Sommaren som inte var...
 
nr 33 1977
■■■ Det är med kantareller som med folkpartister, man vet aldrig var man har dom.
     Folk som säjer "att det här är typisk kantarellmark" vet inte vad de talar om. Kantareller dyker upp där man minst anar det. Där terrängen ser som mest lovande ut, hittar man däremot inte en enda en. Fråga mej, södra skärgårns mest inbitne kantarelljägare.
    Än hukar de som partisaner i blåbärsrisets djungel.
    Än står de i rad som köande busspassagerare under ormbunkarnas välvda hållplatstak.
    Än sitter de som gulblänkande mässingsspikar i berghällarnas heltäckningsmattor av vit mossa.
  Öberg med Pentan har träget fortsatt att försöka att lära "Snutten" spåra kantareller. "Snutten" är tax och en överdängare på att spåra sorkar och grävlingar. Öbergs teori är att det ska gå att lära "Snutten" att även nosa upp kantareller. Kan man lära hundar att spåra knark åt tullverket, bör man också kunna lära dem att spåra upp kantareller åt husse. Sånt kallas prägling. "Snutten" är dock inte riktigt intrimmad än. Öberg satte in honom i kantarelljakten på västra Ornö i går.
    
Sök, sa Öberg, och höll en kantarell framför trynet på taxen.
    Den lilla hunden försvann med ett glatt "voff" i buskarna och återkom efter en kvart med en hel korg kantareller. Han höll den varligt mellan tänderna och viftade med svansen som en vindrutetorkare på högvarv. Svårt flåsande kom sen korgens ägare och röt att han skulle göra slarvsylta av både "Snutten" och Öberg.
    Sånt händer i kantarelljakten. "Snutten" är inte färdigutbildad än, men han kommer.
■  Det här som vi har haft i stället för sommar i år, håller på att lida mot sitt slut. Kräftlyktorna glimmar mellan träden på ön om kvällarna och vemodig klingar snapsvisorna i mörkret. Det är dags att packa och fara till stan.
    Gunnar, som är urinnevånare inne i badorten på fastlandet och har stor villa med trädgård, säjer att en sån här sommar har han inte varit med om på många herrans år.
    
En sån sommar, säjer han, bara åtta spjälor!
    Det hör till saken se, att Gunnar har spjälstaket runt tomten. Och det är nu en gång så, att när badortens ungdom blir på festhumör, måste den rycka spjälorna ur Gunnars staket.
    En vanlig lördag brukar det bli två spjälor, säjer Gunnar. Midsommarafton ryker det en sex-sju stycken. En gång när det var skärgårdsfestival i badorten, försvann det åtta.
    Men denna uschla sommar har inte folket varit på humör att rycka spjälor. Det fanns lördagar då det inte gick en enda spjäla. Det har Gunnar inte upplevt sen kriget, en sommar när alla spjälryckare låg inkallade.
    Att folk rycker loss spjälor är ju ett otyg, men det hör väl till den allmänna nedbusningen, får man förmoda. Men då förmodar man fel.
    
Ingenting får ju vara i fred nu för tiden, förstörelsemanin har brett ut sej de sista tio åren, sa vi till Gunnar.
    
Pytt, sa Gunnar. Då skulle ni se på tjugotalet, när flottan ankrade upp på fjärden och alla officerarna var i land för att dansa på Societetshuset. Då kunde det gå trettio spjälor på en natt.
    Det var faktiskt bråkigare förr.
    1944 gick det sextiåtta
spjälor mitt på dan. Det var åkare Svensson som brakade in i staketet med lastbilen en dag när han var lite på kanelen och skulle till stan med trettio lådor strömming och fyrtio säckar potatis.
    Egentligen var det märkligt att det gick så många spjälor, för Svenssons gamla Scania gjorde inte mer än trettio knyck på gengas. Det var förresten gengasens fel alltihop, för det var aggregatet som fastnade. Svensson hade glömt att stänga fyrluckan som spretade ut på vänster sida och hakade tag i spjälorna.
    Åkare Svensson och Gunnar gjorde upp i godo. Två kronor spjälan kunde Svensson gå med på att betala. Och det visade sej att han gjorde en ganska god affär, för de sextiåtta spjälorna var den bästa ved man kunde tänka sej att elda gengasaggregatet med. Lastbilen hostade upp i nära femtio knyck och Svensson var i stan på nolltid med sin strömming och sin
potatis.
    Sånt händer i krig.
  I sommarens elfte timme  droppar det alltjämt in exempel på knasiga båtnamn till sjöss.
    Ur veckans bidrag från seglande läsare kan nämnas "Pippotto", en motorkryssare som signaturen "Allan" observerat för några år sen. Allan medsände fotografi för dokumentationens skull.
    Martin Hjort i Bromma skriver att hans granne äger en båt som heter "Kuling". När Hjort själv köpte båt, blev det en gammal smal Petterson-båt, som han döpte till "Fuling".
    Reidar på Långedrag skriver att han utanför sin kåk, sett en båt med vitt skrov, vita segel, vit bottenmålning och vitklädd besättning. Båten hette "Ack-va-vit".
    Och så till sist, ännu ett par kombinationer av namn på båt och jolle. Den gamla motoryachten "Minsann" har en jolle på rufftaket som heter "Jo".

    "Jo, Minsann", står det alltså på ekipaget när det kommer tuffande. En Maxi 77:a heter "Ärter" och jollen "Fläsk". Skepparen bar dessutom en T-shirt på vars bringa man kunde läsa ordet "Torsdag". Så kan man vitsa till det om man vill göra pannkaka av alltihopa.
    Vem bryr sej om ärter och fläsk, när det finns kräftor? Har ni provat turkarna i år? Gör det! Dom är röda i år.