Sommarens sista surr. . .
  
nr 25 1979
■■■ Får araberna fortsätta att jävlas blir sommarens motorbåtstävlingar kanske de sista i vår tid.
    Miljövänner som velat stoppa tävlingarna vart enda år för sjöfågelns skull, kommer väl knappast att sakna dem. Vi andra, som tycker att jakt- och attackflygets lågsniffningar över skärgårdsområdet sommartid skrämmer flera ejdrar från redet än aktersnurrorna hinner med, menar kanske att motortävlingarna ändå är en tradition att sakna, om inte annat så för de färgstarka förarnas skull. Vi som upplevde ett 30-tal, när Mälaren Runt och loppen i Saltsjöbaden och Vaxholm var de stora folkfesterna, minns grabbarna som körde i 30 knop knästående med basker-mössa, motorglasögon, overall och skiftnyckel i bakfickan. Edgar Söderström, Gideon Forslund, Harry Lindqvist och Gunnar Faleij var de stora rubrikernas folk på sjön.
    Det var tuffa tag på “galoschernas” tid, motorerna saknade växel så det bar iväg direkt man rykte i snöret. Det hände vid starten i Mälaren Runt, att somliga förare aldrig kom med. De blev kvar i plurret nedanför Stadshuskajen medan galoscherna herrelöst pep iväg mot ovissa mål. En gubbe som hade dukat sillfrukost med nubbe för sig och familjen på Långholmsstranden och fick supen omkullkörd av en obemannad racerbåt, satt där med bara foten kvar av glaset och förbannade allt vad motorbåtstävlingar heter.
    Motorerna var inte så utvecklade som de är idag, det handlade om råmande kolosser i gjutjärn som hade sina egenheter. En pressade sin motor så hårt i trakten av Strängnäs att han fick tändstiftet i nacken och avsvimmad styrde in i en vass. Där vaknade han av att en betande kossa slickade honom i ansiktet.
    Båtarna var byggda av marinplywood och inte alltid så solida som man skulle önska. Det hände att somliga förare tappade hela akterspegeln med motor och allt och fick simma hem.
■  De här stora motorbåtstävlingarna i skärgårn och på Mälaren försvann med kriget. Fram till 1939 kunde kreti och pleti bygga en plywood-låda, skaffa en motor och ställa upp. Kostnaderna var rimliga. Den oljeblandade bensinen kostade 26 öre litern. Efter kriget var det bara Gunnar Faleij som framhärdade.
    Men så kom plastbåtarna och vi fick en ny typ av tävlingsåkare till sjöss. De pomaderade grabbarna i kamelhårsullster, som just övergivit den tynande hästhandeln för den expansiva båtbranschen, skulle ut och tävla mellan Stockholm och Öregrund. Eftersom de i nästan samtliga fall var klantarsel i fråga om både navigering och övrig sjömansskap, blev det folkfest igen. I Roslagsloppet skulle förutom båtnasarna även 60-talets kändisar ställa opp. Sven Davidsson och Uffe Schmidt körde båt och kom fram, Sven Tumba kom aldrig längre än till Lindalsundet. Picko Troberg kom fram ibland. Men ett år fick han slut på bensinen bara några sjömil från Öregrund “soppatorsken” som den unga båtgenerationen säjer. Picko, som på den tiden hade ett rött cykelstyre till mustasch under näsan, anropade några skärgårdsbönder som stod på en brygga och skådade loppet:
    — Hallå bonnläppar, er'e nån som har lite soppa?
    Inget svar.
    — Har ni knäck i lurarna? skrek Picko. Er'e ingen som kan släppa till några pannor bensin?
    Då ropade en av skärgårdsgubbarna:
    — Hörru Picko, nästa gång du käkar ekorre till lunch, svälj svansen också!
    Det fanns båthandlare som kunde navigera. En av dem var Börje Eriksson som sålde norska plastsnurror hos NK Kristenssons vid Ulvsundasjön.
Men nackdelen med att kunna navigera var den, att man fick efter sig ett koppel av konkurrenter som inte kunde utan lekte “Följa John” med den som behärskade konsten för att sedan passera honom på upploppet och ta hem klass segern. Men ett år regnade det något alldeles infernaliskt. Sjökorten blev blöta och lika hanterliga som tunnpannkakor. Börje, som just drog sitt ekipage via en genväg mellan några farliga grynnor, kastade det begagnade blöta sjökortet över axeln och började köra på nästa kort. Mannen som hängde honom sen Rådmansö fick kortet rakt över nosen. Stenblind körde han rakt opp på landbacken och det blev Börje som vann sin klass.
    Ett år lade man banan så, att alla tävlande måste runda Söderarms fyr. Det gick kraftig sjö därute. En del av dem som kom fram till Öregrund och inte bröt i sjögången, var så skakis, att de fick fradga på supen vid banketten på Hasseludden.
    Ett annat år var det en fabriksförare som försökte fuska sig till segern. Han hade hyrt en helikopter som körde före och visade vägen så att föraren inte behövde ödsla tid på navigeringen. Det hade blivit en totalseger på rekordtid om inte båtföraren begått ett ödesdigert misstag. Han följde fel helikopter, kom till Möja i hälarna på posthelikoptern och blev utskälld av en tvärilsken skärgårdsgubbe därför att han inte hade något brev med sig från gubbens son i Minnesota.
    Nu är det i oljebristens tecken tveksamt om det blir några fler motorbåtstävlingar. Det är möjligt att ejdrarna niger och tackar för det, men skärgårn blir faktiskt en liten bit tråkigare på något vis.