The sound of sailing...


■■■ Sjömansvisor och seglarvalser har vi, så att vi kan gödsla med dem, men de allra flesta av dem har missat sjöfartens sound. 
    Till det resultatet kom vi en afton i en fin hamnlagun söder om Biskopsö, en sån där kväll när väder och förtäring samverkar till att göra båtfolket språksamt.
    Varför har båtvärldens ljud fått en så undanskymd plats i valsernas poesi?
    Yrkessjöfarten har fått nöja sig med "dunket från en feskebåt" hos Lasse Dahlquist. Vad övrigt är, är vindarnas sus och vågornas brus. Seglarsportens poesi svingar sig inte längre än till "vågornas kluck" och det faktum att det "viner i tackel och tåg".
    Motorbåtsfolket har det ännu torftigare. Sedan 1909 har de fått veta att det puttrar. Större delen av dagens motorbåtsflotta skriker som motorsågar. Det har inte puttrats sedan föra andra världskriget. Och liksom seglarna somnar de inte längre till vågornas kluckande mot borden i sina ruffar. Motorbåtarna är liksom segelbåtarna av plast numera. Klucket har ersatts av ett prosaiskt "blonk-blonk". Det är som att somna instängd i en tankbil med punktering på höger bak.
  Vilka är då den moderna sjöfartens sound, så som man minns dem från de senaste somrarna?
    En Chiechester från Västerås, som hade gått ensam över Björkfjärden utan andra hjälpmedel än fyra pilsner, sa att det sound han fäst sig vid i år var stora morgonprutten i Sandhamn. Den detonerar klockan halv sex. 
    85 skeppare lämnar i det ögonblicket sin ruff för att ställa sig i sittbrunnen och ge fria tyglar åt morgonens väder. Alla gör det i ambitionen att skona hustru och barn som ännu sussar i ruffen. Alla tror att de är ensamma om idén att avskjuta morgonprutten redan halv sex, d.v.s. innan andra skeppare hunnit stiga upp. Alla avfyrar i tron att de är utom hörhåll för övriga civilisationen. Så förhåller det sig alltså icke.
  En dieselseglare från Saltsjöbaden avslöjade, att sommarens sound för honom var det "vää - vää" från startmotorn som röjer att frun kramat det sista ur batteriet med sin 12 volts locktång. Dieselseglaren menade att framtidens segelbåtar kommer att ha väderkvarnsvingar istället för segel och vindgeneratorer som laddar batterierna.
  Efter att ha iakttagit hur semestersverige seglar är vi böjda att hålla med honom.
    ― Poeterna, sa en vegamössa från Rålambshov, yrar om ytterskärgårdens skrik från tärnor och mås. Personligen har jag inte hört en mås fast halva industrisemestern har gått. Fyra mornar i rad har jag istället vaknat av det illvrål som uppstår när 34 hussar och mattar kliver iland för att rasta sina hundar redan klockan fem för att undvika slagsmål med andra hundar. Det blir ett hundkrig som väcker övärlden på fem röda sekunder och förvandlar den till en levande skärgård.
    Det är sjöfartens sound för honom.
    — Förr, menade en skeppare från Södertälje som hade polisonger ända ner till armhålorna, då kunde man sitta här ute och lyssna till "ritschen" från gröna skeppare som hissade storen utan att upptäcka att ungarna stod på den. Seglen vi hade förr tålde inte en sådan behandling, de sprack och då sa det "ritsch".
    Dagens segel går inte sönder. Det "ritschar" alltså inte längre. Dagens sound är därför "plask". Det låter så när gröna skeppare hissar ett segel på vilka barn står, varpå barnen åker på öronen över relingen som om de vore avfyrade från studsmatta. Är det tillräckligt många nybörjare i farten, kan det dra ihop sig till vattenshow av sådant format, att det bara är Esther Williams man saknar.
    ― Vi får inte glömma pinglet, menade en skeppare från Årsta havsbad i en tröja så randig att han liknade Paul Mani i "Jag är en förrymd kedjefånge".
    ― På den gamla goda tiden hade vi inget pingelipingel om nätterna, ty dels hade vi master av trä, dels hade vi båtfolk som kunde konsten att surra fallen kring masten så att de inte slog och väsnades vid minsta svall.
    ― Den som legat vaken en natt i Marstrand och lyssnat till stora aluminiumsymfonin vet precis vad det handlar om.
    Pinglet är ett av sjösportens mera typiska sound.
  Då hävdade en man, med armar välpumpade som fendertar, att sjösporten nya sound kan vara mångahanda, men det viktigaste som har hänt är snacket!
    ― Inte en enda av dagens polyesterskeppare törs använda sjölivets egen terminologi, fastslog han och dunkade ena fenderten i bordet.
    ― Säger man låring, tror dom att man menar ett strumpeband från cancantiden. Säger man att dom ska naja ändan, börjar dom se sig om efter toapapper!
    ― Allt är bruttornas fel! avgjorde Chiechester från Västerås. (Man sa bruttor om kvinnor i Stockholm för åtta år sedan. Nu har det tydligen trängt fram till Västerås.)
    ― Bruttorna ska ha ståhöjd i båten och kök som hemma i radhuset, fortsatte Västerås. Och eftersom branschen insett, att det är bruttorna som avgör båtvalet, så bygger dom flytande husvagnar i stället för båtar. Men om själva seglingen lär dom sig inte ett barr. När man ber dem räcka över besticken så att man kan lägga ut en ny kurs, sitter man där med kniv och gaffel.
    ― Elsa Beskow, sa den randige från Årsta havsbad.
    ― E're nån brutta från klubben? undrade polisongerna från Södertälje. (Även han säger bruttor, fast det borde ha passerat Södertälje vid det här laget.)
    ― Nä, men nära på, för en polare i klubben kör med Elsa Beskow när han har tanten i båten. Han har aldrig lyckats få tanten att skilja på tamparna, så han har olika färger på dem. I stället för att ryta att tanten ska ta hem på focken, så skriker han: Tamp Brun! Och när det är dags att ta hem på storen, så heter det: Dra åt dig Tamp Grön! Och när kroken ska i är det dags för Tamp Gredelin.
    ― Smart polare, mumlas det i sittbrunnen.
    ― Ja, sa den randige från Årsta havsbad, fast han krökar lite för mycket. Grabbarna i klubben kallar honom för Farbror Blå.