Svea Stål, en vardagshjältinna!
    
  nr 16  1972
              

■■■ Lill-Babs liv har man fått läsa om både fram- och baklänges, Anita Lindbloms öden har skildrats i otaliga artikelserier men varför skriver ingen om Svea Stål? Hon hör till de anonyma hjältinnorna i vardagen, en människa som stekte biff i det tysta och hörde till dem som "aldrig fick ett bröd från Frälsningsarmén och aldrig ett ord i Clarté".
   Svea Stål började som biffstekerska på ångfartyget Nya Svartsjölandet, byggt i Motala år 1900, i Mälartrafik fram till 1937 då Waxholmsbolaget köpte båten och döpte om den till Västan. Den gick länge på traden Stockholm—Grundvik, där den spred en omisskännelig doft av biffstek med lök över skärgården.
    Sen fortsatte Svea Stål på Östanå I, byggd i Stockholm år 1906. Med 354 hästkrafters ångmaskin spred fartyget en omisskännelig doft av biffstek med lök över skärgården. Svea gick i sträng lära hos gamle kapten Rosenbom, som alltid skulle ha sin bit serverad på bryggan så fort man passerat Siarö. Det gick inte an att Svea slarvade, då röt kapten Rosenbom de bevingade orden:
    — Löken, det är ingen leksak, fröken!
   Och när, som det hände någon gång, Svea Stål helt enkelt glömde löken, röt kapten:
    — Löken, fröken!
    Sina stora år som biffstekerska hade Svea Stål på Prins Gustaf som var byggd vid Motala verkstad 1898 och trafikerade Runmarötraden med 250 hästkrafters ångmaskin och spred en omisskännelig doft av biff med lök över skärgården.
   Det var på Prins Gustaf som Svea blev nedlockad i maskinrummet av en spansk eldare som våldförde sej på henne i kolboxen. Han tog henne mitt i kolhögen och Maj-Briht Bergström-Walan må tro det eller ej, men spanjoren var så lat att han inte iddes göra något själv utan slog fram och back i maskin tills Svea var med barn. Spanjoren smet i land vid Stavsnäs brygga och tog hyra på en tramp till Hull och har sedermera icke avhörts. 9 månader senare föddes lilla Antracita, lite mörkhyad efter sin far, den spanske eldaren, men eljest precis som andra barn, ömsom snäll, ömsom stybb.
    En uppgift ledde hela affären till att Svea Stål fick smak för detta med erotik i kolboxar och därför tog anställning på ett fartyg som hade skärgårdsflottans största kolbox, ångfartyget Storskär (fd Strängnes Express, som byggd i Göteborg 1908 trafikerade norra skärgården med 659 hästars ångmaskin och spred en omisskännelig doft av biff stekt med lök i denna del av skärgården). Emellertid började Svea vid det här laget få dåligt rykte. Man sade om henne att hon var Arholmatradens första kol girl, en flicka som slaggade med vem som helst.
   Ännu minns man i Waxholmsbolaget det tidstypiska replikskiftet:
    — Var är Svea Stål?
    — Hon ligger med Prins Gustaf i Linanäs!
    Detta ansågs den gången vara mycket roligt. Styrman på Express I skrattade så att han skrek och förlorade kontrollen över fartyget som redlöst styrde upp i Norrtäljeån och fastnade i dyn. När haveriinspektören från bolaget kom farande i bil, fällde styrman den bevingade repliken:
    — Vad gnäller herrn för, ser inte herrn att jag sköter mitt åliggande i grund och botten?
    Otaliga är de svenskar som under 20-, 30- och 40-talen förgyllde sina skärgårdsresor med Svea Ståls matlagningskonst.
   Under 50-talet gick hon Stockholm — Marum t & r med Saxaren (f.d Gustavsberg VII, byggd i Oskarshamn 1912. 500 hästkrafters oljeeldad ångmaskin), vilken spred en omisskännelig doft av biff med lök över skärgården.
   Det återstår inte mycket mer att berätta om Svea Ståls liv, men jag tyckte att det lilla som finns för en gångs skull borde berättas. Hon var en marin Lotta Svärd som tappert stekte sej genom livet. Hon slutade sina dagar under smått tragiska omständigheter. Hon blev under de sista åren allt slarvigare och började vidbränna biffarna. Rederiet höll masken i det längsta, men det hjälpte inte att man döpte om biffarna till koksfilé, passagerarna klagade bittert. Det fanns dom som tog det hela från den glada sidan, särskilt en herre som i höjd med Vagnsunda brygga, beställde in två biffar och använde dem till att spela snatterpinnar för de övriga gästerna.
    Till sist gick det så långt att rederiet ansåg sej nödsakat att säja upp Svea Stål, avsked på grått papper efter 44 tjänsteår.
    Svea Stål försörjer sej numera som kocka på SJ:s restaurangvagnar. Hon lär ska avancera.