. På sin höjd skulle man kunna bjuda en mycket småväxt mun på en portion spaghetti.
    Daggen faller, sa Oskarsson, ska vi gå in i stugan?
    — Är du rädd att få groggen utspädd? sa Söderlund.
    — Nä, men det är lite kallt, sa Oskarsson.
    — In kan vi inte gå, sa Söderlund, det är italiensk långfilm i TV. Hela kåken ekar av “bella, bella” och “par favore”.
    — TV är botten, sa Oskarsson och tittade dystert i glaset.
    — Ja i varje fall de där italienska filmerna där folk gallskriker så fort dom ska säja god dag. Då är Bedrup bättre.
    — Han skriker han också, sa Oskarsson, men dom skäller på'n i Expressen för att han skriker innantill och skriker fel ändå.
    — Inget ont i Bedrup, sa Söderlund. En Nutte i TV-sporten.
    Har ni hört sa Oskarsson, vad dom kallar Olof Palme på Fårö?
    Nej, det hade ingen hört.
    — Olof Sk-tkonung, sa Oskarsson.
•   Har ni apropå Fårö hört vad Liv Ullmann kallar Ingmar Bergman? sa Söderlund som alltid ska vara värst.
    — Nej, sa vi.
    — Ingmar, sa Söderlund. Dom är du!
    Då tog vi Söderlund i hampan, ledde in honom i kåken och bestraffade honom med tio minuter Italiensk film.
    Sommaren lider mot sitt slut. Pelargonerna står rufsiga som nyuppstigna fruntimmer i verandakrukorna, luften här ute börjar bli så där glittrande höstklar att man skulle vilja dricka den med is i och fjärden ligger blåsvart och tyst sedan den sista semesterfirarens aktersnurra tonat bort åt Saltsjöbadshållet till. Snart ska vi skruva på våra fönsterluckor, skiljas för i år och resa in till stan. Kanske träffar man Söderlund i viken i något gathörn. Han är klädd i mörk kostym, strikt vit skjorta och slips och en sober paletå. Han bär en portfölj under armen. Han ler och ser nästan förlägen ut. Man konverserar i fem krystade minuter, säjer hej och tjänare och “vi ses därute i sommar”.
    Men innan dess ska vi äta kräftor — inga rödmyror som dom tar 48 kronor kilot för i stan, utan riktiga kräftor som mäter sina 15 cm i klolästen, såna som Söderlund har fixat.
•   Augustikvällen kommer tidigt. Eller som Söderlund brukar säja: Här är svart som på kongress med sotarnas fackförening! Jag får sällskap en bit med Oskarsson. Det är snatter i stugan på udden. Det är Söderlundskan, Oskarssons och jagskan som råkat i dispyt. Om vad? Jo, om Clara i Onkel Wills imperium skelar lite med ena ögat eller inte. . .