Söderlund nobbas på Vaxholms hotell!

nr 26  1968
■■■ Ska man bli på dojan på Vaxholms hotell, så måste man ha snygga dojor att bli på, framhöll Söderlund i viken när han i helgen satt på förstutrappan och kratsade katten mellan örona.
    Det var inte utan att Söderlund var lite bitter. Av hans historia att döma hade
han vissa skäl att vara det. Hör bara:
  Söderlund skulle bjuda en affärsbekant och dennes hustru på en tur runt Stockholm i motorbåten. Och som en liten överraskning la Söderlund in en liten enkel supé i Vaxholm på programmet.
    Söderlund var iförd clubjacka med
blanka knappar (320 bagis på Ströms så det var inga dåliga grejer). Till detta bar han bländvita, nypressade brallor och nyköpta seglardojor, samma sort som Marcus och pojkarna brukar jazza i på klubbhuset i Sandhamn.     Affärsbekantingen kom direkt från jobbet och bar grå kostym.
    Hustrun blommade i sommarmodets alla
kulörer.
     — Ett bord för tre, sa Söderlund till hovmästarn.
     — Beklagar, det finns inget bord.
     — Men det är ju bara halvsatt? sa Söderlund och pekade inåt matsalen.
    Hovmästaren svarade inte han bara
mönstrade Söderlund från topp till tå.
     — Är det nå vajsing? undrade Söderlund.
    Hovmästaren svarade inte. Han pekade i
stället stumt på Söderlunds skor.
     — Seglarskor, sa Söderlund, passar inte dom galoscherna på en skärgårdskrog?
     — Tyvärr.
     — Hör här, sa Söderlund, jag befinner mej i en förfärlig knipa. Jag har bjudit några vänner på middag, dom är ute i tvättrummet och kommer vilken sekund som helst. . . Vi ska inte dansa, inte störa, vi ska bara smälla i oss en förrätt och en varmrätt och en flaska gott vin. Vi ska in till stan, måste in genom Slussen som stänger klockan elva, så vi blir inte sittande mer än tre kvart, högst en timme.
    — Ledsen, sa hovmästaren och försökte  se ut som en pudel. Men vi har avvisat så många redan.
    Jävlar, sa Söderlund, flög ut i garderoben med en sådan fart att rockvaktmästaren for upp i givakt från Aftonbladet.

    — Ro hit med dojorna! sa Söderlund.
Du får femtio lock för dojorna och hålfotsinläggen tillbaka!
    Nej rockvaktmästaren ville inte gå
med på affären, trots att det skulle ha inneburit en icke föraktlig vinst för honom. Sannolikt var det mot hans reglemente att vakta sommarhattarna i strumpfötterna. Men det fanns en annan lösning. Rockvaktmästaren försvann och återkom med ett par nedgångna men dock sandaler, den ena i nummer 43, den andra i nummer 45. Söderland har 41. Han fick hyra dom för en tia.
    — Jag måste hasa mej fram över golvet för att få dojorna med mej. Egentligen,
sa Söderlund, så är jag den ende som har åkt skidor in i matsalen på Vaxholms hotell. Dom jag var ute med trodde väl inte att jag var riktigt klok, där jag for fram som en gammal tangocharmör på golvet. Men hovmästaren bockade artigt och sa att nu fanns det högar med bord.
   Dansen pågick som bäst i lokalen och mitt i varmrätten, kom en trött kille som trampade sej själv på tårna fram till Söderlunds bord. Han hade ätit biff a la Lindström, framgick det, för det mesta satt på skjortan som var mörkgrön, utom kragen som var svart av svett. En färdig-knuten slips med slaknad gummisnodd krönte verket. Mannen bockade sej för Söderlunds affärsbekantings hustru och anhöll i något osorterade ordalag om en slow fox. Söderlund for upp och sa:
    — Nej tack, det passar inte så här mitt i maten!
    — Jaså, sa mannen, gjorde en helomvändning och föll ihop på sin stol igen.
Sen hände något mycket egendomligt. Mannen som nyss var i en sådan form för en slow fox, ramlade framstupa i det som var kvar av biff a la Lindström. Hovmästaren knackade honom försynt på axeln och uppmanade honom att vakna. Mannen reste sig, strök biffen ur ansiktet och sa;
     — En grogg!
    Detta var i och för sig inte så märkvärdigt. Det märkvärdiga var snarare att han fick en!
    Men det var ju en fin man, han hade svarta skor.
    Hovmästarn travade i väg för att hämta groggen, mannen lyfte pilsnerflaskan
från bordet och halsade med välbehag.
    — En mycket märklig historia, sa Oskarsson på udden.
    — Ja inte sant, sa Söderlund.
    — En ren skandal, sa Oskarsson.
    — Nja, i varje fall en sandal, sa Söderlund och drog i gång motorgräsklipparen.
  Han säjer att han klipper gräset varannan kväll mest för att roa nyckelpigorna.
    Först tyckte jag att nyckelpigorna var ganska korkade, sa Söderlund. Jag råkade köra över en häromkvällen och tänkte att nu fick han väl sej en dagsedel av kniven sa han dog! Men kan ni tänka er, han klarade sej . . . Och när jag kom tillbaka på, andra varvet, så satt han där mitt i vägen för mej igen! Då blev jag lite förbannad och sa, att du ska få dej en snyting till eftersom du tigger om’et. Men ni skulle ha sett på nyckelpigan, han bara flög ut på andra sidan maskinen! Och så där höll han på hela kvällen. Nu blir jag inte av me'n. Han kommer flygande så fort jag startar. Han tror förstås att han är på Gröna Lund och har helball.
    Och se. . . så fort motorn smattrade i gång, kom en liten nyckelpiga och slog sej förväntansfullt ner framför Söderlunds klippare. Söderlund var riktigt snopen själv.
     — Det var mej en nöjeslysten jäkel. Snart ska jag börja ta entré av dom.