Tak kan man aldrig lita på...
        
  nr 2  1973

••• Ibland händer det att människor suckar och säjer:
    — Man har i alla fall tak över huvudet.
    Var inte så säker på det. Det har visat sej att tak inte är att lita på.
•   Anledningen till att vi kom att prata om tak ute på ön i helgen, var närmast den, att långe Bertil håller på att bygga sej en kåk och att Söderlund i viken, Oskarsson på udden och dom andra grabbarna tyckte han bar sej lite lattjo åt.
    När man bygger ett hus, reser man först väggarna, sen reser man takstolarna och spikar på taket sist. Men långe Bertil nöjde sej inte med att spika fast takstolarna på väggarna på vanligt vis, han förankrade varenda takstol med en sorts ögla av bandjärn och spikade fast järnet både i takstolsänden och i hammarbandet.
    — Är du så jävla rädd att taket ska blåsa av kåken? sa Söderlund. Har du kätting mellan hatten och kavajkragen också?
    Det visade sej dock att långe Bertil bara gjorde som de nya byggnadslagarna föreskriver. Efter stormen hösten 69 ska alla takstolarna förankras vid ytterväggarna på det viset. Det står i byggnadsstadgan.
    Den där höststormen var ju en förfärlig historia. Skärgårn kryllade av sommarstugeägare som sprang runt på öarna och frågade sina grannar om de sett deras tak komma förbi.
•   Öberg med Pentan hittade sitt tak långt in i skogen. Söderlund i viken hittade sin soptunna på två meters djup ute i viken. Han fiskade upp den med draggen och fyra mörtar som just hade etablerat sej i tunnan, fick misslynt muttrande söka bostad på annat håll. Pettersson med Archimedesen var den som kom lindrigast undan. Han hade inte hunnit dra upp båten. Efter stormen stod den i potatislandet som ett strandat handelsfartyg och Pettersson slapp dra opp den själv. Fast det var ett helsike att få den tillbaka ner i sjön igen, på våren 70. Hela ön var där och kånkade och bar och eftersom alla skulle ha en sjösättningssup så gick det åt en 75:a mer än brukligt.
    Men värst var det med taken. De monteringsfärdiga Smålandshusen som står här ute på kobbarna visade sej icke vara stormsäkra. Och efter stormen skvalade regnet ner i två dygn. Öbergs parkettgolv svällde och såg ut som en norrlandsväg i tjällossningen. Soffan vägde två ton och TV:n visade sej rymma 44 liter regnvatten. TV:n gick visserligen att länsa men den har varit lite lynnig sen dess.
    — Ungefär som när Pettersson spillde en hel burk öl i min transistorradio, på kräftskivan, sa Söderlund. Sen gick det bara att höra TT-nyheter på'n.
    Öberg menade, att det var nog bra med bandjärnsförankrade takstolar, men man kan inte vara säker på att ha tak över huvudet för det.
    Tak kan paja när man minst anar det.
    — Jag minns, sa Öberg, när taket lossnade i restaurang Gillets festvåning, där 300 präster hade kongress. Prästerna hade just gått ut i foajén för en rökpaus, när taket kom dråsande. Hade taket dråsat tre minuter tidigare hade 300 präster fått mycket ont i huvudet. Jag minns att ärkebiskopen uttalade sitt tack i Svenska Dagbladet dan efter, till Gud. För orsaken till att prästerna inte fick taket över sej, ansåg han vara helt klarlagd: Gud was there.
    Själv minns jag händelsen som om den var i går. I SE skrev Rune Moberg en ledare under rubriken “Var Gud på Gillet?” och i Dagens Nyheter berättade kåsören Eld om hur det gick till när taket rasade på restaurang Torra Fisken. En bergsprängare i det tyngre registret kom in och bad om en pilsner och en Renat till varmrätten. Det fick han. När servitrisen gick ut i köket, tömde bergsprängaren kröken och fyllde på glaset ur ättiksflaskan som stod på bordet. Och när servitrisen dök opp igen, så sa bergsprängarn:
    — Förlåt fröken, jag har ångrat mej, jag skulle vilja ha en Skåne i stället för Renat.
    — Jag byter så gärna, sa den vänliga servitrisen och svepte ut med nubbglaset och återvände med en Skåne.
    Men då instolpade en annan gäst på restaurangen, ytterligare en bergsprängare, denna gång i 120-kilosklassen. Han ville ha varmrätt, pilsner och Renat han med.
    Andaktsfullt höjde den nykomne sin Renat och tömde den i ett drag. Det var då som taket, enligt Eld, rasade på Torra Fisken.
•   Jag drog historien för gubbarna och alla log utom Söderlund i viken, för han erinrade sej en mycket sorglig historia på 50-talet när hembrännare Nordlund på Granholmen fyllde sexti.
    Nordlund inte bara brände, han drack också. Och det gjorde han så tappert, att det var om honom man sa, att när han dog skulle han varken kremeras eller jordas, han skulle tappas tillbaka på tombuteljerna.
•   Halva södra skärgårn hade strömmat till för att fira hembrännare Nordlunds födelsedag. Båtarna låg som en druvklase kring Nordlunds sjöbod. Men regnet hängde som draperier från himlen och det såg nästan ut som finalen i en buskispjäs på Tanto när skärgårdsgubbarna pallrade sej iland, i skrynkliga cheviotkostymer och filthattar, slokande som ruttna grynsoppar i vätan. Man hade fått duka till kalas inne på glasverandan, där nyhuggna björkar doftade och liljekonvaljer och prästkrage lyste i krukor och vaser. Mitt på bordet tronade en jättelik gräddtårta med sextio ljus.
Man borde ha tänkt sej för, sa Söderlund. Det var när hembrännare Nordlund skulle blåsa ut de sextio ljusen som det small. Det kunde man ju ha räknat ut. Med den andedräkten. Väggar och tak flög av verandan och det var tur att det regnade, För annars hade väl hela kåken tagit eld. Gästerna såg nu definitivt ut som om det var fråga om buskis. Tårta överallt.
    Och inne på Mörby tog det läkarna två dar att plocka bort alla glasbitar ur stackars Nordlund.
    — Det är nog välbetänkt med bandjärn i takstolarna, sa Söderlund, men ibland kan det bli ett järn för mycket också.
    När man tänker närmare efter, sa Öberg med Pentan, så är det förvånansvärt så mycket tak det flyger i luften här ute på öarna. Gamle John brukar berätta smällen på Ornö 1916.
•   Bönderna på öarna här utanför Dalarö, tjänade ju rätt mycket kosing under första världskriget, på att hugga kommissionsved. Man högg allt vad man orkade och Bränslekommissionen köpte rubbet till bra pris. Men frestelsen blev för stor för många, när det låg stora vedtravar på varenda udde. Det fanns folk som stal ur travarna.
    En av bönderna blev så förbannad att han beslöt sej för att stoppa vedstölderna på egen hand. Han hade misstankar åt ett visst håll . . . skepparen på Magda II. För Magda II hade en ångpanna som slukade ved något alldeles förbannat.
•   Och en dag när Magda II låg vid Hässelmara brygga på Ornö så small det så hela Ornö skakade. Hela däckshuset på Magda II följde med när ångpannan for opp genom taket.
    Bonden hade, visade sjöförklaringen, borrat in dynamitpatroner i några av sina vedklabbar.
    Det var djävulskt gjort.
    Men slut på vedstölderna blev det, sa Öberg med Pentan.