Strindberg skriver, men hur?
 
                                      
nr 41  1980 
••••En varm höstsol glödde över bryggor och båthus, det var som en vickning ovanpå en fin sommar. Vi hade de flesta av båtarna på land, vända upp och ner och t.o.m. renskrubbade från alger och havstulpaner.
    Vi satt på de bukiga skroven och tog oss fem minuter. Röken steg ur snörvlande pipor. Apropå ingenting sa Söderlund i viken:
    — Strindberg skriver, att Mallorca är den vackraste ö han upplevt.
    Först sa vi ingenting, för det låg ju lite provokation i det där. Det vet man ju, att Strindberg och Stockholms skärgård hör ihop, det var faktiskt han som upptäckte skärgården åt stockholmarna. På 1880 talet, när hans “Hemsöborna” kom ut, vållade boken en fullkomlig explosion, varenda grosshandlare skulle ut i skärgården, köpa kåk och bli sin egen Carlsson med eller utan Höganäskrus i en svångrem kring halsen. Att denne Strindberg var en farande sven, har man ju läst, Frankrike, Tyskland, Spanien. Det var förresten i Schweiz han satt och skrev “Hemsöborna” för hundra år sen.
    Naturligtvis hann han väl med att besöka Mallorca också. Men att han skulle bli så till den milda grad betagen?
    Äsch, sa Oskarsson på udden, Strindberg skriver så mycket skit.
    — Egentligen är det märkvärdigt att folk bryr sig om vad han skriver, sa Öberg med Pentan, karln är ju inte klok på sina ställen.
    — Nog för att man har varit på Mallorca, men inte fan skrev man några hymner för det, sa Pettersson med Archimedesen. På 50-talet kunde det väl gå an, då var man full i tre dygn på en svensk tia. I dag är det lika dyrt som här på hemmaplan.
    Man får väl förstå, att även spanjorer behöver ha lön så att de kan äta sig mätta, sa Söderlund. Vi svenskar, som for till Mallorca på 50-talet, var egentligen ena ärans valutasvin. Vi söp och svirade billigt tack vare att lönerna i Spanien var så låga. Det passade oss finemang att bli uppassade av små magra stackare som var på vippen att svälta ihjäl.
    — Att inte Strindberg skriver om det? sa Oskarsson på udden. Men egentligen är Strindberg inte särskilt socialt engagerad i arbetarklassens villkor. Det han skriver, handlar mest om borgarklassens bekymmer, gubbar som pippar varandras fruar och har sej. Hans syn på äktenskapet är en analys av det kälkborgerliga äktenskapet. Om arbetares äktenskap anar Strindberg intet och skriver därför inte om dem.
    — Strindberg är rakt igenom insnöad i sin egen klass, instämde Öberg med Pentan. Enda undantaget skulle vara “Hemsöborna” då, där han skriver om fiskarbefolkningen i havsbandet. Men så blev den populär också, den enda folkliga bok han nånsin presterat...
    — Men, sa Söderlund i viken. . .
    — Avbryt mej inte, fräste Öberg, du ska alltid försvara Strindberg, men jag håller just på att bevisa, att karlns skriverier tyder på att han inte är någonting mindre än en brakskit.
    — Jag har då ingenting emot honom, sa Söderlund.
    — Du nä, du är väl samma typ själv, förstås, sa Pettersson med Archimedesen. Känner släktskap va. . .? Samma stubin, samma värderingar när det gäller kvinnan! Fan, Söderlund, du borde gå till en psykiater innan det är för sent.
    — Nä nu, sa Söderlund.
    — Avbryt inte mej heller, sa Pettersson med Archimedesen. Det kostar inte så mycket. Man ligger på en schäslong och talar ut om sej själv. Enkelt och smärtfritt, gör inte ont ett enda någe.
    — Hade det funnits duktiga psykiatriker på Strindbergs tid, hade vi sluppit en massa jävla trams som dom alltjämt envisas med att sända i TV.
    Hur kan Strindberg sätta sig till doms över människorna? frågade Oskarsson på udden, han som själv i bok efter bok avslöjar sig som en första klassens neurotiker? Skulle hans sätt att leva vara något slags index? Nävars, så illa är det inte ställt med svenska folket. Till 99 procent är svenskarna ett harmoniskt folk.
    Men Strindberg skriver bara om galningar därför att han tidigt förstår, att han är en galning själv. Kaka söker maka.
    Värmen eller solen eller diskussionsämnet, gubbarna satt där med blossande kinder i oktober månad. Begagnade Bergman kom stövlande, gissningsvis för att få några gubbs som hugger i när han drar upp storbåten. Det är en tung rackare som kräver mycken handkraft innan den ligger på slipen. I fjorton år har Begagnade Bergman snackat om att bygga en vinsch till slipen, men det blir visst aldrig av.
    — Vad sitter ni och snackar om i solen? undrade han inledningsvis.
    — Strindberg, sa Oskarsson på udden. Av någon anledning kom vi att tala om den tokfan.
    — Strindberg är väl fin? sa Begagnade Bergman som inte är särskilt bildad. Men han hade väl hört det på omvägar.
    — Fin? sa Pettersson med Archimedesen, han har alltid gällt för att vara skärgårdsälskaren nr 1, den förste baddjäveln i Stockholms skärgårds historia. Och så säjer Söderlund, att Strindberg skriver att Mallorca av alla öar i världen är den vackraste ö han någonsin upplevt!
    — Då e han tokig, avgjorde Begagnade Bergman. Förresten är han en jävel på fruntimmer när dom visar honom på TV. Gift tre fyra gånger va?
    — Sånt där lägger jag mig inte i, suckade Söderlund i viken. Jag känner honom från hans positiva sidor endast.
    — Vilka positiva sidor, om jag får fråga? Oskarsson var riktigt arg och stod upp i gummistövlarna.
    — Tja, sa Söderlund, han är ganska generös, bjuder gärna när man är ute me'n, talar aldrig illa om kolleger och sköter jobbet. Inte en frånvarodag under hela 1980.
    — Vilken jävla Strindberg talar du om?
    — Strindberg på lagret, sa Söderlund och log, han som är på Mallorca med tanten den här veckan. Det har jag ju försökt säja hela tiden, men i det här gänget får man ju aldrig avbryta någon.