Stekta sparvar, hur smakar dom?
 
  nr 27 1979  
■■■ Vi kom att prata om stekta sparvar på Söderlunds brygga.
  Midsommarn är över, syrener och konvaljer har vissnat, vi är inne i den lata julitrallen. Inga snurror vrålar i gång i gryningen för att bära öns gubbar till jobbet i stan, alla har plötsligt semester och ön ser ut som förr i världen när det var skolbarn i alla stugor. Mor och barn flyttade ut på examensdagen och far pendlade tills det var dags för semester. I dag flyttas det inte ut på examensdagar, ty dels har barnen vuxit upp och blivit stora, dels är det så, att nu jobbar även mor.
    På semesterns andra dag var gubbarna lite dävna, för Oskarsson på udden hade haft invigningsfest för nya bryggan. Och nu satt man på lådor och pollare och pratade en massa om just ingenting.
  Då morrade Begagnade Bergmans lyxkryssare i gång och försvann med 900 hästkrafter ut mot Mysingen. Det anses att Begagnade Bergman är rik. Vi såg efter honom under tystnad, men sen sa Pettersson med Archimedesen:
    — Jag tycker synd om'en.
    Hur kan det vara synd om en bilhandlare som har råd att åka med 900 hästar?
    — Jo, sa Pettersson, folk påstår att det flyger stekta sparvar i mun på honom.
    — Än sen då? sa Söderlund.
    — Tänk om det flög stekta sparvar i mun på dej och mej, hur länge skulle man palla? Antagligen skulle man bli tvärmätt efter tredje sparven och inte få ner den fjärde.
    — Det är därför han sticker med båten, sa Öberg med Pentan. Man måste nog ha 900 hästar för att dra ifrån alla påträngande sparvar. 
    Jag skulle inte ha nåt emot att få stekta sparvar flygande in i mun, men villkoret är förstås att dom går att stänga av, sa Söderlund.
    — Det säjs ju ofta att det flyger stekta sparvar i mun på än den ene, än den andre, sa Pettersson, men man hör aldrig talas om detaljerna. På vilka tider kommer sparvarna? Slår dom till i gryningen, eller kommer dom till lunch?
    — Har man osis och det har man ju alltid, så kommer dom förstås dånande på låg höjd just som man har smällt i sej en entrecote och är mätt som en plätt, trodde Öberg med Pentan. När del regnar sparvar, har den fattige ingen sked.
    En annan sak, sa Pettersson med Archimedesen, kan man lita på att sparvarna hittar rätt? Hur hittar dom rätt strupe? Tänk om dom flyger fel och man får ett helt fågelbo i vrångstrupen . . .
fy fan! Det är synd om Begagnade Bergman. 
    Är det nån som vet hur en stekt sparv smakar? undrade Oskarsson på udden som är en saklig person. Jag har aldrig ätit sparv vad jag minns. Fast man får ju aldrig veta sanningen om kriget. Då la dom kråka i livsmedelskommissionens konserver, det skulle inte förvåna mig om det slank ner en och annan sparv av bara farten.
    — Lärkpastejerna. sa Pettersson med Archimedesen.
    — Ja, den är bra, sa Öberg.
    Vi säjer så på ön, för alla har ju hört historien om kisen som var hopplös i matematik i plugget men blev affärsman ändå. Han tillverkade lärkpastej.
"Blir det inte besvärligt att få ihop råvaran? undrade hans gamla matematiklärare". "Jo, jag blandar i 50 procent hästkött", sa tillverkaren, "en lärka och en häst är receptet."
    Solen steg mot zenit, luften dallrade i hettan, bryggan svettades gammal Cuprinol och en ejdermorsa skällde ut en trut som anföll raden av ungar hon hade efter sig.
    — Flyg över till Bergman och dela sparvarna me'n! röt Söderlund som låg på rygg och kisade mot truten som med krax och flax gav upp och satte sig på flaggstångsknoppen.
    Det kan inte vara mycke mat på dom, sa Öberg med Pentan efter en tyst paus i det dåsiga snacket. Först ska man plocka fjädrarna och påkarna av dom, sen är det väl inte mycket kvar?
    — De e väl som å käka räkor, antog Pettersson med Archimedesen. Fast utan rom.
    — Nästa gång jag kommer till Köpenhamn, sa Oskarsson, ska jag gå till Oskar Davidsen och läsa
igenom den där tvåmetersmatsedeln ordentligt. Smörrebröd med pillede sparvar har man missat.
    — Dom lär vara beniga nånting förbannat, sa Öberg. Som ripor. Alla gillar ripor men inte jag. Jag tycker det är som att äta flygande abborre. Bara en massa vassa ben. Djävla fakirnagg.
    Friden i viken revs i trasor av 900 ramande hästar, för Begagnade Bergman kom tillbaka med racern. Fullt skaft ända fram till bryggkanten och sen i med backväxeln och tvärstopp så sjön sprutade.
    — Sånt där går vägen så länge reglaget funkar, sa Öberg.
    — Den dan reglaget inte tar, brukar man kunna se på hålet i vindrutan vilken riktning ägarn tog när han flög in i skogen, sa Söderlund.
    Han traskar häråt, sa Pettersson som kollade Begagnade Bergman i kikarn.
    — Då kan vi passa på att bjuda in honom till tangon på logen på lördag, sa Söderlund.
   Öns högsommarfest står för dörren.
    Hej, sa han, när Begagnade Bergman hann fram, vi har dans på logen på lördag. Du och tanten och ungarna är välkomna. Halv åtta sparkar vi i gång.
    — Tack, ska du ha, sa Begagnade Bergman, men vi går aldrig på såna där tillställningar. Vi känner oss bortkomna bland folk, Ebba och jag. För Ebba går det väl an, hon blir väl uppbjuden av nån, men jag står där och känner mej som sparven i tranedansen.
    Å fan, sa Öberg, vi som just trodde att du kände dej som tranan i sparvdansen.