Stan är full av små hus...
  nr 37  1976  
■■■ I morron, sa Söderlund i viken, åker jag in till Stockholm och köper mej ett hus. Han sa det så självklart som om det gällde att köpa in en halv kilo köttfärs.
    Köper hus gör man inte många gånger i sitt liv. Det är något högtidligt och ytterst allvarligt med de husen man köper. Men inte för Söderlund.
    — Det är nu man ska passa på, sa han bara precis som om något snabbköp annonserat om kåkar till lockpriser.
    Saken är den att både Öberg med Pentan och Pettersson med Archimedesen skaffat sej bastu de senaste åren. Detta ger inte Söderlund någon ro. Även Söderlund önskar sej en bastu. Och det var alltså frågan om en liten kåk, lämpligt att inreda som bastu.
    — Det är nu man ska passa på, sa han. Dom här små stugorna som står på torg och gator runtom i stan och fungerar som valbyråer, dom är utmärkta som bastukåkar. Efter valet är dom säkert till salu. Häng me!
    Öberg och Pettersson, som redan förfogar över bastu såg ingen anledning att "hänga me" men eftersom det vore illa att lämna Söderlund vind för våg i storstans förrädiska vimmel, slog jag följe.
    Där, sa Söderlund, så fort morronbåten lade till vid kajen i stan. Han pekade på ett antal stugor i grupp, en liten trävit Kraal representerande den samlade svenska inrikespolitiken.
  Söderlund valde den som låg närmast men jag tvekade. Jag gillar inte det partiet, sa jag. Inte jag heller, sa Söderlund, men det spelar väl ingen teater? Det är kåken jag diggar.
    Därpå steg vi rakt in och en vresig herre i skinnjacka och manchesterbrallor sa:
    — Jaså det passar att komma och avlösa nu? Jag har inte fått käk på fyra timmar!
    Sen gick han och där stod vi.
  Kåken var rätt trevlig, snygg furu i innerpanelen och inte så mycket kvist som Söderlund hade fruktat. Jag hade fel, sa han, jag trodde dom smällde ihop dom här barrarna av kvinta, men det här är ju riktigt seriösa byggen.
    Dessvärre fick vi inte vara ensamma länge. En något fetlagd herre steg på i stugan och sa, att vi borde ha lagt på mera kol när vi diskuterade marginalskatterna med Sträng i TV. "Där satt ni och hummade om alla under 65 000. Jag tjänar sextiosex å fem. Vad gör partiet för mej?"
    — Inte ett dugg. sa Söderlund. Det skulle aldrig falla oss in, för du är inte värd trettifyra å åtta en gång.
■  En käck dam med mockakappa och dvärgcollie menade att vi hade försummat de dubbelarbetande fruarna. "Först ska man slita hela dan på kontoret, sen ska man vara husmor och älskarinna på kvällarna och ändå blir det ingenting över på lönen sen skatten är dragen. Vad ska kvinnor i vår situation ta oss till? Svara!"
    — Ni ska gå opp halv fyra på morron och bära ut tidningar, sa Söderlund. Att ranta i trappor ger spänst i ryggen åt halvgamla käringar och dessutom är det ganska bra betalt.
■  En man med diplomatväska och cigarr undrade hur vi kunde vara så undfallande mot Palme som vi tydligen varit. En sån jädrans trampolin-marxist.
    — Inte ett ord till om min bror, sa Söderlund.
    — Menar ni att ni är släkt med fanskapet? sa mannen.
    — Än sen då, sa Söderlund.
    — Vafan har ni i så fall i det här partiet å göra?
    — Han spöade mej när vi var små och snodde mina bästa frimärken, sa Söderlund.
    Fattade jag rätt, undrade en kritrandig herre med elegant nejlika i knapphålet, var det verkligen så att partiledaren i senaste debatten började falla undan för det här med lönefonderna? Har detta parti sålt sej till LO?
    — Tja, sa Söderlund, på nåt sätt måste vi fördela landets pengar, det kan inte vara rättvist att endast 8 % av befolkningen har råd att gå till jobbet i kritrandiga kostymer.
    — Lönefonderna är skit! röt mannen. Apropå det, kan man få låna en toalett?
    — Den är tyvärr upptagen just nu.
    — Av partiledaren själv kanske?
    — Nej, sa Söderlund. de va en äldre kille, han bröt lite ... sa han hette Meidner eller nåt.
    — Ni är bestämt helgalen!
    — Säj inte det, sa Söderlund, det är minsann inte alla partier som kan sätta Meidner på pottan.
    — Söderlund för fan, vädjade jag.
   Det här med marksocialiseringen är det värsta anförtrodde oss nästa besökare, en brunbränd farbror i lodenrock och tyrolerhatt. Jag har inget större jordbruk precis, men dom tjugo tunnland åker jag har vill jag allt behålla för mej själv.
    — Va ska herrn med så mycket gräs till? undrade Söderlund.
    — Va, skrek mannen, tänker Ni också ta brödet ur munnen på mej?
    — Möjligen gräset, sa Söderlund. Äter min herre ihop med korna kanske?
    Då ringde telefonen. Just som Söderlund skulle till att svara, kom valbyråns ordinarie personal tillbaka från sin lunchrast och tog samtalet. Det syntes bekymra honom. Vi vände honom ryggen och lämnade lokalen. Det sista vi hörde honom säja var:
    — Men snälla Gösta, jag är väl för fan inte bror med Palme. Vem påstår det. . .
    Någon kåk, fick vi inte tag i, sa Söderlund när vi om aftonen var åter bland gubbarna på ön, men det var ganska roligt i stan i alla fall.