Sommaren börjar på en ny vers...

nr 22  1977  
■■■ Ungdomen, sa Söderlund när vi frågade honom vad det var för något som gjorde honom så dyster.
    Gamla ångbåtsbryggan ångade av tjära när majsolen brände den varm, tärnorna skrek i bosättningsyra och nyss sjösatta segelbåtar smällde med seglen ute i farleden på kryss mot Landsort i den milda sydvästen.
  Det var sommarens första ljuvliga dag, en skärgårdsdag med gullviva, vitsippor och ljusgröna björkar.
    Och där satt Söderlund på bryggpollaren och surade över ungdomen.
    Grabben, sa Söderlund när vi frågade vilken ungdom han menade. Här säjer man åt grabben, att nu ska vi följas åt till skärgården och sjösätta skötekan. Vi ska tjära och dreva och känna de vidunderliga dofter som är skärgårdens egna. Vet ni vad han svara de?
    — Naturligtvis inte, men vi anar.
    — Han sa icke som den väluppfostrade son jag trodde honom vara: “Fader, jag skulle intet hellre önska än att följa dig ut i skärgårds-paradiset, men tyvärr är jag upptagen av saker och ting i stan.”
    — Utan han sa?
    — Du kan ta din jävla eka och stoppa upp i häcken!
    — Såna är dom nu för tiden, sa jag.
    — Det är bara att acceptera, sa Öberg med Pentan.
    Oskarsson på udden började då läsa en dikt:
Hur länge får jag hålla
din lilla näve så här
och skydda dig och
och vaka vart vägen 
bär
Jag undrar blott hur 
länge
jag får vara i ditt
behag.
Du växer och går ifrån mig
alltmer för varje dag.
    — Er'u inte klok? sa Söderlund.
    — Det är Lindorm, sa Oskarsson, en dikt som du kunde söka tröst i om du inte vore så förbannat obevandrad i litteraturen. Erik Lindorm skrev den här dikten för många år sen. “En fader med sin son”, heter den. Hör här:
Min son, om du blott 
visste
vad över din säng jag 
drömt
Dina första vita sockor
i skrivbordslådan jag 
gömt.
De små, små mjuka 
sockor
bli stora, hårda skor,
som trampa sig väg i
världen
och trampa far och
mor.
    
Lindorm säjer här precis vad du känner i detta ögonblick, sa Oskarsson. . . “hårda skor som trampa far och mor”. Du skulle finna tröst litteraturen, men det begriper du förstås inte, för det enda du läser är Fantomen.
    — Skitprat, sa Söderlund och prickade en mås med en sten.
    — Vilken tröst har inte Lindorm varit för många, sa Oskarsson. Förtrampade hustrur till exempel. Har du läst “En död arbetarhustru?”
    — Står'e nåt att läsa på såna? sa Söderlund.
    — De minsta skreko till, när du sänktes ner i gropen/Så rasslade bland blommorna de trenne skovlar sand/Din man klev upp på graven och glödde blek och snopen/och konvaljbuketten höll han med grov och ovan hand...
    
— Lägg av, sa Söderlund. Att du jämt ska babbla om den där Lindorm, Finns det inga andra poeter?
    — Massor, sa Oskarsson på udden. Men Lindorm har mest att säja såna som du och jag.
    — Lägg av sa Söderlund och hasade sej mot kåken med tunga steg.
    — Vi ska hjälpa dej med ekan, ropade Öberg efter honom.
    Öberg skrapade, jag drevade och Pettersson med Archimedesen tjärade. Söderlunds eka blev framåt aftonen tämligen stilig. Oskarsson medverkade inte i fejandet.
    — Han är väl hemma och läser Lindorm, sa Öberg.
    Inte heller Söderlund deltog i arbetet, satt inne i stugan och tjurade över sina elaka barn.
    Dags för sjösättning, sa Öberg och tog tre steg tillbaka och betraktade vårt verk.
    — Jag ringer, sa Pettersson och klämtade i sjöbodklockan som man brukar göra när man vill kalla till sig några gubbar som sjösättningshjälp. Oskarsson kom masande över spången, Söderlund kom ut på förstubron och till slut så var vi fem man, vilket är lagom på en så pass tung sköteka.
    Hon var tung i år, det var knappt vi orkade rubba den.
    — När man var ung och stark, rådde man på henne ensam, sa Söderlund.
    — Åren går och krafterna försvinner, sa Pettersson med Archimedesen.
  Då började Oskarsson med Lindorm igen.
Ynglingar som man
svindlade bort
och aldrig skall hitta 
mer,
här står starka och 
mognade män
och stirra så långt efter
er...
    
— Lägg av med ditt förbannade deklamerande, sa Söderlund.
    — Du blir arg bara därför att du inte har läst något av Lindorm, den obildades aggressiva gläfs mot bildningen, sa Oskarsson.
  Söderlund satte händerna i sidorna och sa:
    — Jag kan väl mera Lindorm än du, men jag snobbar inte med det genom att citera ideligen. Sommarens första vackra dag är här, naturen brassar på med lövsprickningen och blommor och glödande sol, och där står du och citerar gamla verser. Om du åtminstone tog den här:
Junidagens andning
i en vit gardin
blomsterångors blandning
surr av bråda bin. . .

den tycker jag är aktuell och dessutom är den en av Lindorms bästa.
    — Tycker jag med, sa Oskarsson på udden.
    — Tycker du, jävla skåning? Det är inte Lindorm, det är Sigfried Siwertz, men det ska man vara bevandrad i litteraturen för att veta. Har man åtta verser av Lindorm som enda litterära upplevelse, så är man lite begränsad.
    Då dröp Oskarsson tyst sin väg och Söderlund sa, att “här förstörde man en hel eftermiddag på att lära sej en vers utantill, men det var det faanimej värt”.