Söderlund vågar inte åka till stan
    nr 36  1974  
 ■■■ Mörkret och vemodet smyger sej hand i hand över ön de sista kvällarna i augusti. 
    Det är ett svart och plötsligt mörker, det känns som att snyta sej i ett karbonpapper. Där nyss barnskratten tillrade bland bryggorna är det nu bara svart och tyst som om alla proppar i världen pajat i en och samma sekund. Fyrarna i farleden skär som kalla piskrapp genom denna svartsoppa.
    Vi som bor kvar i det längsta känner vemodet krama våra hjärtan. Sommaren är obönhörligen slut, festen är över.
    — Toii, säjer Söderlund i viken och spottar på sommarens sista daggmask så hon slaknar av häpenhet där hon sitter på den, 88:onde kroken på sommarens sista långrev.
  Det var hundra krok från början, men vi brukar rycka loss tafsarna från reven när vi får ål på dom. Det är lättare att handskas med ålen när man ska flå den, om man kan hänga opp den i tafsen på Söderlunds sjöbodvägg.
    — Det känns lika taskit varje år, sa Öberg med Pentan.
    — Sommarhatt, sa Pettersson med Archimedesen och vi log alla.
    På somliga öar har, dom nummer på historierna. Någon säjer 56, så flinar halva ön. Nån annan säjer 78 och folk vrider sej. På våran ö är vi inte lika avancerade, vi kör med nyckelord. Vi säjer göken, gamla Forden, ikväll och personalfest och alla har roligt. Nu sa Pettersson sommarhatt, men den är inte särskilt rolig. När Pettersson säjer sommarhatt så skrattar man inte, man ler bara. Ursprungligen handlar sommarhatt om gubbarna Isaksson som bodde på Klövskär och var lika lomhörda båda två. Och den ena gubben sa:
    — Dä ä höst å vi har ingen sommar hatt.
    — Va?
    — DE Ä HÖST Å vi HAR INGEN SOMMAR HATT!
    — Va?
    — Peta skiten ur örona, karlfan! JAG SÄJER ATT DÄ Ä HÖST Å VI HAR INGEN SOMMAR HATT!
    — Va fan ska du mä sommarhatt till, när de e höst?
    Det är som sagt inte nån särskilt rolig historia, men när man sitter fyra man kring sommarens sista långrev och maskar på i skenet av en fotogenlampa, så känns det ändå riktigt på något vis att nån säjer sommarhatt.
    Ska vi ha en sup mot vemodet innan vi ror ut å lägger? sa Söderlund.
    Ja, det är klart att man ska ha en sup mot vemodet. Det är det enda som hjälper.
    — Sommarens sista Bäsk, suckade Söderlund och slog opp i senapsglasen. Ska du också ha, Oskarsson? Vad säjer Hulda om du kommer hem och luktar sprit?
    — Jag får väl säja, att jag är full av vemod, sa Oskarsson.
    — I år sa Söderlund, är det inte vemod man känner när man ska flytta till stan. Det är skräck.
    Ungarna kvittrar förväntansfullt och räknar timmarna tills morronbåten ska gå mot fastlandet. Men själv är man skraj för stan. Fan vet om man vågar sej dit.
    — Hurså? sa Öberg och läppjade på Bäsken. Vi andra tarn rakt av, men Öberg läppjar som om det vore anisette.
    — Stan är en farlig värld, sa Söderlund. Inga normer gäller längre där inne. Ingen tror på Gud, ingen tror på Palme och häromdan skällde dom ut nationalsången i Aftonbladet.
    — Det kan jag inte förstå, sa Pettersson med Archimedesen, det är ju en ganska snygg låt. Fast det är klart, att den har legat på svensk-toppen lite länge.
    — Aftonbladet bassar på texten.
    — Klart att den är lite överdriven, sa Oskarsson, “jag hälsar dig vänaste land uppå jord, din sol, din himmel, dina ängder gröna”. Det kan väl diskuteras om Sverige är det vänaste landet på jorden. Jag vet många som föredrar Mallorca.
    — Va e en ängd? sa Söderlund. Ere nån som har sett en ängd? Dom ska enligt uppgift vara gröna,
    — Och så står det, sa Öberg, att Sverige tronar på minnen från fornstora dar och att jag därför vill leva, ja dö i Norden. Egentligen gör det väl detsamma var man dör.
    — Inte nu längre, sa Söderlund. Att man bangar för att flytta till stan är just det. Tänk om man skulle bli sjuk, och nån läkare får tag på en! Nu har den ena doktorn efter den andra bekänt, att dom brukar ta kål på folk genom att bara vrida på en kran och stänga av droppet. Det är väl också ett jäkla sätt! Dom säjer att det här samhället har blivit bättre, men de vete gudarna. Förr gällde det bara att passa sej för hovmästarna som sa, att det ska inte vara mer här. Nu får man passa sej för läkarna, som stänger av kran och säjer att det ska inte vara mer här när man ser lite dålig ut. För hette det: “Hallå, detta är doktor Göransson på intensiven.” Nu heter det: “Hallå, det är dr Göransson på Dropp Inn.” Ja, sa Söderlund, jag vill leva, jag vill dö i Norden, men fan vet om jag törs.
    — Van vid, sa Öberg och alla log.
    Van vid är historien om plåtslagaremästare Månsson som vaknade upp ur narkosen efter en blindtarm operation på Norrtälje lasarett.
    — Syster, sa han, vad gjorde doktorn med min blindtarm sen han skurit bort den?
    — Den ligger i sprit.
    — Bra, det är den van vid.
    Nu lägger vi reven, sa Söderlund. Sen får vi sätta oss ner och ta en funderare på om vi vågar åka till stan och riskera att råka i händerna på läkarvetenskapen. Här ute kan man ju livnära sig på rökt ål. Och magnecyl och febertermometer finnes i huset.
    — Påsklilja, sa Öberg. Det vore rätt åt dom.
    Men påsklilja är så dum, så ingen orkade skratta åt den.