SÖDERLUND GENOMSKÅDAR FÅGELSKÅDARNA   
          nr 25  1969
■■■ Söderlund i viken har inlett sommaren på ön med att genomskåda fågelskådarna. Det inträffade när Oskarsson på udden klev ut ur skogsbrynet och meddelade att han just hört tjädern spela.
  Oskarsson stod framför granridån och var hänförd hela karln. Han höll armarna utbredda och hade blicken riktad mot skyn. Han såg ut som Al Jolson brukade göra när han sjöng “Swanee how I love you”. Det var bara dom vita vantarna som fattades. Och han sa:
    — Jag har hört tjädern spela!
    — Spela? sa Söderlund.
    — Ja, man säjer så, sa Oskarsson. De flesta fåglar sjunger, men tjädern spelar.
    — Spelar? sa Söderlund. Jag tycker det låter som när en full murare går bakom knuten och får upp taklagsfesten.
    — Barbaren talar, sa Oskarsson. Efter fjorton somrar här på ön borde du väl ha lärt dej något lite om fauna och flora, sa Oskarsson. Men förmågan till naturupplevelser har med intelligens att göra. Brister man i intelligens så blir man också avskuren från naturen!
    Köss mej baklänges, jävla skåning, sa Söderlund. Om jag föredrar att göra något annat på dagarna än att sitta på en stubbe i skogen och lyssna efter tjädrar, så har det inte med bristande intelligens att göra, utan det beror på att jag tycker att tjäderns spel är ett oväsen som man kan klara sej utan!
    — Det är en mognadsfråga, framhärdade Oskarsson. Du är inte så pass intellektuellt mogen att du kan tillgodogöra dej naturupplevelserna. Jag slår vad om att du inte ens kan skilja på en lövsångare och en snöskata.
    — Hyitt, hvitt, sa Söderlund i viken.
    — Va? sa Oskarsson.
    — Hyitt, hyitt, sa Söderlund igen. Han sjunger så, Phylloscopus Trochilus.
    — Vem fan är Phylloscopus Trochilus? sa Oskarsson.
    — Lövsångaren, sa Söderlund i viken. Tror'u inte att jag känner Phylloscopus Trochilus? Vi är så gamla bekanta så vi har slängt titlarna med varann. Jag har varit Phylloscopus med Trochilus sen i början på 40-talet. Däremot har jag inte hunnit bli närmare bekant med Turdus Pilaris.
    — Vem? sa Oskarsson.
    — Snöskatan, sa Söderlund. Den heter Turdus Pilaris, men det krävs lite intelligens för att känna till en sån sak. Att jag inte har blivit närmare bekant med den beror på att den är ganska skygg. Och så fort jag försöker smyga mej på den så kommer en tokig skåning och hoar bland träna så att Turdus Pilaris lyfter och försvinner genom skogen ropande sitt karaktäristiska “tja-tja-tja-tjack”.
    Då dröp Oskarsson i väg tillplattad och med hängande huvud. Pettersson med Archimedesen sa:
    — Helvete, vad du kan Söderlund. Inte visste jag att du var en sån fågelexpert!
    — Det är jag inte heller, sa Söderlund och sög ett förnöjt bloss på sin Havanna II, men jag tog fram en fågelbok i går och kollade in dom där fåglarna. Oskarsson kommer alltid dragande med sina lövsångare och sina snöskator. Det är likadant varenda sommar. Men nu ska han väl hålla snattran på sej i några veckor.
    Fåglar sa Öberg med Pentan eftersinnande. Fåglar tycks intressera folk. Tänk bara på dom här pausfåglarna i radio. År ut och år in kvittrar det en massa fåglar mellan programmen. Vad jag inte begriper är hur dom kan få in fåglarna i studion och hur dom sen får dom att kvittra. Jag hade en faster en gång som köpte en papegoja som kunde prata. Men knappt hade fastern betalt fågeln så tystnade fanskapet. Den satt i buren i flera veckor och sa inte ett smack. Till slut blev faster så förbannad så hon kastade ut buren genom fönstret. Då skrek papegojan: “Hejsan, hejsan gamla kråka!” Men, sa Öberg, hur gör dom på radion? Är fåglarna dresserade så att dom börjar kvittra så fort det tänds en röd lampa över mikrofonen?
    Vet du inte hur det går till på radion? sa Söderlund intresserat.
    — Nej, sa Öberg med Pentan.
    — Det trodde jag att varenda människa visste, sa Söderlund i viken. Minns du Carl-Åke Wad sten?
    — Ja, sa Öberg, populär hallåman på 40-talet.
    — Just det, sa Söderlund. Minns du Sven Jerring, Manne Berggren, Bo Willners och dom andra? Man hör inte av dom så ofta i radio numera. Tror man. I själva verket hör man dom varje dag. För det är dom som jobbar som pausfåglar! Som korrekta ämbetsmän infinner dom sej i Radiohuset. Men knappt har dom hängt av sej paletåerna, så låser dom in sej och börjar kvittra för full rulle.
    — Inte? sa Öberg.
    — Jovisst, sa Söderlund.
    Carl-Åke Wadsten är specialist på entita och buskskvätta, medan Willners ligger mera åt sjöfågel, kricka och vigg och ejder och så. Även strandpipare lär han vara bra på. Jerring har lite svårigheter med nötväckan, men han lär vara alldeles för jävligt fin på göktita. I början satte man honom på tordmulen som säjer “arr arr-arr”, men han fick sluta för det ringde en massa jägmästare från bygderna och klagade på att tordmularna lät som Efraim Alexander.
    — Och Manne Berggren?
    — Genial som halsbandsflugsnappare, vars typiska “siip-tsi tsi-tsiu-tsiu” han behärskar med en sådan fulländning att dom följer honom från jobbet ända hem och vill hångla med honom.
    Sitter ni kvar och pratar fåglar? sa Oskarsson som kom tillbaka från årets premiärdopp nere vid bryggan.
    — Tyst, sa Söderlund och lade handen bakom örat för att lyssna,
    — Va'ere? sa Oskarsson.
    — Tyst! sa Söderlund. Hör! En Perca Fluviatilis!
    Oskarsson lade handen bakom örat och lyssnade även han och sa:
    — Faktiskt har du rätt, sa han. Det är en Perca Fluviatilis. Det låter vackert,
    — Jävla skåning, sa Söderlund. Perca Fluviatilis är det latinska namnet på abborre! Skål gubbar!