Tala rätt är svårt, men är man vrickad så går det. . . 
        
  nr 22  1974

■■■ Det är tillfälligheterna som lär oss uttala främmande ord på det rätta sättet. Ni minns kanske skolgossen som drogs med kroniskt underbetyg i tyska på grund av absolut oförmåga att uttala rätt. När klasskamraterna sa ajsenban om eisenbahn, sa gossen ejsenban, ända tills någon nöp honom i rumpan just som han hade frågan. “Ajsom fan!” skrek gossen. Bra, Hugo, sa fröken och gav honom trea i tyska.
    När Söderlund i viken vrickade foten, lärde han sej uttala Giscard d’Estaing. 
    Han är ensam på ön om att kunna det.
    Vi andra har inte tid att lära oss de nya politikerna.
    Vi som pendlar mellan skärgårn och stan har det snärjigt så här års.
  På vintern går det an. Man packar sina kappsäckar och låter sej fraktas ut genom isen av Waxholmsbolaget om fredagskvällarna.
  På våren är weekenderna ett helsike, för då har man så mycket med sej att man inte vågar besvära Waxholmsbolaget. Dörrar och femton målarpytsar, panelvirke och fjorton lådor spik, tjärpappsrullar och åtta säckar cement. Transporterna är stora och många. Man måste sätta egna båten i sjön så fort isen brister. Och så ska dessa dörrar, dessa paneler och denna tjärpapp på plats. Och alla satans miljoner spikar ska slås i. Man hinner ingenting. Just som man spikat sej varm är det söndagskväll och man måste pallra sej tillbaka till stan för att tjäna slantar till mera tjärpapp och mera spik.
    Man hinner inte gå på bio, man hinner inte se på TV. Hela ens värld är tjärpapp, panelvirke och spik.
    Världskrig må utbryta, presidenter må mördas och Titanicar gå under, vi sommarstugeägare skulle inte märka det i vårens tid när allt ska rustas för sommaren.
  Men Söderlund har det bra. Söderlund vrickade foten, Söderlund blev sjukskriven, Söderlund blev kvar på ön när vi andra for till stan i söndags. Söderlund lärde sej uttala Giscard d’Estaing.
    — Tack vare TV, sa Söderlund. Man har ju inget annat å göra än glo på TV . . . Valery Sjiskar Destäng! sa han med triumf i diftongerna.
    — Valery heter han väl? sa Öberg med Pentan.
    — Nej, Vallei . . . Det är som i engelskan. Det heter flirt, men man säjer flört för att det ska rimma på mört. Man säjer inte Valery, man säjer Valleri för att det ska rimma på turalleri. Jag är ganska fin på Mitterrand också . . . Mitteraang!
    Från sin robinsonvecka på ön med vrickad fot rapporterade Söderlund, att grabbarna på TV börjar bli fena på Valéry Giscard d’Estaing. Kåre Nyblom var först med korrekt uttal. Byttner kom tvåa. Fast Byttner säjer Destang när han har bråttom. Ingemar Odlander fjäskar lite och säjer Tjiskar i stället för Sjiskar och Orup drar till med Skiskar som om han var på väg att säja skitstövel. Ivo Grenz måste snegla i papperna varje gång och säjer dessutom Valery. Och “en jävel med glasögon i TV 2” sa Giskan Destejn. Ett klart dubbelfel enligt Söderlunds förmenande.
    Att kräva sa Oskarsson på udden, att folk ska lära sej uttala alla franska politiker, är att fordra för mycket av människan. Tänk på Haile Selassie. Det tog fjorton krig innan TT och Reuter lärde sej att stava till honom.
    — Vi ska inte tala om Krusse, sa Pettersson med Archimedesen. Chrustjev, Krustjov, Chrustjeff, Kruschev, Chrustjov. I radio och TV är dom ännu inte överens om hur han ska stavas eller heta fast gubben vatt dö i flera år. Det tycker jag är svagt.
    — Ska du säja. sa Söderlund, som reste med Simon Spajs till Mallorca i fyra år innan du lärde dej att det heter Spis.
    Nu bryter vi, sa Öberg med Pentan. I fjol blev det slagsmål på Ornö på det här sättet. Två gubbar var nära att slå ihjäl varandra för att den ene sa, att det hette Malljorka och den andre sa Majorka. Det var vid Lättinge en stilla julikväll. Luften dallrade av humlesurr, blomdoft och sommarhetta och Mysingen låg som en spegel, dunkelblå vindstilla fjärd. Och mitt i denna gudasköna sommarkväll stod dom och lappade varann på käften för att avgöra om det heter Malljorka eller Majorka. Slutar vi inte nu, så börjar vi kanske slåss om Skiskar Destång eller vad han heter.
   — Sjiskar, sa Söderlund. Inte ski. Utan sji. Samma sjeljud som dom använder när dom är sjuka på Östermalm.
    På Östermalm sa Pettersson, hade jag en moster som var så fin att hon gick på Cirkus Sjimäng i åtta år. Hon trodde att cirkusen hade något med den franske politikern Schumann att
    — När det gäller uttal, sa Söderlund. så får man akta sej för att vara för fin. Själv sa du häromveckan att du funderade på att byta Archimedesen mot en Evinrude. Men du sa “Ävvinrod”. Sluta med det, för det heter Evinrude, precis som det stavas. För se, det var en norrman som for till USA och startade tillverkningen av den motorn. Han hette Evinrude. Kallade man honom Ävvinrod, fick man en skiftnyckel i roten.
    Jaha sa Oskarsson på udden, det påminner mej om att jag måste hem och byta tändstift på min Krysler.
    — Krajsler, sa Söderlund.
    — Krysler, sa Oskarsson. Han var isländsk viking som fick motvind och uppfann en aktersnurra för att ha en chans att hinna hem till Reykjavik innan isen la sej. Det var han och en bagare som hette Stude. Men bagaren slog sej på bilar. Studebaker.
    — Du är inte klok, sa Söderlund.
    — Om det är nån som är vrickad så är det väl du, sa Oskarsson på udden.
    Det låter på gubbarna på ön som om sommaren är här.