Sommaren surrar av humlor, motorer och obesvarade varför. . .
 
nr 28 1975  
 ■■■ Sommaren är äntligen här med alla sina förbryllande faktorer såsom myror i sockret, sniglar på pilsnerflaskorna, flugor i smöret och skit i förgasaren. Gräset gulnar, brunnarna sinar och vattnet i viken når knappt upp till knäna på fiskmåsarna. Om kvällarna spelar vi, whist i Oscarssons berså. Det är Söderlund i viken, Oscarsson på udden. Mörkrets furste och jag. 
    Mörkrets furste heter Isidor och bor på Hamnskär, men vi kallar honom för Mörkrets furste därför att han fuskar så förbannat i kortspel. Och det vet ni ju alla, att det heter i psalmboken, att “Mörkrets furste stiger ned, hotande ock vred, han rustar sej för whist, med våld och argan list”.
    Apropå Mörkrets furste, så säjer Söderlund i viken, den killen måste man ha missuppfattat under åren. Jag menar då inte Isidor utan originalfursten. Jag trodde att Mörkrets furste bodde i underjorden med artistnamnet Djävulen medan vår Herre bodde däroppe ovan molnen.
    — Jo, så e’ de väl också? sa Oscarsson, blandade och gav.
    — Ja, det har man ju alltid trott, menade Söderlund. Men den här kamraten som skrev psalmen, han blandade ju bort begreppen. Det står klart och tydligt att “Mörkrets furste stiger ned”. Jag trodde att Vår Herre och sonen hade ensamrätt på att nedstiga till jorden, men i själva verket får dom tränga sej fram bland Mörkrets furste som också ska ned, hotande och vred. Är det nån som blir klok på det?
    — Nej, jag hajar ingenting, erkände Isidor på Hamnskär och rotade efter ett ess i ärmen.
    — Eller menar kanske psalmförfattaren att Mörkrets furste åker tunnelbana till jobbet och att det är T-banestationen han stiger ned i? Att han är hotande och vred kanske beror på att han har förlorat sitt femtikort?
    Livet sa Isidor, är fullt av frågor som människobarnen ej mäktar att nöjaktigt besvara. Isidor snackar så där sen han på 50-talet gjorde en kort karriär som tältpastor i Filadelfia. Han fick foten efter fem veckor sedan det uppdagats att han på en tältturné i Roslagen spelat bort hela kollekten på poker med fyra nyfrälsta och en orgeltrampare från stadskyrkan.
    Visst är den ljumma sommarkvällen full av frågor som icke nöjaktigt låter sej besvaras.
  Varför, undrar t ex Söderlund i viken, har vi plötsligen blivit så blågula i detta land? Det är blågult vart man ser, blågula bilar, blågula båtar och blågula smörförpackningar i varenda annons. Svenska folket är blågulare än någonsin tillförne, framför allt är vi mycket blågulare nu än vi var på Oscar II:s tid, för då var vi gråsvarta. Gamla SF-journaler som dom vevar på TV är fladdrande gråa flaggor med svarta kors.
    Varför frågade t ex Oscarsson på udden, lägger inte tidningarna någonsin av med sina larviga tips om hur man bygger sej en egen utegrill? År efter år heter det i dessa tidningar, att allt man behöver det är några tegelstenar och som grillgaller duger det med “en vanlig galvaniserad fotskrapa som fås för en billig penning i järnhandeln”. För femtielfte gången ber Oscarsson att få påpeka, att en galvad fotskrapa kostar 49:75 i järnhandeln medan ett grillgaller går på 13:50 i samma butik!
    Varför frågar t ex Öberg med Pentan, tar man 8.200 kronor för moderna utombordsmotorer, när dom inte fungerar?
  Oscarsson har en ny Johnson som tappar muttrar och pajar så fort man tittar på den.
  Öbergs gamla Penta måste ha en sup för att ställa upp, man skruvar bort översta stiftet, sprutar in en sexa bensin i cylindern, trycker dit stiftet igen och drar i snöret. Pentan smäller då som en älgstudsare och startar under stark rökutveckling. Häromdagen såg vi, när röken skingrades, inte till någon Öberg i båten. Han låg i sjön och båten fortsatte mot fastlandet utan rorsman. Man ska aldrig starta snurror med växeln i.
  Pettersson har haft ett helvete med Archimedesen ända sen påsk. Han går bara på en burk, och först vid Aspö udde, när motorn blivit varm, ställer den andra cylindern upp och deltar.
    — Tvåans cylinder är som ett kyligt fruntimmer, säjer Pettersson, det ska vara mycket förspel och värme för att det ska bli nåt.
    Söderlund knallar på med sin Mercury för femte säsongen, men han får såga ved en bra stund med startsnöret för att komma i väg.
    — I går gick han i gång på fjorton jävlar och åtta fan, rapporterar Söderlund. Jag hann inte ikapp Öbergs herrelösa båt förrän vid Rotholmen. Det var i grevens tid, för marinens helikopter slog allt tätare lovar kring farkosten. Dom trodde kanske att det var nåt radiostyrt sattyg som ryska fiskeflottan vid Landsort hade skickat ut.
  Mercury, Johnson. Evinrude, Penta och allt vad dom heter, det är underbara 50-hästare, vackert designade och trimmade för höga varv. Det ligger åratal av dyrt utvecklingsarbete bakom dessa rashästar, så undra på att dom kostar ett par månadslöner stycket i inköp. Köp dom gärna men sätt dom inte i sjön, för det tål dom inte.
    Varför frågar Isidor, en man med ett varmt hjärter innanför västen och mycket ruter i stövlarna, varför måste man tjata så mycket i radio om att folk ska motionera? Det gör ju folk ändå. Se på mej, varenda morron i 52 år har jag lyft höger fot, sedan vänster fot och sen knäna böj. Sen sträcker jag armarna ner i knähöjd och till sist sträcker jag mej i min fulla längd.
    — Varenda morron? sa Oscarsson.
    — 52 år? sa Söderlund.
    — Det kallar jag karaktär, sa Öberg.
    — Jag kallar det för att ta på sej byxorna, sa Isidor. Vem har förhand?
    Bersån surrar av humlor, varför och konstiga ess. Det är sommar!