Svensson ska alltid smälla högst!
     nr 31  1975                              
■■■ En bergsprängartango i Gällivare har man ju hört, om rallare har man ju läst. Så när Bertil från Hagalund, som har sprängkort och behö-righet, kom ut för att skjuta bort sex kubikmeter berg för nya bastubygget på ön, då hade vi laddat med några flaskor starkt, för det hade man ju hört att bergsprängare är en baddare på att tuta i sej.
    Behöriga Bertil kom med sexbåten och ville inte ha mer än ett glas juice.
    — Man använder inte starkt förrän man har skjutit färdigt, undervisade Behöriga Bertil.
    Bertil sköt och Söderlund i viken stod bredvid och drog i sej whiskyn. Behöriga Bertil laddade och Söderlund var knall.
    Så är det jämt när man ska spränga åt folk, sa Behöriga Bertil. Det är en arbetsfördelning man liksom känner igen.
  Varifrån har dom fått att vi bergsprängare super? I fjol sköt jag åt en gubbe i Stuvsta. Han mötte med litern i näven redan i grindhålet. Den fick han smeta i sej själv. På tredje dan var han så mosig att han trodde det var krig, han låg i hammocken och viftade med en vit flagga så fort skotten gick.
    Det är likadant med borstbindare, sa Behöriga Bertil. Jag känner två stycken. Ingen av dom smakar en droppe. Ändå säjer man om vissa personer att “han super som en borstbindare”.
    Vi får demokratisera det där, sa Söderlund. Super som ett kommunalråd, super som en fastighetsmäklare, super som en kronofogde.
    — Som en mattläggare, sa Öberg. Jag känner en som var så på trycket att han fick en bula mitt på ett 80 kvadratmeters vardagsrum på Östermalm. Inte nog med det, när han skulle hem, visa de det sej att han var barfota. Bulan under den nyklistrade mattan, det var dojorna hans.
    Super som en kranmaskinist, sa Oskarsson på udden. Holger som kör kranmaskin är en fantastisk kranmaskinist när han är nykter. Då kan han lyfta kattungar i nackskinnet med skopan lika försiktigt som kattmamman gör det. Men Holger kan inte låta bli att ta en krök, och då tappar han precisionen. En sån dag släppte han en kubik gråsten på en Volkswagen i jordbro. Bilen blev alldeles platt. Det gamla paret som ägde den grät en skvätt. Sen la sej gubben på rygg och trampa på pedalerna och gumman låg på magen och styrde. Det gick inte i mer än 20 knyck när dom körde från platsen, men det såg ut som om en ovanligt snabb jättesköldpadda förirrat sej ut på Nynäsvägen.
    Behöriga Bertil sprängde och jag borrade hål. Efter 175 hål skakade händerna som lärkvingar.
    — Du kommer aldrig in på krogen med det mandolindarret på våfflorna, sa Söderlund.
    — Och kommer du in, får du fradga på supen. sa Öberg med Pentan.
    Tidigt påföljande gryning visade det sej att händerna stannat. Det var bra, för jag skulle till stan och träffa personer.
    Dessa personer var inte det minsta imponerade av att vi sprängde med dynamit på Fåglarö.
  En redaktör i medelåldern sa:
    — Sex kubik, va e de för jävla loppbett? Då skulle du sett när vi sköt bort en bergknalle utanför Skara. Det regnade jävlar anamma sten i fyra dar och sprängarbasen blev av med en skinnväst. Han stod för nära hålet. Västen blåste av honom och hamnade i ett träd.
    Spränga sa en kamrer i en av bankerna. Jag kände en som sprängde. Han skulle skjuta bort en ekstubbe på landet. Han ladda och skrek “tänt vare här” och så small det. När röken skingrade sej så var det bara ett stort hål där stubben stått. Någon stubbe såg man inte till. Gubben gick runt i alla granngårdarna och frågade om någon sett en ekstubbe komma förbi, men ingen hade gjort några sådana observationer.
    Spränger ni i skärgårn? sa en fryntlig man på lunchkrogen. (Han darrade med händerna som om han kört borrmaskin i åratal.) Då skulle'ru vatt me när vi skulle skjuta sönder en sten för Ingemarsson på Stavsudda. Stenjäveln var två meter hög och fyra meter i omkrets och låg alldeles vid Ingemarssons nya brygga. Ingemarsson tyckte det var fånigt att behöva ta en omväg kring stenen när han skulle till bryggan. Då skjuter vi den i bitar! sa jag. Och så fixa vi borr och dynamit och la i 1 kilo. Men inte ska du tro att stenfan sprack. Nej, han hoppa jämfota 14 meter opp i luften och kom ner på nya bryggan! De vatt bara skit kvar av bryggan.
    Sprängning? sa den 35-årige fotografen. Då skulle'ru vatt me när vi sprängde omkull en gammal skorsten på ett tegelbruk i Salatrakten. Vi ladda me allt vad vi hade å jävlar va de small. Alla korna sket på sej i fyra socknar.
  Med hängande huvud, helt förkrossad av alla sprängäventyr som berättats mej i stan, återvände jag till skärgårn och vår beskedliga stenskjutning på ön.
    Ännu en av myterna kring yrket, sa Behöriga Bertil. Berätta aldrig att du är bergsprängare, för då kommer dom dragande med litrar så det räcker till att fylla ett helt bondbröllop. Berätta dessutom inte att du nyligen varit med om att spränga, för då kommer alla svenska män som hör dej springande och berättar att dom har varit med om sagolika kanonader. När det gäller att skjuta med dynamit vill alla svenska män vara värst, barnet i dem tittar fram, att smälla så det ekar är ett nöje som killar aldrig växer ifrån.
  Vi kom att prata om sprängning på en ganska stel middag en gång. Där satt ett välpressat kommerseråd, en sån där soignerad torrgök, så tråkig att klockorna stannar. Men när det blev tal om dynamit, blev karln som förvandlad. Högröd i nobban stod han där och svingade armarna och berättade om sitt livs bergsprängarbragder. Det var BOM, det var PANG. det var KRASCH längs den väg där kommerserådet gått fram. Han hörde till den typen som ännu vid 60 års ålder köper ollonpistol och går in i garderober och skåpskjuter.
    Jag har läst nånstans, sa Behöriga Bertil, att gubbars barnsliga förtjusning i att skjuta skarpt skulle vara nån sorts kompensation för vikande potens. Har ni hör talas om det?
    — 0 ja, sa Söderlund i viken. Det är en freud att skjuta.