SÖDERLUND BLIR KOMPIS MED SINA BARN!
 
                                               
  nr 31 1967
■■■ Sommaren är inte bara den tid då man återhämtar sej psykiskt och fysiskt, sa Söderlund i viken. Sommaren är också den tid då stressade familjefäder får leva samman med sina barn, när far och söner kan umgås som kamrater och tala ut om tillvarons problem.
    — Dra mej baklänges, sa fru Söderlund. Du som inte ens sett dina grabbar sen examen, när du skällde ut dom för att dom bara hade treor och fyror i betygen! 
  Det var pratstund en afton i bersån och vi hade uppenbarligen kommit in på ett något känsligt ämne.
    — Menar du, sa Söderlund, att jag försummar mina barn?
    — Försummar? sa Söderlundskan. Det är inte ordet. Du ignorerar dom. Det skulle inte förvåna mej om pojkarna en vacker dag kommer till mej och undrar vad det är för en konstig gubbe i vegamössa som bor i hörnrummet.
    Nu jävlar, sa Söderlund! I morgon ska jag banne mej leva med mina söner så att dom aldrig ska glömma't!
  Det var en tisdag och Söderlund fick rätt, barnen Söderlund kommer sent att glömma den dagen.
    Det började med att den konstiga gubben i vegamössa tog sina pojkar om ryggen och förde dom till vedboden.
    — Nu pojkar, sa han, ska vi hitta på nåt skoj!
    Gossarna följde sin far in i boden med tindrande ögon. Men när far tog fram tre täljknivar så var det någonting som brast inom den största av gossarna. Han sa:
    — Fan menar du? Tälja barkbåtar? Jag som trodde att du hade gömt en liter bakom målarburkarna!
    Jag kan inte alldeles gå i god för sanningshalten i denna skildring, för jag har rapporterna från Söderlundskan. Söderlund själv tiger om den här dagen. Sönerna kanske glömmer den när dom nått mogen ålder, men Söderlund glömmer den aldrig. 
  Var är pojkarna? hojtade han när sönerna i ett obevakat ögonblick smitit undan sin far, som de fann en smula egendomlig.
    — Bak ladan och spelar kort, sa fru Söderlund.
    Söderlund var där på sekunden, det satt fyra grabbar i gräset och slängde kortlappar på en opp-och-ner-vänd läskedrycksback.
    — Jag hoppar in, sa Söderlund hurtigt. Är det kryp eller vanlig?
    — Vadå menar far? svarade äldste sonen.
    — Ja, är det inte casino ni lirar?
    — Farsan! sa sonen med något tjockt i halsen. Yngste sonen hade redan tårar i ögonen.
    — Ha ha, sa Söderlund, jag fick storan! Det vet ni va, att ruter tio är storan?
    — Farsan, sa äldste sonen gråtande av ilska, om vi och våra polare vill dra en poker i all stillhet, så ska inte du komma ångande och låta som om du vickade för en fröken i lekskolan!
    Lunchen blev en prövning för denne man som försökte leva samman med sina barn. Sönerna äter nämligen filmjölk till lunch och det är något som Söderlund valde bort redan i barnbespisningen. Men en god far offrar sej.
    — Hustru! skrek han, jag äter samma käk som pojkarna i dag!
    — Flingor också? undrade Söderlundskan med ett leende så sötsurt att Söderlund frös.
  Ett berg av flingor rågade Söderlunds tallrik, och Söderlund blundade och åt. Sönerna iakttog honom forskande och tisslade sinsemellan. Förmodligen diskuterade de vilken psykiater de skulle ringa om gubben blev våldsam.
    — Det här är ju riktigt smarrigt, grabbar, sa Söderlund. Mera sa han inte, för han fick en plastbil i galen strupe. Söderlund hostade och bilen backade ur och la sej i tallriken igen.
    — Vem fan lägger leksaker i min mat? skrek Söderlund.
    — Nån på Kelloggs i England, sa Söderlundskan. Dom lägger i det för att roa barn.
    — Äter våra barn plastbilar? Söderlund var upprörd.
    — Nä, sa äldste sonen med en ton av lugnt förakt, vi spottar ut dom. Men segelbåtarna är rätt goa.
    — Och flygmaskinerna! sa yngste grabben. Jag är galen i flygmaskiner till lunch!
    Eftermiddagen var nära att ända i en katastrof. Grabbarna kom utrusande ur kåken alldeles röa i nosen och sa:
    — Morsan, ta hand om farsan. Han har fått dödsspader!
    — Vad har han hittat på nu då?
    Den äldstes röst sprack i falsett när han pep:
    — Karlfan läser sagor för oss!
    Söderlund kom modstulen lufsande efter. Han hade boken i nypan. En bok som han läste om och om igen när han var grabb. 
    — “Bill, alla tiders tjyvpojke”.
    — Ta och spisa skivor med pojkarna i stället, rådde Söderlundskan.
  Allt mindre entusiastisk inför tanken att umgås med sina barn släpade Söderlund fram en grammofon och en skivpacke. Grabbarna la på en platta av Monkees och stampade takten så att stuggolvet skakade.
    — Nu tar vi en Ellington, va? sa Söderlund käckt.
    En förlägen tystnad spred sig i rummet. Söderlundsbarnen och deras kompisar, två lymlar fallna efter Oskarsson på udden, tittade på varann. En Oskarsson bröt tystnaden och sa:
    — Ellington, vem är det?
    — Jag har för mej att det är nån gubbe vid spårvägen som farsan känner, sa yngste Söderlundarn.
    — Ellington? sa äldste Söderlundarn och smakade på namnet. Det låter som en filmkille. Var det inte han som fick på nöten i Onkel Wills imperium sist?
  Äldsta barnet Oskarsson, ett frö som ser ut som omslagspojken på svenska MAD, tittade på Söderlund med halvslutna ögon, blåste ut en halv John Silver i ett enda moln och sa:
    — Nä, nån Ellington har vi inte i lager, men för att göra dej lycklig gamle man, så ska jag knata hem till morsan och låna en jättefin platta med Christian Schröder och Naima Wifstrand. Det svänger skitfint om Naima i “Låt oss liksom svalorna”!
    Var är pappa? undrade Söderlundskan, när hon efter en dryg timme tittade till sina söner.
    Yngsta barnet Söderlund lyfte blicken från pokerhanden och sa:
    — Han försvann för en kvart sen. Han sa han skulle gå i sjön!
    — Va? sa Söderlundskan bestört.
    — Äsch, sa äldsta barnet Söderlund, låt inte så glatt överraskad. Han bara lovar och lovar. . .